Ledare utan mandat

På flera av förskolorna som hon har tittat närmare på har en eller kanske två förskollärare fått ansvar för att utveckla och driva den pedagogiska verksamheten. På andra har förskolechefen lyft samtliga förskollärare och gett dem ansvar för olika områden. I vissa fall kunde hon även se att förskollärare hade fler pedagogiska aktiviteter och utvecklingssamtal än barnskötare.

– Förskolechefer har organiserat verksamheten för att förskollärare ska kunna ha och ta ett större ansvar än tidigare. Så förskolläraren har utifrån sin professionella yrkeskunskap fått ett större ansvar för olika delar i verksamheten.

Anita Eriksson beskriver omskrivningarna om ansvar i läroplanen som en hierarkisering, där förskolläraren har fått en mellanposition, mellan förskolechefen och arbetslaget.

Och hon ser det som ett steg bort från den platta organisationen med ett gemensamt arbetslagsansvar som länge har dominerat.

Det utökade ansvaret för det pedagog­iska arbetet innebär enligt Anita Eriksson också att förskolläraren behöver utöva ett ledarskap i arbetslaget.

– Ja, det kan man säga. Det tydligare ansvaret i läroplanen innebär implicit också ett ledarskap, men det tydliggörs inte i texten, vilket blir lite problematiskt eftersom den inte ger förskollärare ett tydligt mandat att leda arbetet som arbetslaget har gemensamt ansvar för att genomföra.

Förutom olika nya ansvarsområden verkar det ändå som att mycket är sig likt. I praktiken utövar inte förskolläraren något tydligt ledarskap över kollegorna i det egna arbetslaget. Trots att förskollär­aruppdraget omformulerats kunde Anita Eriksson inte se någon större skillnad i det vardagliga arbetet.

– När det gäller konkreta arbetsuppgifter så har inte mycket förändrats. Vi ser ingen tydlig förändring i arbetet med rutinsituationer som mat, vila och påklädning till exempel. Där sker fortfarande samma likafördelning av arbetet som tidigare mellan förskollärare och barnskötare, säger hon.

Förskollärarna verkar inte heller tänka på sig själva som ledare utifrån vad Anita Eriksson har sett.

– Leda barn är en naturlig del av förskolläraryrket och det gör de givetvis, där är de ledare. Men att leda sina kollegor, det har vi varken hört dem prata om eller sett dem genomföra på ett tydligt sätt. Vi ser inte alls det där ledarskapet som förskole­chefen förväntar sig att förskolläraren ska utöva. Förskolecheferna har väl kommit längre i sitt tänk och i sin vision än vad förskollärare själva ger uttryck för, säger hon.

Att lämna förskolans lagarbete för att i stället ta befälet över det pedagogiska arbetet på avdelningen kanske inte känns helt naturligt. Fördelningen av uppgifter i arbetslaget är dessutom ofta en känslig fråga och det gör inte saken enklare.

– Man har länge delat lika på arbetet, och så kommer en reform som ger förskolläraren utökat ansvar och lyfter upp den yrkesgruppen. Det innebär att de barnskötare som tidigare var med och delade på ansvaret har förlorat det. Det har så klart väckt oro, säger Anita Eriksson.

– Barnskötare har blivit oroliga för vilka uppgifter de ska få genomföra och vad de ska få ta ansvar för. Så det är klart att det blir känsligt att diskutera.

Det har i sin tur gjort att det kan vara svårt för förskollärare att hävda sin egen yrkeskunskap gentemot kollegorna. Och i vissa fall kan det bli svårt även för förskolechefen att ta upp saken till diskussion.

– Förskolechefer har inte varit tydliga med att säga att det här uppdraget eller ansvaret ska förskollärarna ha, och det här kan barnskötare ta ansvar för. Samtidigt talar förskolecheferna i studien om det i intervjuer och uttrycker en tydlig vision om hur man tänker att ansvaret ska fördelas. De medger också att det här har varit och är ett känsligt område, säger Anita Eriksson. Som förskollärare får man vara beredd på att det tar tid innan den nya hierarkin sätter sig. En implementering av en läroplan är långsam process. Men i framtiden tror Anita Eriksson att rollerna kommer bli tydligare.

– Vi kan ändå se tecken på att man tagit till sig diskursen om förskollärarens ansvar. Förskolechefer, barnskötare och förskollärare pratar om det. Så på ett plan lyfter man fram det allt mer, men när det kommer till mer konkreta situationer har man inte kommit riktigt lika långt, säger hon.

Anette Sandberg är professor i pedagogik vid Mälardalens högskola. Hon har forskat om förskollärares kompetensområden och anser att ledarskapet är viktigt för förskolläraren.

– Ledarskapet är oerhört viktigt och framför allt nu när det har kommit en läroplan där det står tydligt om förskollärarens ansvar. Förskollärare har alltid haft ett ansvar att vara ledare. Men i och med förändringen i läroplanen blev det så tydligt, svart på vitt. Genom ledarskapet visas själva kunnandet. Det är där förskollärarens professionalism kommer fram, säger hon.

Att gå från att leda barn till att även leda vuxna kollegor behöver inte vara en så stor omställning, anser Anette Sandberg. Det är samma egenskaper som krävs, och samma typ av ledarskap.

– En bra ledare är delaktig, tydlig, tillgänglig och bekräftande. Men också en förebild. Det handlar i grunden om kommunikativ och social kompetens och på sätt är det inte så stor skillnad på att leda vuxna och barn. Det är bara det att man möter dem på olika nivåer, säger hon.

I båda fallen behövs det som hon kallar för ett demokratiskt ledarskap.

– Man tar tillvara på barnens eller kollegornas inflytande, lyssnar och kompromissar. Det är ungefär samma sak som när man fångar och utgår från barnens intresse, men samtidigt måste man också initiera nya aktiviteter som man jobbar med. Här krävs social och kommunikativ kompetens, att man är tydlig och uppmärksam och har tålamod och bekräftar barn och kollegor, säger Anette Sandberg.