Jag har gjort en helomvändning i frågan om digitala verktyg i skolan. Runt millennieskiftet, ja så länge har jag faktiskt varit i branschen nu, var jag så nyfiken på allt vad det nya med digitala verktyg kunde innebära. På högskolan jag utbildade mig vid lockade man till sig studenter och med löftet att ”på den här högskolan får du en egen e-mailadress när du börjar”.

På en av de första skolorna jag arbetade på stoltserade man med att ”vi har en dator på var fjärde elev”. Vi såg oss själva som framtiden. Här skulle skolvärlden bli digital och gärna helt papperslös. Jag hakade på. Lärplattor gjorde entré. Underbara tider.

Ett verktyg – inte en lösning

Sen kom ”en-till-en” – en dator i varje barns famn. Fantastiskt! Vem behövde läroböcker när allt fanns på nätet, alltid uppdaterat? Men nu 25 år in i yrket – en kvarts sekels erfarenhet och klokhet rikare (förhoppningsvis) kategoriserar jag digitala verktyg som just en metod och ett verktyg bland många andra.

Jag har gått tillbaka till papper och penna – vi tittar i och läser böcker. För när alla skriker högt, vem ska man egentligen lyssna på? Jag väljer beprövad erfarenhet och vad jag ser ger resultat.

Digitala hjälpmedel är ett verktyg – inte en lösning. Visst använder vi dem ibland, men från att ha varit en Ipad-ivrare för 10–15 år sedan har jag nu landat i att mestadels ha helt skärmfria lektioner.

”Ska vi ha datorn med på lektionen, Karin?”

”Nej, det behövs inte.” 

Inga distraktioner

Vi jobbar oftast med bok, penna och papper – i både SO och svenska. Vi skriver i våra skrivböcker. Vi läser i riktiga böcker – bläddrar, letar, hittar, känner och ser. Vi klickar inte snabbt vidare och ber någon presentera ett korrekt svar åt oss genom en snabb sökning.

Vi stryker under. Det här förstod jag – det här var obegripligt. Det här har jag en fråga kring. Cool bild.

Det tar inte ens emot. Tvärtom ser jag att elever i vars åtgärdsprogram det står ”ska ha tillgång till digitala hjälpmedel” tacksamt tar sig an uppgiften i skrivboken. De klistrar in uppgiften som ska lösas och jobbar på, utan möjlighet att försvinna bort i en oändlighet av klick för att till slut landa på Youtube eller Netflix.

Vi får söka efter svaret, hitta en bild vi inte visste fanns, för hand kopiera varandras anteckningar, rita en bild vid anteckningen. Vi har inte bara gjort klart i ett dokument, vi har faktiskt skapat något helt själva.

Karin Boberg är lärare i svenska och SO-ämnen på Malmsjöskolan i Botkyrka.

LÄS ÄVEN

Boberg: Där och då känner jag – vilket jobb jag har!

Boberg: Därför fortsätter vi lärare att vattna våra blommor

Boberg: Tuff utmaning när man inte går igång på ämnesinnehållet

Boberg: Enkla övningen som gör skillnad för eleverna hela terminen

Boberg: Elevernas frågor jag måste sluta att svara på!