Levi tar täten i rastleken som involverar hela skolgården.
Så bygger rastverksamhet skolhälsa
Försteläraren Maria Karlsson har varit drivande i projektet.
Elevhälsa Piteå kommun tog hjälp av forskare vid Luleå tekniska universitet för att stärka skolhälsan med hjälp av en mer medveten rastverksamhet. Det gav resultat.
LÄS MER Fohlin: ”Alla lärare behöver de professionella samtalen”
För några år sedan sparkade Piteå kommun i gång ett ambitiöst projekt under vinjetten ”Hälsofrämjande skola”. Från förskolan till gymnasiet – många var inblandade i diskussioner kring vad som kan göras för att stärka barnens hälsa. Och de bollade sina idéer med forskare från Luleå tekniska universitet.
Den centrala utgångspunkten för arbetet var att elevers hälsa och skolresultat är starkt sammankopplade.
En handfull skolor valde att titta närmare på just rasterna, hur man kunde utveckla aktiviteter och sätta upp rastbodar där sådana saknades. Backgårdsskolan (F–3) var en av dem, Monica Svanberg är specialpedagog där:
– Det är klart att vi redan tidigare tänkt på rasternas betydelse. Men nu ville vi ta ett större grepp, de är ju en så stor del av barnens skoldag.
Vi har blivit bättre på att se när ensamheten inte är självvald.
Det började med att skolans pedagoger observerade skolgårdens olika områden under två veckor, därefter genomfördes enskilda enkäter med alla elever. Utifrån dessa resultat genomfördes sedan gruppintervjuer i respektive klass.
I forskningsprojektet ingår utöver Monica också rektorn, en fritidspedagog och försteläraren Maria Karlsson – som också skrivit en vetenskaplig uppsats om resultaten och har föreläst om dem:
– Barnens beskrivning av rasterna är intressant, berättar hon. Flertalet var nöjda, men för vissa är rasten en jobbig stund, de vet inte vad de ska göra då.
Enkäten visade att över 80 procent av barnen ”alltid” eller ”ofta” har något att göra på rasten och någon att leka med. Några av barnen som inte är så lyckligt lottade valde att skriva kommentarer till sina svar. ”På rasterna är jag ensam ibland och kall också för att jag har för lite kläder”, skrev en elev i årskurs tre. En elev i ettan skrev att ”det kan ta lite tid att hitta någon att leka med”.
– Elever som har det svårt på rasten är ofta elever med npf-diagnoser. Spontana sociala kontakter är utmanande för dem.
Monica lägger till:
– Tänk dig själv, du kommer till din arbetsplats och du har ingen aning om vad du ska göra. Dessa elever måste få hjälp att bli delaktiga, annars ökar deras otrygghet.
Arbetet med att kartlägga de olika delarna av skolgården gav också intressanta resultat; precis som man misstänkte användes baksidan betydligt mindre än framsidan. Men just på baksidan finns en potential för elever som vill ha lite mer lugn och ro.
– Vårt mål var att skapa en tillgänglig lärmiljö överallt, säger Monica. Nu har vi börjat anordna mer aktiviteter även på baksidan, vilket gynnat flera elever. Elever som tidigare var mer försiktiga, som inte vågade ta plats, har blivit mer delaktiga.
Åtgärderna som vidtogs efter kartläggningen handlade i hög grad om just det: att dra i gång fler strukturerade aktiviteter och ha fler rastvärdar på plats. Som en elev uttryckte det i enkäten: ”Jag vill ha fler rastvärdar vid fotbollsplanen.”
Överhuvudtaget slogs gruppen av hur många som gärna ville ha fler vuxna med i sina lekar.
– Vi kanske tror att barn helst vill vara själva när det väl är rast, men många gillar när vi är med, säger Maria.
Det beror också på att det kan bli stökigt utan vuxen närvaro, barn blir oroliga av de konflikter som kan uppstå. Ett bestående resultat av studien är att skolan numera har fler rastvärdar än tidigare.
På plats för bärande skolverksamhet! Monica Svanberg, Maria Karlsson, Åsa Bäcklund och Carina Stridsman Fjällström.
Det har gått ett par år sedan kartläggningen gjordes, under själva projektet hade man en rastpedagog som dagligen arrangerade aktiviteter för barnen. Den tjänsten har dragits in, men man har fortsatt med ett väldigt populärt inslag: två gånger i veckan anordnar utvalda elever i årskurs 3 aktiviteter för de yngre barnen.
– De turas om att styra upp lekar som de går runt i alla klasser och presenterar och bjuder in till, berättar Maria. Lekarna är mycket populära, till exempel rörelsememory, olika typer av kull-lekar, Under hökens vingar kom, Fruktninja och Farbror lejon.
Ett annat resultat från kartläggningen är att de vuxna på skolan helt enkelt blivit mer medvetna om vad som sker på rasterna.
– Vi har blivit bättre på att fånga upp de barn som hänger själva. Visst, en del behöver kanske en stund utan umgänge, men vi har blivit bättre på att se när ensamheten inte är självvald.
Man har också märkt att en del elever som drog sig för att ens gå ut på rast – som stannade kvar inne – numera oftare är med i lekarna på skolgården.
Kanske har detta fokus på att alla ska känna sig delaktiga på rasterna också påverkat elever som själva har lätt att komma med i lekarna.
Rastgemenskap med Nelly, Lima, Athéna, Liva, Clara och Majlis.
Redan i enkäten svarade några elever att de ska komma ihåg att bjuda dem som ser ensamma ut. ”Man ska ta på sig sina kompis-glasögon”, som en elev i ettan uttryckte det.
Det övergripande målet då? Att barn som känt sig utanför tidigare nu också klarar skolan bättre?
– Det är svårt att säga något generellt, men jag arbetar med barn som mår bättre i dag och har mer energi för att ta till sig undervisningen, säger Monica. Om rasten varit bra så går lärandet bättre.
LÄS ÄVEN
Anpassad skola: Emma & Olle jobbar kämpar för förändring
