Digitala verktyg lyfter yrkesprogram

På långt håll hörs metalliska slag från stallet på Ängens gård. Det är några av eleverna från Realgymnasiet i Trollhättan som lär sig grunderna i hovslageri, eller tappskokompetens som det egentligen heter. De slår av de gamla nitarna, bänder loss skon, raspar hoven plan och hamrar slutligen i en ny söm. Allt på ett avhugget ben från en död häst.

– Det känns ju lite konstigt, men det går ju inte att slå på en tappsko på en levande häst eftersom den kan bli halt om man gör fel, förklarar Felicia Bordi.

Hon och klasskamraterna Amanda Lundblad och Josefin Wedholm har hållit på med hästar sedan barnsben och trivs med att en stor del av undervisningen är i stallet. Just nu går de i trean på naturbruksprogrammet inriktning ridning och uppskattar att de äntligen får göra alla moment på plats.

– Själva utgångspunkten för Realgymnasiet är ju att det är praktiskt. Många elever väljer oss just för att de vill jobba mer ute i verkligheten och mindre i skolbänken, förklarar Marie Törnqvist, lärare i hästhållning.

– Därför är inte digitala verktyg det första man tänker på i mitt ämne, fortsätter hon.

Pandemin tvingade fram omställning till digitalt

Men strax efter att hon blivit anställd som hästlärare slog pandemin till och i likhet med sina kollegor fick hon snabbt ställa om sin undervisning. Men hur gör man med kurser i hästskötsel, ridning och körning?

Lösningen blev ett helt smörgåsbord av digitala verktyg. Förutom inspelade föreläsningar och live­föreläsningar, använde hon filmer, vloggar, quiz och poddar för att fördjupa och instruera i moment som ingick i kurserna.

– Jag försökte vara kreativ och hitta på saker som skapar mervärde för eleverna och som de har nytta av, säger Marie Törnqvist.

Det gjorde hon så bra att hon tidigare i höst blev nominerad till Guldäpplet – ett pris för lärare som utvecklar och förnyar sin undervisning med digitalt stöd på ett bra sätt.

– Jag blev glad och förvånad. Och det är roligt att lyfta upp digitala verktyg inom yrkesprogrammen där man kanske inte tänker på dem från början. 

Återkoppling på filmad ridning

I kursen ridning och körning fick eleverna be någon filma när de red och delade filmen med sina klasskamrater. Eleverna fick sedan ge återkoppling till varandra i grupper.

– Vi är vana vid att bli filmade vid tävlingar för att kunna titta på vår ritt tillsammans med våra tränare, så det var väl inte jättenervöst att visa upp för hela klassen även om det kändes lite ovant till en början, berättar Amanda Lundblad.

– Vi fick mycket bra feedback från varandra, inflikar Felicia Bordi. Vi kunde gå igenom varje ritt och titta noga på saker som tempo, vägar, anridningar, sits och balans. Det var kul att se andras teknik. Alla har ju sitt sätt och tar olika vägar för att ändå nå samma mål.

– I vanliga fall är vi ju helt koncentrerade på vår egen ritt under lektionerna, men nu kunde vi se och lära av hur andra gör. Fördelen med film är ju också att man kan titta hur många gånger som helst, instämmer Josefin Wedholm.

Landslagets tränare gav feedback

Även Marie Törnqvist tycker att hon fick god möjlighet att titta noga och ge individuell åter­koppling som kan vara svårt att hinna med under en vanlig ridlektion. Dessutom bjöd hon in lands­lags­tränaren Anna-Clara Pettersson till en av lektionerna för att ge eleverna feedback på en ny nivå.

– Jag fick exempelvis tips om hur jag skulle rida mina två hästar som skiljer sig mycket i sitt tempe­rament och i sitt rörelsemönster. En är energisk och pigg och tar stora galoppsprång, den andra är mer långsam och tar kortare steg. När Anna-Clara förklarade utifrån filmen förstod jag precis vad hon menade, berättar Amanda Lundblad. 

Filmerna och den gemensamma återkopplingen är något som kommer att bli ett permanent inslag i Marie Törnqvist undervisning. Också att knyta till sig personer i undervisningen som inte skulle kunna vara fysiskt på plats. 

– Drömmen skulle vara att få feedback från Peder Fredricson, säger eleverna samstämmigt och syftar på Sveriges OS-stjärna i hoppning.

– Ja, varför inte. Man kan ju alltid fråga, säger Marie Törnqvist och ler. Det är bara fantasin som sätter gränserna.

Det har blivit dags att gå ut i stallet där det belgiska varmblodet Iggor står och väntar. Här i ridhuset har tjejerna tillbringat många timmar av övning och åter övning. Ett digitalt hjälpmedel som de skulle önska sig är att bli filmade och få upp sin ritt på en stor skärm i ridhuset. 

– Då skulle vi direkt kunna se våra egna misstag och korrigera dem så att de fastnade i muskelminnet. Men det är tyvärr en dyr teknik, påpekar Josefin Wedholm.

Digitalisering när det fyller ett syfte

Även om Marie Törnqvist tycker att de digitala arbetssätten är här för att stanna är hon glad att distansundervisningen är över.

– Jag har svårt att se att det skulle finnas några vinster i att ersätta undervisningen på plats med distans. Inte för de här eleverna i alla fall, säger hon.

Däremot tycker hon att det finns mycket att vinna på att använda digitalisering som ett sätt att variera och differentiera undervisningen. Exempelvis gör sig inte alla elever bäst i skrift och att låta dem redovisa genom ljudfiler, poddar eller filmer blir ett sätt att få fler att nå sin fulla potential.

– Det finns mycket teknik som kan stötta lärandet. Just nu använder vi exempelvis ett datorprogram där eleverna lär sig att räkna ut foderstater, alltså hur mycket näring fodret ska innehålla till varje häst, säger Marie Törnqvist.

Men hon understryker också att källkritik är ett område som behöver ges större plats när allt mer information i undervisningen söks och hämtas på nätet. 

– Eleverna behöver lära sig granska och värdera. Vem är det som står bakom informationen? Är det lilla Gretas hästblogg? Vet vi i så fall om den är trovärdig eller inte? De frågorna behöver bli en naturlig del av undervisningen.