Med leken som motståndskraft

Serietecknaren Sara Granér ser seriös ut, men hon tycker om att ordvitsa och att titta på världen med sina satir-glasögon. Foto: Fredrik Jalhed.

Nyfikenheten och skevheten i samhället driver serietecknaren Sara Granér framåt. Hon, prisad och hyllad, har aldrig slutat att leka. Det finns alltid nya uttryck, nya material, nya ordvitsar, nya sätt att kasta sig mellan högt och lågt, nattsvart och larvigt.

Miljön är mycket göteborgsk. Utanför den höga och pampiga tegelbyggnaden, Sockerbruket i Majorna, syns älven, Älvsborgsbron, Hisingen och numera också Karlatornet. Sara Granér själv är dock inte särskilt göteborgsk även om hon numera håller till här på dagarna, på KKV, Konstnärernas kollektivverkstad. Och i sin egen ateljé runt hörnet. Hon pendlar sedan några år fram och tillbaka mellan Kungsbacka och Göteborg, efter att länge, länge ha varit en del av Malmös serietecknarscen och av seriekollektivet Dotterbolaget.

Sara Granér berättar ivrigt, på sin städade skånska, att hon just nu har tillgång till tuften, en maskin som används för att måla med garn, och att hon i den stora verkstaden även har möjlighet att både svetsa och arbeta med keramik.

– Åh! Det är som ett vuxenfritids. Jag vill bara vara i alla de här verkstäderna.

Jag bestämde mig för att leka skitmycket.

Sara Granér

I mars fick hon stipendiet Löken! där 300 000 kronor delas ut till en medlem i Svenska tecknare. Det ger arbetsro och tid att arbeta med den grafiska roman hon håller på med.

– Det är första gången jag skriver en sammanhållen berättelse och ja, det kräver att jag får lugn och ro så att jag kan gå in i det ordentligt. Kanske kommer arbetsgången påminna om när jag gick andra året på Serieskolan i Malmö. Då gjorde jag min första bok, säger Sara Granér.

Annars har hon genom åren pusslat mycket, som hon uttrycker det: exempelvis gjort en bild för en tidning som sedan har ”hamnat” i en bok, innan teckningen har ställts ut tillsammans med andra bilder. Nu kommer hon att kunna arbeta mer fokuserat. Hennes enrutesteckningar och korta serier har synts i tidningar som Galago, Dagens nyheter, Ordfront och ETC. Titlarna på hennes böcker säger mycket om hennes humor, om den ordvitstäta satiren. Som ”Det är bara lite aids”, ”All I want for christmas is planekonomi” och ”Allas lika mellangärde”.

Sara Granér vrider och vänder på bokstäver, begrepp och ordspråk – och därmed även på tillvaron.

Sara Granér minns att hon som barn oroade sig över att bli tonåring och sedan vuxen, över att hon därmed skulle förlora leken. Känslan av meningslöshet sköljde över henne men som ett svar höll hon i stället ett inre peptalk.

– Jag försökte komma på vad man gör när man är tonåring. Typ lyssna på musik och prata. ”Vad är det för liv?”. Jag bestämde mig för att leka skitmycket för snart skulle det vara slut. Det har jag tänkt på – att jag slapp sluta med lekandet. I jättemånga år har min tillvaro varit som att gå på fritids. På ett fint sätt.

Snabbt lägger Sara Granér till att det också är ett svårt jobb. För att sedan poängtera att hon hade kunnat trösta sin barn-version med att hon alltid har lyckats hitta nya sätt att leka. Som nu, när hon jobbar med keramik.

– Det är som om det finns en inre dragning till att inte behärska material och ändå göra det. Man kan jämföra med barnets position i världen. Men jag är inte heller som vissa är, att man håller på med en grej för att sedan sluta och börja på något nytt. Jag gör ändå samma sak.

I höst är det dags för soloutställningen ”Räls oss ifrån ondo”, på Bild­museet i Umeå. Foto: Fredrik Jalhed.

När Sara Granér började göra serier påminde det väldigt mycket om de ritlekar barn håller på med. Hon lekte berättelser med sina teckningar. Den känslan vill hon fortfarande värna om, det där primitiva narrativet. Hon slutade aldrig teckna, till skillnad från så många andra som börjar bli självkritiska någon gång på mellanstadiet eller får starka uppfattningar om rätt och fel, fint och fult. Där och då, konstaterar hon, fastslås det vilka som ”kan” eller ”inte kan” teckna.

Hon gick på något som hette Bildskolan en eftermiddag i veckan, en dåtida lundensisk motsvarighet till Kulturskolan. Då hittade hon inte riktigt rätt, visste inte exakt vad hon ville göra, men några år senare började hon göra dagboksanteckningar i tecknad form.

– Då lossnade det för mig. Man kunde göra berättelser. Det var som att texten gav mig bilden och sedan gav kanske serierna mig bilden igen. För nu är jag väldigt intresserad igen, av att bara göra bilder.

Först gjorde hon det bara för sig själv. Det blev en karikatyr här, en situation som hände där, som om hon skämtade med en kompis. Den tonen finns nog kvar, tror hon. Det lite tramsiga som gjordes som ett internt skämt i någons matteblock.

Efter gymnasiet sökte hon till Serieskolan på Kvarnby folkhögskola i Malmö.

– Det kändes tillgängligt för mig, nära – på något sätt. Då kände jag inte att en annan konstskola hade kunnat vara det för mig. Jag var inte där riktigt.

Sara Granér njuter av att ha tillgång till olika maskiner, olika verkstäder, på KKV i Göteborg, som här med tuften i högsta hugg. Foto: Fredrik Jalhed.

Sara Granér fick ett sammanhang på skolan, hon kände att hon hade hittat rätt och att det var viktigt att inte slarva bort det där. Hon startade tillsammans med några andra ett seriekollektiv där de gjorde gemensamma grejer. I samma veva, efter det första året på skolan, började hon med ett projekt som innebar att hon skulle göra en teckning om dagen. Hon hade en tanke i bakhuvudet, att det skulle räcka till en bok till slut.

Något år senare fortsatte hon, gick det andra året på Serieskolan och då hittade hon ännu mer rätt och kunde grotta ner sig i det sättet att jobba.

Sara Granér

Bor: Anneberg i Kungsbacka kommun.

Ålder: 44 år.

Yrke: Serietecknare, konstnär, satiriker.

Familj: Sambo och bonusbarn.

Aktuell: Utställningen ”Räls oss ifrån ondo” på Bildmuseet i Umeå, 17 oktober 2025 till 5 april 2026.

I den storslagna och överväldigande lokalen, där två kvinnor jobbar koncentrerat samtidigt som vi pratar, förklarar Sara Granér att intresset för många olika saker har fört henne framåt, snarare än ett resultat av ett förbättrat självförtroende. Hon är så intresserad av så mycket, av så många olika ämnen, men också av olika material, färger och tekniker. Den där till synes spretiga nyfikenheten har gjort att hon har gjort dockteater, böcker, allt på en gång.

Hur väcks dina idéer, hur kommer de till?

– Ibland har jag aktivt försökt samla på den här känslan av att bli fascinerad av något. Det har jag märkt kan funka för mig. För nästa gång jag känner så kan jag lägga det på minnet och kanske använda det. Jag tänker att det är ganska bra att jämföra det med att leta efter svamp, att man måste ha en viss blick inställd.

Tillbaka till Serieskolan och folkhögskolans värld. Hon har varit gästföreläsare många gånger på olika folkhögskolor och hon beskriver Kvarnby folkhögskola som en plats där konsten blev tillgänglig för henne.

– Där kunde jag hitta konsten och där kunde jag vara med konsten. Så hade jag inte uttryckt det då, men det var det som hände. Det andra året gjorde jag ju min första bok och där byggde jag min grund. Jag lärde mig hur jag skulle jobba.

Tågrelaterad utställning

På ett stillsamt sätt lyser Sara Granér när hon pratar om Serieskolan, om det fria, om den ”konstiga spännvidden” mellan de olika deltagarna på skolan, om det hon så ofta har känt när hon senare har besökt folkhögskolor landet runt, att miljön är lugn och mänsklig, ett andningshål för folk.

Hon strålar även när hon pratar om sin kommande utställning ”Räls oss ifrån ondo”. En tågrelaterad utställning på Bildmuseet i Umeå, inspirerad av elfel, signalfel och personer i tågområdet. Skildrat med de ordvitsande satir- och samtidsglasögonen på. 

Lika glad blir hon när hon pratar om den norrländske poeten och musikern Matti Alkberg vars tankar inspirerar henne mycket. 

– Ja, namnet på hans turné, ”Alla är sämst”, är en så fin antites till vårt samhälle där man hela tiden ska säga att man är bäst. Så Mattis turnénamn är den viktigaste frågan i det jag ägnar mig åt: att vi i dag delar upp oss i vi och dem, vi är bra och ni är dåliga.

Saras fyra vägar till inspiration

  • En gång såg jag en intervju med en fotograf som sa ”I serve photography. Sometimes it gives me someting in return.” Det har jag tagit med mig. Själva tjänandet kan bestå i olika saker; att avsätta tid och plats exempelvis. Där ingår det att det man gör inte alltid kommer att ”ge” något eller kännas roligt, ungefär som en religiös person som ser ett värde i att be regelbundet. 
  • Testa att skapa i ett material och uttryck du aldrig använt förut och se vad det väcker i dig. Det kan ge nya sätt att uttrycka idéer och komma vidare när något känns fastlåst.
  • Skapande är lite som att plocka svamp; du måste träna upp blicken för att upptäcka det intressanta. ”Spara” på det som fascinerar dig i vardagen – kanske i en inspirationsbok – det kan bli frön till framtida idéer.
  • Att samarbeta med andra eller ta del av andras reflektioner kring skapande kan ge både inspiration och struktur. Kanske genom att delta i en kurs, ett kollektiv eller i ett forum online.

LÄS MER:

Frida Hyvönen: Maxad integritet

Göran Greider lovordar folkhögskolan