”No Excuses Sverige är en propagandakampanj”

LÄS MER Fohlin: Det auktoritära smyger sig in i skolan

Som pedagogiknörd har jag alltid fascinerats av skolmodeller – hur de uppstår, vad de lovar och vad som faktiskt händer i klassrummet när teorin möter verkligheten. Så när jag via en lärarkollega i USA runt 2012 för första gången hörde talas om ”No Excuses” spetsade jag öronen.

Kollegan beskrev hur hundratals elever hade lämnat en närliggande charterskola som just infört modellen. Eleverna som kom över till kollegans skola berättade om hur de brottats ner på golvet och låsts in på rum av vakter, att de som inte kom till skolan hämtades upp av ett bepansrat fordon, och att skoldagen förlängdes till 18:00 innan de fick gå hem. ”Det är ju uppenbart att skolan försöker göra sig av med vissa typer av elever", konstaterade kollegan, ”och nu när över hundra slutar kan de säga att modellen är framgångsrik.”

Hur troligt är det att alla dessa aktörer – näringsliv, politiker, skolprofiler – bara råkar komma med exakt samma aparta budskap precis samtidigt?

Det var en berättelse från vardagen, inte en forskningsrapport. Men den fastnade, för den pekade mot en risk jag ofta varit med om förut när enkla lösningar lanseras: Vad händer med dem som inte passar i mallen?

I Sverige har No Excuses nu fått en allt starkare publik. Svenskt Näringsliv har publicerat en rapport av Gabriel Heller Sahlgren som argumenterar för No Excuses, inklusive löften om förbättrade resultat i utsatta områden. Från scener har vi hört både brittiska röster från skolor som MCS och svenska företrädare från Internationella Engelska Skolan vittna om höga förväntningar, tät uppföljning och ordning som en väg ut ur skolans alla problem. Samtidigt har Moderaterna via självaste statsminister Ulf Kristersson formulerat sin linje i en omtalad debattartikel – ”Inför No Excuses även i Sverige” – med tydlig preferens för strikt disciplin och nolltolerans. Och svenska skolledare som Linnea Lindqvist har efter studiebesök i England lyft delar av modellen som positiva.

Till och med en podcast, ogenerat döpt till bara ”No Excuses”, har plötsligt dykt upp från ingenstans för att basunera ut budskapet: Kom till mig så löser jag alla skolproblem! Poddens gästlista är talande: Gustav Blix, policyexpert på Svenskt Näringsliv; därefter Douglas Thor, MUF:s förbundsordförande; sedan Hamid Zafar, Nordic International Schools nya rektor. Podden låter som ett spontant samtal men urvalet och ordningen ger ett koordinerat intryck: näringsliv, politiker och skolprofiler landar med en gemensam röst i samma slutsats och presenterar just No Excuses som självklar lösning utan baksidor. Det är häpnadsväckande att detta sammanfaller med att både statsministern och Linnea Lindqvist för fram No Excuses i rikstäckande debatt. Hur troligt är det att alla dessa aktörer bara råkar komma med exakt samma budskap på samma gång?

Det är då jag backar några steg och ställer den tråkiga men viktiga frågan: Varifrån kommer egentligen modellen och vad bär den med sig?

Skolan handlar ytterst om kultur. Det tar tid att bygga en stark skolkultur och den spricker lätt när man försöker importera den utifrån.

No Excuses ligger långt ifrån svensk skoltradition och är inte grundat i vare sig god pedagogisk forskning eller skolans demokratiska uppdrag. Den växte fram i USA, nära Teach For America och charter-rörelsen, där unga entusiaster utan fullständig lärarutbildning ville ”rädda” underpresterande skolor med en idé om hård disciplin och extremt tydliga beteendenormer. KIPP blev symbolen (med mottot ”Work hard. Be nice.”) och Doug Lemovs Teach Like a Champion blev manualen för att kontrollera minsta ordningsproblem i klassrummet.

Kritiker menar att No Excuses vilar på totalitarism: skolan organiseras som en fabrik där standardisering och mätbar effektivitet går före professionellt omdöme och pedagogik. Modellen har vuxit fram från en politisk ideologi långt ut på den amerikanska högerkanten och testats i segregerade områden. Idégodset bygger på assimilation: elever, ofta afroamerikanska och latinamerikanska, förväntas anta majoritetssamhällets normer och tala och bete sig på ett visst sätt, utan utrymme för avvikelser.

Under trycket av den kritiken, när modellen genomförts på nya skolor, har flera av grundarna och förespråkarna backat. KIPP har till och med övergett sitt gamla motto, och talar i dag om att skolan ska värna samhällets svaga genom att ge dem en så god undervisning som man bara kan. Det hade varit lovvärt om det bara inte hade kommit från rika amerikanska filantroper som Donald och Doris Fisher (GAP-grundarna) och Walton Family Foundation (Walmart-arvingarna). För detta säger något om baksidan: ordningen skapas, men risken är att eleverna samtidigt formas efter en mall som inte är deras egen eller samhällets i stort. Vill vi i Sverige att framtidens barn ska formas efter vad Elon Musk anser är bäst för sina egna fabriker?

Frågan är inte bara om No Excuses funkar eller inte, utan vad ordningen kostar och vilka som får betala priset.

Sedan kommer den större och mer praktiska frågan om modellen ens går att skala upp. USA gav oss ett stresstest i Tennessees Achievement School District. Ambitionen var, på pappret, enkel: ta de sämsta fem procenten av skolorna och lyft dem till den övre kvartilen. Men utfallet blev långt ifrån löftet. Det som kan fungera i en enskild, måldriven skola där elever och vårdnadshavare aktivt skriver under på reglerna spricker ofta i vanlig offentlig verksamhet. Varför? För att skolan inte är en fabrik.

Implementering kräver kontext, professionell autonomi, kompetensutveckling samt inte minst att alla parter tror på modellen. En No Excuses-skola behöver näranog total följsamhet från alla parter för att hålla ihop. Detta kan åstadkommas genom att rekrytera rätt elever och bygga en kultur från grunden, vilket sällan sker när alla barn i ett närområde ska omfattas oavsett förutsättningar, specialbehov eller livssituation. Därför är det också svårt att jämföra resultat på skolmodeller rakt av mellan länder och system. No Excuses har primärt testats på charter schools, men i Sverige har vi inte parallella skolsystem utan en grundskola för alla, med samma läroplan. Förutsättningarna kan inte skilja sig mer mellan ett svenskt och anglosaxiskt skolsystem.

Exporten av No Excuses till Storbritannien som följde har gett ett par uppmärksammade skolor som visar starka provresultat och en retorik om social rörlighet. Men genom åren har vi också sett baksidor: skolorna har haft hög elevomsättning med elever elever som ”försvinner” ur statistiken, och anklagelser från elever som fått bestående skador av modellen. Allt är inte dåligt – jag har själv sett hur tydliga strukturer och höga förväntningar kan vara en välgörande kontrast mot otydlighet och låga krav. Men i den svenska debatten säljs ibland disciplin som om den vore liktydig med bildning. Så är det inte. Och när framgångsberättelserna presenteras utan sin kostnadssida blir löftet missvisande.

Så vad gör vi, om vi menar allvar med ordning och studiero? Jag tror på en annan väg. Positivt beteendestöd i hela skolan (PBS/IBIS-liknande arbetssätt), sociala färdigheter som faktiskt lärs ut och tränas, tydliga och gemensamt ägda förväntningar som förstärks systematiskt. Lågaffektivt bemötande där det behövs och är framgångsrikt, inte som en ursäkt utan som metod för att hålla vuxna och elever kvar i lärandet. Tydlig undervisning, ja – men med ett relationsbygge som gör att regler följs för att de upplevs rimliga. Den vägen kräver mer tålamod, riktiga resurser och mer personal, kompetensutveckling och stöd till lärare. Den kommer inte att ge sprängstoff på kvällspressens framsidor. Men den går i linje med en demokratisk skola som vill fostra självdisciplin, inte bara lydnad.

Jag vet att ropen på ”ordning och reda” inte kommer ur tomma intet. Många lärare sitter fast i stök och otillräckliga resurser. Då kan det kännas lockande när någon lovar att en ny modell ska lösa allt på en termin. Men vi har varit här förr: enkla svar på komplexa problem kostar nästan alltid mer än de smakar.

När man designar en modell som främst fungerar genom att vissa lämnar, då är framgången en illusion.

Av egen erfarenhet vet jag att skolan ytterst handlar om kultur. Det tar tid att bygga en stark skolkultur och den spricker lätt när man försöker importera den utifrån. Vill svenska lärare och elever ha en skola där disciplin går före omdöme, där siffror går före lärande och där misstag bestraffas med skam och utsortering? Är det den berättelsen vi vill skriva om vår skola?

Jag föreslår att vi skriver en annan berättelse. En där struktur och ordning är medel för lärande och inte ett mål i sig. En där vi vågar prata om både ansvar och stöd, både gränser och värme. En där vi lyssnar på lärare och elever och bygger hållbara arbetssätt som passar svensk skolkultur och våra värderingar.

Som den pedagogiknörd jag är uppmanar jag både kollegor och skolledare att vara vaksamma och kritiska när ni lyssnar på lockord om att köpa in skolmodeller från andra länder som lovar resultat innan julledigheten.

Tillbaka till min kollegas ord 2012 – en personlig anekdot från en trött kollega, en sen fredagskväll på andra sidan Atlanten, men kärnan i analysen känns otäck tidsenlig: ”När man designar en modell som främst fungerar genom att vissa lämnar, då är framgången en illusion.”

Frågan är inte bara om No Excuses funkar eller inte, utan vad ordningen kostar och vilka som får betala priset. Är det verkligen vägen vi vill gå i Sverige?

LÄS ÄVEN

”Är skolan redo för Caligulas återtåg?”

”Vilka blir förlorarna i en alltmer auktoritär skola?”

Lågaffektivt bemötande: ”En auktoritet sänker rösten och tar kontroll”