Denice Sverla: ”Gammal människosyn i anpassad skola”
Anpassad grundskola ”Det kanske inte är okunskapen som är kärnan utan oviljan”, skriver specialläraren Denice Sverla, om misstanken att politikerna ignorerar den anpassade skolan för att de inte vill ge eleverna fullt människovärde.
Denice Sverla: ”Gammal människosyn i anpassad skola”
LÄS MER Anpassad skola: Emma & Olle jobbar kämpar för förändring
Här händer något i mig, känslan stannar inte i kroppen utan fortsätter ut i tanken, in i yrkesrollen och vidare in i det som ytterst handlar om ansvar:
Jag står med blicken fäst vid scenen, medan rummet fylls av en koncentration så tät att den nästan går att ta på, och 300 personer, skolpersonal inom anpassad skola, lyssnar med en närvaro som gör att varje ord landar med tyngd.
På scenen står två unga personer med intellektuell funktionsnedsättning och de berättar om sina erfarenheter av skola, LSS-möten och att gång på gång behöva formulera det som inte fungerar, det som brister och det som är svårt, som om omgivningen lättare förstår när deras liv beskrivs genom problem än genom möjligheter. Samtidigt gör de något mer än att dela erfarenheter, eftersom de ifrågasätter och blottlägger strukturer på ett sätt som fångar hela rummet. Och frågan de ställer dröjer sig kvar långt efter att den uttalats: varför ska vi alltid betraktas utifrån våra brister?
När de kommer till Powerpoint-sliden där namnbytet till anpassad skola lyfts blir allvaret i rummet påtagligt när de konstaterar att ett namnbyte inte förändrar synen på dem – eftersom ett namnbyte saknar betydelse om människor fortfarande inte tror att de kan. Det är en enkel formulering, men den träffar med en kraft som stannar kvar.
Frågan de ställer dröjer sig kvar långt efter att den uttalats: varför ska vi alltid betraktas utifrån våra brister?
Det var på initiativ av några drivna personer ur elevgruppen som frågan till sist nådde agendan och trädde i kraft 2023. Vi gick från särskola till anpassad. Men som föreläsarna på scenen säger, vad spelar ett namnbyte för roll om vi fortsätter att stirra på ordet och blunda för verkligheten bakom? Ett nytt namn utan ny kunskap, ny tilltro och verkliga satsningar riskerar att bli ungefär som att byta omslag på en bok som ingen fortfarande tagit sig tid att läsa.
Det är svårt att ställa den frågan utan att också se bakåt, till ett samhälle som en gång delade in människor i bildbara och obildbara, till en tid då begrepp som sinnesslö användes för att beskriva människor vars rättigheter ansågs begränsade redan från början. Den historien är inte avlägsen. Den lever kvar, inte alltid uttalad men högst närvarande i vilka förväntningar som riktas, i vad som anses möjligt och i hur utbildning värderas.
Kanske känner vår utbildningsminister till den historien. Kanske vet hon att personer med intellektuell funktionsnedsättning fick rösträtt först 1989. Men egentligen handlar det inte om vad en enskild minister vet utan om vad politiken väljer att vilja veta.
För det som blir synligt är ett mönster där kunskapen om anpassad skola är begränsad, intresset svagt och ambitionen alltför låg i relation till den betydelse skolformen har för tusentals elever. Det märks i vad som prioriteras, i vad som ges utrymme och i hur sällan frågorna drivs med den tyngd de förtjänar. Det är svårt att inte fundera över hur väl insatta våra beslutsfattare egentligen är i den skolform de så gärna vill justera i namn, men betydligt mer sällan följer upp med verkliga satsningar som höjer kvaliteten och stärker skolformen som en viktig del av det svenska skolsystemet.
Samtidigt står de där på scenen, de båda unga personerna med intellektuell funktionsnedsättning, och visar något helt annat. Något som inte går att bortförklara eller reducera eftersom de visar en sådan kompetens, erfarenhet och närvaro. De rör sig mellan allvar och hopp, mellan det som skaver och det som lyfter, och gör det med en självklar säkerhet som inte bara berör utan också utmanar. Det går inte att missa deras briljans, deras skarpa förmåga att både delta i samtalet och bära det framåt; få andra att skifta perspektiv.
Efteråt fylls rummet av applåder som aldrig vill ta slut. Något dröjer sig kvar i luften, som om publiken inte bara har blivit berörd utan också fått syn på något som borde varit självklart.
Frågan är inte om deras röster bär. Frågan är inte heller om publiken förstår, för det gör den. Frågan är om de som har makten över skolans riktning någonsin kommer att ta sig tiden att lyssna, att faktiskt se det publiken såg den där gången, eller alla de gånger de har stått på scen och visat vad som är möjligt.
Jag vill fortfarande tro att okunskap är förklaringen. Att det handlar om bristande kännedom, om för lite förståelse, om ett alltför svagt intresse för en skolform som borde tas på fullständigt allvar. Men den mest oroande tanken går inte att ducka för: att det kanske inte är okunskapen som är kärnan utan oviljan. Oviljan att förändra, oviljan att utmana gamla föreställningar och oviljan att fullt ut erkänna den här målgruppens självklara värde.
Då blir det också svårt att bortse från insikten att den människosyn som en gång sorterade människor i bildbara och obildbara kanske inte ligger så långt bakom oss som vi vill tro.
LÄS ÄVEN
”Regeringen tar inte anpassad skola på allvar”
Denice Sverla: ”Våra lärare behöver vara didaktiska konstnärer”
Ny anpassad skola – då anpassar sig läraren
Anpassad skola: Metodik som utvecklar skrivandet
Anpassad skola: Tydliggörande pedagogik lyfter klassrummet
