Fohlin: ”Vi skyller vår otrygghet på barnen”
Krönika ”När vi romantiserar det förflutna riskerar vi att upprepa det som inte fungerade.” Dagens skoldebatt låter som South Parks små lila ”nostalgibär”, tycker specialläraren Niclas Fohlin.
LÄS MER ”No Excuses Sverige är en propagandakampanj”
”South Park” flimrar på tv:n sent en kväll. En av få kvarvarande röster i USA som fortfarande säger något vasst om vår tid och får mig att skratta åt obehaget. Ett avsnitt fastnar. Det handlar om ”Member Berries”, små lila ”nostalgibär” som pratar med oss med sin mjuka röst. ”Minns du …?” viskar de. ”Ja, jag minns”, svarar någon. Först låter det harmlöst. ”Minns du ’Star Wars’? Minns du Chewbacca?” Man blir varm. Sedan skiftar tonen utan att rösten höjs: ”Minns du när man kunde ge barn ett straff och det inte var hela världen … visst var skolan tryggare då?” Jag rycker till. Det är ju precis så det fungerar. Nostalgin börjar med något tryggt, men bakom det varma gömmer sig också en mörkare historia vi så lätt glömmer.
Och det är exakt samma röster jag hör i vår skoldebatt:
”Det var bättre förr.”
”Utan mobiler skulle allt bli lugnt.”
”Mer ordning, mer kateder!”
När vi romantiserar det förflutna glömmer vi att även grymheten var genomtänkt. Vi riskerar att skapa samma skamvrå, men med nya flashiga namn.
Vi flyr till enkla motsatser när samtiden blir för komplex att greppa. Papper och penna mot digitalt. Skrivstil mot tangentbord. Lek i skogen mot lärplatta i förskolan. Vi låtsas att valet är mellan gott och ont när det i verkligheten handlar om hur klokt vi använder allt vi har. Sanningen är enkel: vi skyller vår egen otrygghet på barnen. Vi hänger inte riktigt med. Utvecklingen går fort. Det skrämmer oss. Och i stället för att säga det högt, och prata om hur vi vuxna behöver anpassa oss och ta kloka beslut för det som är nytt, gör vi våra barn till syndabockar. De blir bärare av vår saknad av det gamla.
Det märks i hur vi formulerar våra lösningar:
”Bort med mobilerna så ordnar det sig.”
”Tillbaka till det enkla.”
Jag läser krönikor och debattinlägg där skolan målas i allt varmare färger ju längre tillbaka vi sträcker oss. Som om disciplin i raka rader automatiskt gav kunskap, som om böcker alltid lästes under tystnad och som om inget barn någonsin föll mellan stolarna. Men också skamvrån var systematisk. Också tystnaden var organiserad. Också utsorteringen följde en plan. När vi romantiserar det förflutna glömmer vi att även grymheten var genomtänkt. Vi riskerar att skapa samma skamvrå, men med nya flashiga namn.
Nostalgi är försåtlig just för att den är så underbar! Ta bara Vasaloppet. Runt sex mil in säger jag alltid samma sak till mig själv, att det här gör jag aldrig om. Kroppen värker, hjärnan börjar förhandla och brytbussen ser uppvärmd och inbjudande ut. Ändå står jag där ett år senare med nummerlapp på bröstet och vallad skida. Varför? För att jag minns blåbärssoppan, de fantastiska funktionärerna och den där gnistrande minuten när spåren bär och kroppen svarade. Jag minns inte längre skavet på hälen som blödde hela kvällen. Nostalgin har redan retuscherat mina minnen.
Så fungerar också minnet av vår barndom. Vi minns Bullerbyn och badbryggan. Vi glömmer barnet som stod ensamt i regnet på skolgården.
Vi flyr till enkla motsatser när samtiden blir för komplex att greppa. Låtsas att valet är mellan gott och ont när det i verkligheten handlar om hur klokt vi använder allt vi har.
Min farmor fyllde 100 nyligen. Häromåret cyklade hon fortfarande en sväng runt kvarteret. Jag ser henne fortfarande framför mig när hon vid 75 sprang Tjejmilen. En järnkvinna från en svunnen tid. Hon kunde berätta om enkelheten, doften från nybonat golv i klassrummet, hur det var att få en bok i handen och känna att världen öppnade sig. Men hon berättade också det andra. Hur hon fick smäll på fingrarna när läxan inte var gjord. Pojken som fick stå i skamvrån hela dagen för att han kissat på sig på rasten. Klasskamraten som aldrig räckte upp handen igen efter ett skratt från bänken bakom. Hennes minnen är ärliga. De bär både ljuset och mörkret. Därför litar jag på dem. Vi andra väljer ofta bekvämt bort det som stör.
Nostalgi är inte skadligt i sig. Vi behöver våra berättelser, våra traditioner, våra fotografier av det som burit oss dit vi är i dag. Men nostalgi är en dålig kompass när vi fattar beslut för barn och skola. Den pekar inte mot framtiden, den pekar mot trygghet. När vi drömmer oss tillbaka till en skärmfri barndom måste vi våga fråga vad vi egentligen saknar – lugnare tempo? Färre krav? Mer närvarande vuxna? Allt det går att skapa idag, utan att stänga dörren till världen omkring oss. När vi ropar efter mer lydnad och hårdare tag måste vi orka se att auktoritet utan relation mest är rädsla i en ny kostym. Och varje gång vi vill vrida tillbaka klockan behöver vi minnas varför vi vred den framåt från början. Vi insåg att även barn har rättigheter. Vi slutade normalisera att skamma och slå. Vi lärde oss att en skola kan vara både tydlig och varm.
”South Park” hade rätt i en sak till. Nostalgibär ger ingen näring. Man kan leva på dem en stund och känna sig mätt och trygg. Men de bygger inga starka barn och de gör oss inte klokare. Vi behöver något mer närande: mod att ibland stå kvar i det nya tills det slutar kännas skrämmande. Ödmjukhet inför att barn föds in i en tid som inte är vår, och att det är deras egen framtid vi ska hjälpa dem att bygga. Vi måste även våga drömma framåt och skapa en skola som vi alla kan vara stolta över.
Jag vet hur lätt det är att längta tillbaka. Jag känner det i vartenda stavtag när första snön faller och skidorna bär. Jag känner det när jag hör farmors röst om nybonade golv och första läseboken. När någon viskar ”Minns du …?” vill jag kunna svara: Ja, jag minns. Med värme. Men jag minns också vad vi äntligen vågade lämna bakom oss.
LÄS ÄVEN
”Relationer står inte i vägen för kunskap utan bär den”
