Konstnären som blev glesbygdsambassadör

Human. Fräsig. Inkluderande.” På en whiteboardtavla i den stora ateljén i Ålsta folkhögskola finns en lång rad frågor: Vad är du rädd för, vad är du beroende av, tror du på oknytt ...  I ett rutmönster under dem har konstlinjens deltagare och de två huvudlärarna givit kortfattade svar på frågorna. Human, fräsig, inkluderande är Tomas Erikssons svar på frågan ”förklara dig själv med 3 ord”.

”Psykväggen” som han kallar den, är ett snabbt sätt att i början av ett läsår lära känna varandra här på konstlinjen.

– Det är en skitrolig övning i att stå för vem man är. Men man får välja själv vilket djup man lägger sig på, säger Tomas Eriksson och förklarar att han valde ordet fräsig för att pensionärerna som han ibland dj:ar för brukar kalla honom det.

Denna eftermiddag är bara några få deltagare på plats i ateljén. De har tid för eget arbete. Vid änden av ett långt arbetsbord sitter Khadra Abdi Said och klistrar garn på en målning. Uppgiften handlar om så kallad Hötorgskonst. Tomas Eriksson och hans kollega Emil Österholm har köpt in ett antal målningar av denna genre, och givit deltagarna i uppgift att göra något nytt av dem. Khadra Abdi Said är dock mån om att inte förstöra originalet.

– Det var ju en människa som satt och målade den
en gång. Så om man vill kan man ta bort garnet sedan, säger hon.

Hockeyfrillan som han anlade år 2000 är numera historia. Foto: Mats Andersson.<br />

Hon stortrivs här. Med undervisningen, kurskamraterna och skolans natursköna läge.

– Det är så vackert här!

Svårt att protestera emot. Ålsta folkhögskola ligger i Ljungans dalgång, omgiven av gröna fält och blånande berg, utspridda hus, träddungar och den vitrappade Torps kyrka.

Omisskännlig glesbygdsort

Någon kilometer bort ligger själva Fränsta, som för att vara ett samhälle med omkring 2 000 invånare erbjuder ovanligt mycket – förutom matbutik, pizzeria och frisör finns blomsterhandel, järnaffär, simhall och lite till. Men visst är det en omisskännlig glesbygdsort, vilket för oss in på Tomas Erikssons stora engagemang för just glesbygden. 

Han var elva när hans mamma valde att ta med sig sina söner från Gottsunda utanför Uppsala till den lilla bruksorten Ljungaverk i Medelpad, en mil väster om Fränsta, där hon hade sina rötter. Tanken var att pojkarna skulle bort från förortslivet innan de kom ”i trubbelålder”, som Tomas Eriksson uttrycker det.

Han fann sig väl till rätta, men siktet var ändå inställt på att flytta därifrån.

– Det var liksom fel att bo kvar. Det framgick i media, det tyckte föräldrar, grannar, kompisar.

Ändå valde han att söka till konstlinjen på Ålsta. Hur det kom sig kan han egentligen inte svara på.

– Jag visste nog inte riktigt vad det var. Jag hade nog inte ens sett på mig själv som konstintresserad.

Nu fick han tillgång till två världar.

– Min raggarvärld i Ljungaverk och kulturvärlden här.  På den tiden kunde man se vilka som gick på Ålsta. De hade liksom sina kulturkostymer på.

I början försökte han skapa utifrån den gängse idén om vad konst är. Parallellt åkte han runt i bygden och intervjuade äldre människor om deras liv. Och så föll polletten ner:

– Att samla in rövarhistorier kan också vara konst.

Det tyckte konsthögskolan i Trondheim också. Och det var nu han började bygga upp det som skulle bli hans signum som konstnär: alter egot Håkki, som reste runt och höll underhållande föredrag om glesbygdsfrågor. Och som bar så kallad hockeyfrilla (mullet). Därav pseudonymen – på den tiden höll han sitt riktiga namn hemligt.

– Men när jag flyttade tillbaka till Ljungaverk gick ju inte det längre. Så då kunde jag äntligen ta bort hockeyfrillan, säger han glatt.

Självklart val

Vid det här laget var det självklart för honom att bli hemvändare. Reser man runt och pratar om glesbygdens betydelse ska man givetvis själv bo där. Som föreläsare brukar han konfrontera sina åhörare med deras fördomar: Varifrån kommer idén om att alla unga på landet ska flytta därifrån? Varför är det coolare att vara från stan? Vem har bestämt det?

– Fast jag har dragit ner på föreläsandet.

En av hans många många T-shirtar. Foto Mats Andersson.

En av förklaringarna till det är att det är dags att hämta på förskolan nu. Hon heter Nancy, är fyra år och kommer rusande när hon ser honom. ”Tomas! Pappa!” ropar hon och kastar sig i hans famn. ”Hej, fining”, svarar han. Nästan hela hennes liv har det varit bara hon och han, såhär till vardags. Nancy var tre månader när familjen kom körande på E4:an mellan Hudiksvall och Sundsvall och frontalkrockade med en annan bil, framförd av ”ett rattfyllo”, enligt Tomas Eriksson.

Själv skickades han till Hudiksvalls lasarett, medan ambulansen tog Nancy, i princip oskadd, och hennes mamma Karro till Sundsvall.

– Karro var vid medvetande och talför, så jag tänkte ”vad skönt, allt kommer att lösa sig”.

Så väl var det inte. Karros hjärna hade svällt, och de operationer som gjordes bidrog visserligen till att hon överlevde, men utan flertalet kroppsliga funktioner. I dag är hon beroende av personlig assistans dygnet runt.

– Det är ju värsta tänkbara scenariot. Hon kan inte röra sig och inte kommunicera, men man märker att hon är med, hon skrattar och gråter åt saker vi säger och gör.

När han och Nancy besöker Karro syns det också att hon njuter när Nancy kryper upp i hennes famn.

Att vara öppen om detta trauma har varit Tomas Erikssons sätt att bearbeta det hela.

– Jag skulle tippa att nästan alla här i Fränsta och Ljungaverk känner till det, och det finns en otroligt fin support i det.

En support som bygger på det som han ser som glesbygdens stora fördel: Att människor är mer beroende av varandra där än i städer.

– Man är en del av människors vardag. Känner till deras problem, kan hjälpa varandra.

Allmän hjälpsamhet

Med det senare syftar han även på sådant som att hjälpas åt med olika sysslor, låna ut saker och uträtta ärenden åt varandra.

– Man blir mycket mer använd som människa här än i en stad. Jag åker till städerna ibland för att fylla på mina depåer, men att vara där hundra procent är inget för mig.

– Sedan är det ju väldigt olika vad glesbygd är förstås. Här är vi ju inte så jävla isolerade.

Nej, Ljungaverk och Fränsta ligger intill E14, och tåget mellan Sundsvall och Östersund/Trondheim stannar på bägge orterna. Och så finns ju folkhögskolan, som ger ett flöde av olika människor. Många av deltagarna mantalsskriver sig för övrigt här, vilket ju gör att kommunen får in mer skattepengar, något som Tomas Eriksson brukar påpeka för de andra kommunpolitikerna.

Det är några år sedan som han beslöt sig för att engagera sig partipolitiskt, för Vänsterpartiet.

– Det var så jävla mycket mörka moln på himlen så jag kände att jag måste.

Eftersom skolan ägs av regionen förekommer den sällan på kommunfullmäktiges agenda, ”i så fall skulle jag gå ut”, men däremot delger han gärna de andra beslutsfattarna sitt engagemang för folkbildning.

En sista fråga: Bland frågorna på ”psykväggen” finns också ”kokt eller grillad”. Du är den enda som svarat K på den. Är det så, eller ville du bara vara lite motvalls?

– Nä, min farfar Kurt var korvstoppare och gjorde receptet till varmkorv, så utan tvekan kokt!

 LÄS ÄVEN:

Med leken som motståndskraft

Johan Söderman: Kunskap är ett maktverktyg