Rosengren: Institutioner utan visioner
Ledare När Sverige stod utan regering hösten 2018 höll samhället ändå ihop. I dag ser vi hur samma institutioner ifrågasätts – samtidigt som fokus flyttas från bildning och delaktighet till kontroll och repression, skriver Tomas Rosengren.
Efter valet 2018 tog det 131 dagar innan Sverige fick en regering. Det var inte ett önskescenario, men landet föll inte samman. Att vi kunde klara oss utan regering så länge berodde på att vi har starka samhälleliga strukturer i form av institutioner och konventioner som utgör en ryggrad i ett fungerande samhälle. Byråkratisering kanske någon säger, men vad är alternativet? Allt är en balans och visst kan byråkrati skapa frustration, men institutioner är också skapare av stabilitet vilket var tydligt hösten 2018. Många av dessa institutioner har vi haft sedan Axel Oxenstiernas dagar, andra har växt fram med tiden, inte minst under 1800-talet när landet skulle demokratiseras. Då behövde gamla stela institutioner kompletteras med mer medborgarnära överenskommelser.
Vi kunde, kanske godtroget, skratta åt Berlusconi nere i Italien.
Folkrörelsen med alla dess grenar kom att utgöra en kompletterande bärande struktur. Detta bars av vanliga människor med det gemensamma att man ville föra samhället framåt. Arbetet, inte sällan ideellt, blev också en praktisk skola i demokrati och har fortsatt vara det. Ur dessa folkrörelser växte även ett eget utbildningssystem fram i form av folkbildningen som genom sitt medborgarnära förhållningssätt bar en inneboende framtidstro på ett samhälle byggt på deltagarskap. Detta sammantaget har byggt ett stabilt samhälle som tål meningsskiljaktigheter och oroliga tider.
Länge stod Sverige emot populismen. Vi kunde, kanske godtroget, skratta åt Berlusconi nere i Italien, men något har hänt. Vi ser en global trend, där det från politiskt håll drivs att institutioner i sig är något som är i vägen för snabba beslut. Vi ser det realpolitiskt i USA varje dag – hur institutioner attackeras och undergrävs – men förslagen dyker upp även här. Medborgarskapet förändras. Vi ska inte längre aktivt delta med mer än vår röstsedel, vara passagerare, vita i hyn och skötsamma konsumenter.
Hårdast tag vinner
Vissa institutioner anses dock vara viktiga, de hårda repressiva. Kriminalvården har växtvärk, tröskeln sänks till polisutbildningen. Är det att ha en politisk vision, att vi kan fängsla si och så många? Jag förnekar inte att vi har problem med kriminalitet, men vari ligger visionen om ett bättre samhälle i sådana prioriteringar, börjar vi inte i fel ände? Alla medel styrs till institutioner vars resultat räknas i hårdast tag vinner. Är det hårda tag som byggde det land alla pratar så nostalgiskt om? Jag skulle säga att det var ett hårt arbete där ordet bildning var centralt och där var och en skulle kunna tänka, diskutera och fatta sina egna beslut. Vari ligger visionen i att montera ned det som stärker samhällsinstitutionens minsta beståndsdel, medborgaren? I höst är det val och frågan är om vi åter får vänta på nytt styre, och hur landet klarar det?
LÄS MER:
