Ett arbetslag i ständig omstart

Sedan några år tillbaka håller Stadsmissionens folkhögskola i Stockholm till mitt i stadens brus, några stenkast från Fridhemsplan. En gång i tiden var det skola här i huset på Fleminggatan, sedan var det en vilsen kåk där det ordnades fester där till exempel David Lindqvist, född och uppvuxen på Kungsholmen, dök upp. Nu, många år senare, är han lärare just här och undervisar i det som kallas för temaämnen; samhällskunskap, historia och religion. Plus engelska.

Nelly Farran-Lee är ny i arbetslaget men har jobbat några år på skolan och undervisar främst i svenska och svenska som andraspråk. Lina Ahlerup började i höstas och ansvarar för undervisningen i temaämnen och i engelska, både på distans och på plats, liksom Gustav Fridolin som är den som arbetar tätast ihop med David Lindqvist.

– Det är ganska typiskt för folkhögskolor att det ser ut så här. På allmän kurs har man ofta nya starter varje termin, och det leder till omkastningar i arbetslagen hela tiden, säger Gustav Fridolin, före detta riksdagspolitiker och minister.

Utgångspunkten är att det är två lärare per klass som är mentorer. Men ibland har de dubbelklasser med fyra lärare.

– Då blir det egentligen som två arbetslag. Det sättet att jobba har fungerat väldigt bra. Vi har planerat temablocken tillsammans men man får göra lite anpassningar utifrån om det är undervisning motsvarande det första eller andra året på gymnasiet, säger Lina Ahlerup som skrattande lägger till att David Lindqvist och Gustav Fridolin nästan är som ett gift par.

– Ja, det är snabba puckar när vi jobbar. Ett tag var vi en lärare kort i laget. Då var det väldigt mycket sms:ande på söndagar. Det har vi gått ifrån som tur är, säger David Lindqvist.

– Vi var en lärare för lite och det var väldigt tydligt. Alla låg lite efter och hade för kort förberedelsetid. Därför blev avstämningstiden också sen, säger Gustav Fridolin.

– Oftast gick det bra, men ibland gör det bara inte det. Det händer att man kommer till klassrummet med en halvkokt idé som helt enkelt inte passar den aktuella gruppen. Det är väl alla lärares mardröm att inte riktigt ha på fötterna när man kommer in i klassrummet. Och sedan inser man det efter tio minuter, säger David Lindqvist.

Det är väl alla lärares mardröm att inte riktigt ha på fötterna.

Han tystnar, hela ansiktet strålar. Och så berättar han om när han snodde en uppgift av Gustav Fridolin. Ett utskrivet papper låg i kopiatorn och oj vilken bra idé. Så gick David Lindqvist in i klassrummet och körde sin lektion med det som utgångspunkt. Lektionen efter skulle kollegan ha samma klass och tanken var att Gustav Fridolin skulle använda just den uppgiften. Han fick tänka om. Den stölden blir David Lindqvist ofta påmind om.

I varje klass går ungefär 19 deltagare, delvis beroende på att det inte får plats fler i klassrummen. Alla arbetslag har ett möte i veckan och Gustav Fridolins panna rynkas när han säger att det inte känns bra om de inte får till det där mötet. De andra håller med. När de inte får prata igenom saker blir det lite gungflykänsla efter ett tag. Men de har mycket kontakt digitalt, både de som har klasser ihop, men också hela gruppen. De trådarna är lååånga.

De pratar om projekt som löper ut och andra som tar vid och om kurser som läggs ner. Och om neddragningar inom folkbildningen. Sedan går de vidare till hur de förmedlar information om deltagarna och Gustav Fridolin konstaterar att det kan vara en svår nöt att knäcka.

– Om jag har varit mentor för en deltagare och ska lämna över till nästa lärare – då måste man tänka efter. Jag lär mig väl det mer och mer, att när en deltagare berättar något personligt, för det händer ofta, så frågar jag deltagaren direkt: ”Nu berättar du det här för mig. Vilka kan också få den här informationen?”

Han förklarar att det ganska ofta rör sig om information som deltagaren tycker är viktig att skolan får, och något som även andra lärare bör känna till.

– Men det händer också att deltagarna berättar något, antingen att de säger det eller berättar på ett sätt som gör att man känner: det här är nog ingenting jag ska sprida vidare. Det här är för vår relation. Då uppstår en annan situation, poängterar Gustav Fridolin.

När det gäller deltagarnas utveckling samlas mycket information, texter och arbeten på den digitala plattformen Classroom. Lärarna tycker att det finns både plus och minus med den, men att en av vinsterna är att det går att gå tillbaka i tiden, kanske ett år, för att se om en viss uppgift är inlämnad eller ej. I förlängningen handlar det om att kunna se om deltagarna har den kunskap eller behörighet som krävs.

– Det är också bra för den enskilda läraren för det är svårt att komma ihåg hur mycket deltagaren har gjort under terminen. Men jag brukar säga att de får skriva för hand, fast då får de gärna fotografera uppgiften och om möjligt lägga in den i systemet, förklarar Lina Ahlerup.

Hon lägger till att vissa deltagare tycker att det är lättare, att det passar dem bättre. Dessutom, påpekar hon, gör AI:s intåg i våra liv att det på sätt och vis är bättre om de skriver för hand.

– Jag tror att de inte riktigt förstår att AI räknas som fusk. De tänker att det är ett verktyg som vilket som helst. Senare, om de går på högskola, då blir de ju avstängda om de skulle göra så. Vi har väl inte riktigt kommit fram till hur vi ska kommunicera kring detta med deltagarna, säger Lina Ahlerup.

– Vi började ta fram en handlingsplan kring AI för ungefär ett och ett halvt år sedan. Under veckorna vi skrev den förändrades saker så mycket och så snabbt att det inte var lönt att försöka arbeta fram ett sådant ramverk. Så vi försöker hela tiden prata om när det är okej och när det inte är okej att använda AI. Och hur man ska tänka kring det här, konstaterar Nelly Farran-Lee.

De är nästan som ett gift par.

På ett sätt hör problematiken med AI ihop med det Gustav Fridolin kallar för ”en av de största utmaningarna inom folkhögskolan” – vikten av att visa att de som lärare inte bara är intresserade av slutresultatet utan också av deltagarens väg dit, av kunskapsutvecklingen. Det finns så inbyggt i skolsystemet i övrigt att det som räknas är det som deltagaren skickar in när man trycker på send i Classroom, som Gustav Fridolin uttrycker det.

Men AI är ett större problem på distansutbildningarna, konstaterar Lina Ahlerup.

– Jag har inte jobbat så mycket med det, men jag tänker att det också handlar om att man inte hinner bygga eller skapa samma typ av relation med deltagaren i distansundervisning. För om jag förmedlar att jag blir besviken eller arg på deltagaren så gör det något med deltagaren. Det går inte på samma sätt om man inte känner hen, säger hon.

Gustav Fridolin nickar.

– Ja, på plats görs uppgiften i en social relation. Den är en del av ett pågående samspel, poängterar han.

Den urbana miljön kring Stadsmissionens folkhögskola är en helt annan än den som omringar många andra folkhögskolor. De fyra lärarna vi träffar i dag ser plus och minus med förutsättningarna. De har nära till riksdagen, till museer och Skansen men det är svårare med den vardagliga utomhuspedagogiken. Å andra sidan har de deltagare från hela regionen.

– Ja, skulle man ta en karta över Stockholm och pricka in var deltagarna bor, då skulle man nog täcka ganska stora delar av staden, säger Gustav Fridolin.

LÄS MER:

Här är det helheten som räknas