Specialpedagogik behövs på fritids

– Barn med funktionsnedsättning tar ut sig när de försöker orka med vardagen. De vill vara som andra barn och hinna med i samma tempo, samtidigt som de ska kompensera för olika bristande förmågor. Det höjer stressnivåerna, så de behöver mycket återhämtning, annars kan det leda till utmattning och skolfrånvaro.

Detta säger Annelie Karlsson, som är lärare i grunden, specialpedagog och rektor, med lång erfarenhet av elever med särskilda behov. I dag är hon verksam som författare och föreläsare och driver företaget Funkkonsulten. I sin nya bok ”Specialpedagogik för fritids” skriver hon att fritidshemmen hamnar i skuggan av skolans schemalagda verksamhet, men att de flesta skolbarn, även de som har en funktionsnedsättning, tillbringar någon del av dagen på fritidshem. Därför behöver den här personalgruppen kunskap om funktionsnedsättningar, specialpedagogik, lågaffektivt bemötande och bra anpassningar.

Man kan intryckssanera bara genom att ha leksakerna i skåp i stället för i öppna ­hyllor och i stället skylta ­tydligt var sakerna finns.

– Jag vill stärka fritids för de har en väldigt viktig roll för barnen och jag hoppas att personalen som arbetar där kan få nya insikter av boken, säger Annelie Karlsson.

I boken redogör hon för de diagnoser som personalen kan möta hos barn på fritids, allt från adhd, autism och PANS till epilepsi och diabetes. Hon beskriver de nedsatta funktionsförmågorna som kan följa med diagnoserna, men undviker begreppet neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. I stället använder hon det relativt nya begreppet essence, som lanserades i Sverige för några år sedan, ett paraplybegrepp som bättre fångar att de olika diagnoserna överlappar varandra, menar Annelie Karlsson. Därför måste anpassningarna göras utifrån barnens behov, inte utifrån diagnoskriterierna.

– Jag fokuserar på essence eftersom de funktionsförmågor som är påverkade hos barn ofta är desamma även om de har olika diagnoser. Man kan inte titta bara på autism eller adhd för att anpassa, utan måste titta bredare på förmågor och behov, som dessutom kan variera över tid, säger Annelie Karlsson.

Några viktiga utgångspunkter i boken är att barn gör rätt om de kan, att alla är individer och måste bemötas individuellt, att barn med funktionsnedsättningar kämpar hårt för att kompensera för dessa och behöver mer tid för återhämtning. Därför behöver fritids kunna erbjuda stillhet, så att barnen får möjlighet att fylla på med energi efter skoldagen.

Annelie Karlsson betonar att en funktionsnedsättning aldrig kan tränas bort eller botas, i stället behöver barnen få hjälp att hitta strategier och hjälpmedel för att lyckas. En flicka med dyslexi kan få lyssna på en ljudbok i stället för att läsa; en pojke med språkstörning kan få använda bildstöd i stället för en skriven pyssel­instruktion.

Dessutom finns många hjälpmedel som även fritids kan erbjuda; tyngdvästar, hörselkåpor och taktila hjälpmedel som fingertrixare. Under intervjun kommer vi in på kepsen som hjälpmedel och som tvistefråga. Rätten att ha keps på sig ligger Annelie Karlsson varmt om hjärtat, den kan skydda mot sensorisk överbelastning.

– Jag var med och startade kampanjen Rör inte min keps, en symbol för rätten till anpassningar. Vi ser ibland att elever inte får lov att ha sina anpassningar, att det inte betraktas som kulturellt korrekt, men kepsen kan vara lika viktig för en elev som ett par glasögon för en pedagog, säger Annelie Karlsson.

En högljudd skolgård och en fullsatt skolmatsal är svåra miljöer för barn med npf. En sådan sak som att stå i matkö, balansera en bricka, leta efter sittplats och lämna disken på rätt ställe kan vara en utmaning. Då kan egna fasta sittplatser som markerats med namn och foto hjälpa, liksom tydliga bildstöd som visar var använda bestick och tallrikar ska lämnas.

Den fysiska miljön på fritids kan också behöva intryckssaneras så att väggarna får fria ytor och lugna färger och att storblommiga gardiner väljs bort.

– Man kan intryckssanera bara genom att ha leksakerna i skåp i stället för i öppna hyllor och i stället skylta tydligt var sakerna finns. Elevernas alster kan man sätta upp och ta ner, så att man bara har ett tema i taget, säger Annelie Karlsson.

Personalen bör arbeta utifrån låg­affektivt bemötande, för att hantera problemskapande beteenden, anser Annelie Karlsson. Metoden omfattar de tre stegen att hantera situationen, att utvärdera efteråt och att förändra för att samma situation inte ska inträffa igen. Metoden omfattar också de fyra principerna om ansvar, kontroll, tillit och affektsmitta.

– Det viktigaste för fritidspersonal som vill jobba lågaffektivt är att förstå den stressbelastning som barn med funktionsnedsättning är utsatta för och förstå affektsmitta, säger Annelie Karlsson. Den kunskapen är viktig att ha med sig hela tiden, liksom att ta ansvar för att påverka situationen till det bättre för barnet när det är möjligt.

Fritidspersonalen behöver känna till att det är just stress som kan ligga bakom problemskapande beteende hos barn; att nedsatta förmågor, en traumatisk familjesituation eller en händelse kan få bägaren att rinna över. Efter ett barns utbrott gäller det för personalen att analysera vad som låg bakom, kanske en utebliven frukost eller en konflikt i matkön, och att förebygga liknande situationer.

– Vi har i uppdrag att tolka och lotsa dessa barn så att det inte händer allvarliga saker som de inte kan kontrollera. Vi är de vuxna som måste se till att situationer inte blir till en kamp där den vuxne hamnar på samma nivå som barnet, säger Annelie Karlsson.

Fritidspersonalen behöver kunna bygga goda relationer, vara vuxna och kunna säga förlåt, det ingår i att vara professionell och gäller både gentemot både barnen och deras föräldrar. Ofta möter personalen på fritids föräldrarna mer än vad lärarna gör och det är viktigt att de uppmärksammar det positiva, lägger ner tid på relationerna och tycker om eleverna.

Kan man tycka om alla elever?

– Ja, fast en del tar det längre tid att börja tycka om och man får jobba lite med sig själv, säger Annelie Karlsson. Men då kan det till och med bli så att det är just de här eleverna som man minns bäst, tänker på efteråt och undrar hur det har gått för i livet.