Sökande svärmar till yrkesutbildning för biodlare

Intresset för biodling är större än någonsin. Nybörjarkurserna runt om i landet samlar tusentals anmälda varje år. 

– Det är tydligt att biodling är på modet igen, säger Richard Johansson, själv yrkesbiodlare och kursansvarig för utbildningen vid Fristads folkhögskola norr om Borås.

På skolan tar man utvecklingen ytterligare ett steg. Här får de 23 deltagarna – utvalda bland drygt hundra sökande grundat såväl på både erfarenhet, uppsatta mål med biodlingen och personliga intervjuer – lära sig att jobba professionellt med sina bin.

Ett ökat naturintresse generellt kombinerat med en ökad förståelse för hur viktiga bina är i vår egen verklighet

– Den som söker hit vill lära sig yrket och jobba med det på heltid eller deltid. Förutom skötsel och bisamhällets uppbyggnad pratar vi om att kunna driva företag med parametrar som ekonomi, arbetsmiljö, livsmedelshantering, driftplanering, bihälsa, förädling och vidareutveckling av tjänster. En planerad verksamhet som är företagsinriktad, det är vår grej, säger Richard Johansson.

Själv är han yrkesbiodlare i egna företaget Lyckå bigårdar i Blekinge med drygt 400 bi-samhällen. Han var tidigare också lärare vid Yrkeshögskolan i Höör som fram till för två år sedan hade biodling på schemat.

Rekordmånga sökande

– Men när den lades ned av Myndigheten för yrkeshögskolan i konkurrens med andra utbildningar började vi titta på alternativa möjligheter.  Vi blev faktiskt lite överrumplade av intresset. Sannolikt fanns det ett uppdämt behov för så här många ansökningar var vi aldrig i närheten av till den tidigare utbildningen. I början hade vi satt taket till 20 deltagare men när intresset blev så stort gjorde vi ett överintag.

Anledningen till det snabbt växande bi-intresset har flera förklaringar, enligt Richard Johansson.

– Det är nog lite gröna vågen-effekt i grunden. Ett ökat naturintresse generellt kombinerat med en ökad förståelse för hur viktiga bina är i vår egen verklighet. Fler och fler har förstått problematiken med att vi inte får några bär, frukter och grönsaker utan bin. Pollineringsnyttan som bina gör är livsviktig för oss människor.

De 23 deltagarna, som alla har varsin kupa i den idylliskt placerade bigården, spänner i ålder från 25-åringar upp till någon som börjar närma sig de 60. 

36-åriga Nahal Ilhan från Stockholm har redan stakat ut planerna för sin framtid i bibranschen. För hennes del handlar det till en början om att  paketera och sälja kakhonung, det vill säga honung som serveras obehandlad i bitar av vaxkakan.

– Det är en riktig delikatess. På sikt har jag också tänkt utveckla och använda honungen i skönhetsprodukter. Den har många positiva effekter för huden. Honungen är till exempel anti-aging, säger Nahal Ilhan, där hon står omsvärmad av de steklar som hon ändå tycker det är ”rofyllt” att jobba med och som är ”fascinerande med sina många egenskaper”. 

Kvinnor i majoritet

Ett par av deltagarna kommer från Holland och Belgien. Norska biodlare som inte har någon egen yrkesbiodlarutbildning har visat intresse för kommande kurser.

– Vi har nu en liten överrepresentation av kvinnor. Det är en spännande utveckling att andelen kvinnliga biodlare ökar. Den här branschen har ju varit på ett visst sätt med en given struktur. Nu får vi ett nytt tänk och det är verkligen positivt, säger Richard Johansson. 

Tio gånger under läsåret samlas gruppen under tre dagar. Övriga studier sker på halvfart och på distans. Tanken är att kursens olika delmoment
i stort ska följa både året i bigården och verksamhetsåret i ett företag som sysslar med biodling.

Samtidigt som intresset för biodling växer antalsmässigt breddas också verksamheten. Förutom ren honungsproduktion skapas också efterfrågan på nya kupor, designade skyddskläder, pollineringsuppdrag till äppelodlingar, salvor, pollen, propolis (kittvax från bin som anses ha en hälsofrämjande effekt), bisafari och föreläsningar.

– I Sverige har vi inte varit så bra på att utveckla och förädla produkten. Men det börjar komma nu, säger Richard Johansson.

Fann sin passion vid 50

Petra Varenhed från Jämjö i Blekinge, som redan nu säljer sin honung under namnet Petras bikupa, jobbar i bigården i en specialdesignad gul bimönstrad skyddsdress som sticker ut från den vanligtvis beige-grå utstyrseln. Hon bär den också när hon guidar besökare vid sina utställda bikupor vid bland annat McDonalds i Ronneby och Karlskrona.

– Det känns bra när man vid 50 års ålder fattat vad man vill göra. Jag arrangerar till exempel bisafari, ordnar andelsbikupor och informerar om binas betydelse i stort. Inte minst medicinskt går det att dra nytta av honungen och det kan bli ett nästa steg för mig, säger Petra Varenhed.

Steget från hobbyodlare till ”proffs” kräver självklart uppoffringar på flera områden, inte minst ekonomiskt.

– Visst behövs det finansiering i uppstarten av en sådan process. Men om det kostar ett antal hundratusen är det ändå relativt lite jämfört med andra gröna näringar, säger Richard Johansson.

– Det är ju inte i närheten av vad det kostar att investera i skördetröskor och traktorer till exempel. Och jag tror att vägen är ganska kort till möjlig-heten att generera vinst i företaget.

Fuskhonung och övergivna bisamhällen

Det ökade intresset för biodling har i en del fall inte enbart positiva följder. Hobbyodlare som ledsnat på sina bin och efter något år lämnar dem åt sitt öde har förekommit.

– Ett bisamhälle ska skötas. Man har ett djuransvar. Det får inte bli som en sommarkatt. Jag avråder starkt från att skaffa bisamhällen och sedan lämna dem vind för våg, säger Rickard Johansson.

”Fuskhonung” tillverkad i fabrik av socker och sirapssorter är på sikt också en ödesfråga för branschen, menar Rickard Johansson.

– Det är bekymmersamt internationellt att oseriösa odlare konkurrerar med falska produkter. Men i Sverige tror jag inte det finns några företag som jobbar med fuskhonung. Vi ser i stället en trend att den lokala närproducerade handeln ökar, säger Richard Johansson.