Född att berätta

När takspirorna på Wiks slott tornar upp vid horisonten är det inte långt kvar. Strax intill ligger vårt mål – folkhögskolan Wik där det har bedrivits undervisning sedan 1926. I den låga tegelbyggnaden studerar närmare hundra elever, bland annat på skolans olika estetiska utbildningar. Det som lockat oss hit är film- och skådespeleriutbildningen, eller rättare sagt en av dess lärare; den prisade regissören Dani Kouyaté. Han tar emot med ett välkomnande leende i sitt arbetsrum, strax bredvid studio 2, som han delar med teaterläraren Kajsa Bilius.Tillsammans leder de skolans utbildning i film och skådespeleri. Att Dani Kouyaté trivs går inte att ta miste på.

– Folkhögskolekonceptet är underbart, det finns inget liknande någon annanstans. Här är jag inte bara lärare, mer som en coach, och vi delar våra erfarenheter. Det här är inte som undervisning i matematik, det finns inga klassiska metoder att använda sig av varje år. Det är en levande process, säger han.

Nyligen kammade han hem det prestigefyllda ”Yennenga Golden Stallion-priset” för filmen ”Katanga – The Dance of the Scorpions” – en afrikansk bearbetning av William Shakespeares Macbeths tragedi, om makt, politiska intriger och ambition. I filmen utnämner kung Pazouknaam sin kusin Katanga till befälhavare efter en misslyckad komplott mot kronan. Pådriven av sin makttörstande hustru mördar Katanga kungen och tar tronen. Därefter finns ingen gräns för hur långt han är beredd att gå för att behålla makten.

Priset delades ut vid Pan-African film and television festival i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad. Förutom Yennenga Golden Stallion-utmärkelsen tilldelades han även ytterligare sex priser vid galan, däribland publikens pris. Den ansedda festivalen är Afrikas största och kan jämföras med amerikanska Oscars- och Emmygalan. Ändå är det få i Sverige som känner till Dani Kouyaté och hans filmer, inte ens när hans första film på svenska kom 2015 – ”Medan vi lever” – som behandlar frågor om identitet i en globaliserad värld.

– Det är inte bara i Sverige det är så här. Till och med i Frankrike där de verkligen borde veta, det var ju de som koloniserade oss. Men i filmvärlden är det bara Hollywood som talar. Den kommersiella filmen är den som tar plats, säger han.

Man behöver en touch av galenskap.

Det har snart gått 65 år sedan Dani Kouyaté föddes i staden Bobo-Dioulasso i sydvästra delen av Burkina Faso. Han berättar att han var priviligierad och fick börja i skolan som sjuåring.

– Det var en kolonialskola, och jag hade tur. Det var bara cirka fem procent som hade möjlighet att gå i skolan då, många av mina kompisar kunde inte gå, berättar han.

Han kommer från en stor familj, med nio syskon. Det saknades bara en för att kunna bilda ett helt fotbollslag som hans far brukade säga. Danis far, Sotigui Kouyaté, var fotbollsspelare och lagkapten för landslaget, men han var även Burkina Fasos allra första professionella skådespelare och medverkade i flera internationella filmer, även i flera av Dani Kouyatés.

– Att ha en så pass känd far var svårt ibland. Jag har fått kämpa för att existera som någon mer än bara min fars son, fått bevisa betydligt mer vad jag kan. Men min far var också min skola, säger han.

Hans far och farfar var även ”grioter” – en slags ordens tjänare som genom sång, musik och berättande för folkets historia vidare. Uppdraget går i arv och för Dani Kouyaté var det självklart att ta samma väg, att fortsätta berätta och föra traditionen vidare.

– Jag studerade film i Burkina Faso och sedan vidare vid Sorbonne i Paris. Att bli regissör är mitt sätt att fortsätta med mitt arv, tillägger han.

Det är inte mycket i hans arbetsrum på folkhögskolan som vittnar om hans afrikanska ursprung, förutom en ensam djembe-trumma nedanför fönstret. Men det ska visa sig att det finns mer än så. Bland annat den till synes anonyma träningsväskan på nedersta hyllan är fylld av olika afrikanska trummor.

– De använder vi oss mycket av, vi jobbar med dem i flera olika övningar, förklarar han.

Han pratar mycket om vikten av mångfald, att vi måste lära känna varandra för att göra världen till en bättre plats. Han skulle därför gärna se fler deltagare med utomeuropeiskt ursprung på folkhögskolan.

– Fast det är svårt. De söker inte, men det skulle vara jätteroligt att ha folk från exempelvis Afrika och Asien här också, säger han.

Själv behärskar han flera afrikanska språk, italienska, franska, engelska och svenska, och har genom språk­kunskaperna och resandet lärt känna världen utanför Afrika väl.

– Jag har tur som förstår mig på européer, men de känner inte till lika mycket om mitt ursprung tyvärr. Det är tråkigt, men mest synd om dem. När man inte känner varandra leder det lätt till fördomar, säger han.

Att Dani Kouyaté över huvud taget hamnade här på Wik folkhögskola har sin förklaring i kärleken. När han arbetade med film i Burkina Faso träffade han kvinnan som senare skulle bli hans fru. Hennes far var från Namibia och hennes mor från Uppsala. Efter många år i Paris, där paret även gifte sig, bestämde de sig för att ta barnen med sig och flytta till Sverige.

– Det var ingen självklarhet för oss att flytta, men vi gjorde det för barnen. Vi tänkte att de skulle få bättre livskvalitet här. Men språket var svårt. Jag fortsatte att arbeta med mina producenter i Paris så mitt huvud var där och familjen här, det blev inte mycket fokus på språket då, säger han.

I början undervisade han enbart på engelska på folkhögskolan i Wik, och som gästlärare på Uppsala universitet, men till sist bestämde han sig för att kämpa vidare med svenskan.

– Det tog tid. Vi flyttade hit 2007 men det var först för två år sedan som jag vågade börja prata svenska på riktigt, säger han där han står vid sitt skrivbord, med en affisch på Charlie Chaplin i bakgrunden – ”min guru” som han själv uttrycker det.

Det är aldrig samma sak och aldrig tråkigt.

I korridoren utanför har några av deltagarna i Dani Kouyatés klass samlats för att diskutera kortfilmerna de just håller på med. De är alla tacksamma att de har just Dani Kouyaté som lärare, och de ger honom idel positiva omdömen; en skitskön lärare, ”alltid peppande, aldrig ledsen eller utan energi, en chil guy, talangfull, ställer alltid upp”.

När Dani Kouyaté får höra vad de sagt ser han lite förlägen ut och skrattar till. Han är ingen person som stoltserar, det märks. Det visar sig också att få i skolan visste om att hans film nominerats till det prestigefyllda priset, ”han sa bara att han skulle på festival, mer visste vi inte”, berättar Elof Eriksson som går andra året på filmutbildningen.

– Men jag följer hans son på Instagram och där såg jag att Dani hade vunnit. Vi förberedde välkomstlunch och blåste upp 60 ballonger, men sedan dröjde det innan han kom tillbaka så ballongerna slokade, de var inte lika maffiga, men det blev bra ändå, säger han.

En sista fråga hinner vi med till Dani Kouyaté innan hans lektion börjar: blir han möjligtvis en ännu bättre regissör av att undervisa på folkhögskolan? Han skrattar till och funderar en stund.

– Jag försöker i alla fall bli bättre, det är en kamp, men man mognar och lär sig av varje erfarenhet, säger han.

LÄS ÄVEN:

Hon lär andra att uppfinna sitt språk