Fohlin: ”Specialpedagoger kvar i elevhälsan – men var tas pengarna?”
Elevhälsa Regeringens elevhälsoutredning har många bra delar men riskerar att bli en ren pappersprodukt när konsekvensanalyser saknas och allt ändå hamnar på rektorns bord, skriver specialläraren Niclas Fohlin.
LÄS MER Skolledarna: ”Pedagogiska resurser kommer att slukas av vården”
Jag är mitt uppe i genomläsningen av den nypresenterade utredningen om en förbättrad elevhälsa (SOU 2025:113), och slås framför allt av en sak: utredarens uppdrag har i praktiken varit omöjligt: att stärka elevhälsans vårduppdrag, tydliggöra syfte och professionsroller, skapa en elevhälsogaranti och lösa de sedan länge havererade samverkansproblemen med vård och socialtjänst. Och, såklart, allt inom ramen för dagens styrning och resurser. Resultatet är en massiv enmansutredning där förslagen haglar men den verkliga frågan – hur detta ska finansieras och faktiskt förbättra elevernas vardag – lämnas till Skolverket och rektorer att reda ut. Ju mer jag läser, desto mer framstår det som en uppgiven ensamutredares konstlade försök att balansera ett ytligt direktiv mot en bottenlös verklighet.
Det finns delar jag uppskattar:
- Att elevhälsans syfte skärps och kopplas tydligare till lärande, hälsa och utveckling.
- Betoningen på tvärprofessionellt arbete.
- Kravet på en samordnande funktion för elever med komplexa behov som kräver insatser från flera håll.
- Idén om bemanningsplaner och närvarokrav, som rätt utformade kan bli ett skydd mot att elevhälsan dras undan i det tysta.
- Tydligare krav på kuratorers behörighet, vilket kan stärka professionen även om det inte går att genomföra omedelbart.
- Lagstadgad rätt till specialpedagoger/speciallärare.
Men på tal om det sistnämnda, att specialpedagoger ska finnas tillgängliga i skolans lokaler ”någon gång i veckan” – hårdare krav än så måste vi väl kunna ställa?
Och flera skrivningar väcker oro ur ett specialpedagogiskt perspektiv. När den specialpedagogiska insatsen i elevhälsan snävas in mot system- och länkarbete, medan undervisning, särskilt stöd och stödundervisning tydligt placeras utanför elevhälsan, riskeras att beslut om särskild undervisningsgrupp, elevassistenter och anpassad studiegång landa på rektorns ensamma bord utan ett förankrat tvärprofessionellt EHT bakom beslutet. Vad är intentionen där?
Beslut om särskild undervisningsgrupp, elevassistenter och anpassad studiegång landar på rektorns ensamma bord utan ett förankrat tvärprofessionellt EHT bakom beslutet. Vad är intentionen där?
Lägg därtill kravet att rektor varje år ska ta fram underlag för dimensionering av elevhälsans professioner utifrån nationella beräkningsgrunder, så börjar konturerna av en beställar–utförarmodell synas: rektor förväntas ”köpa in” elevhälsa efter behov, från år till år, snarare än att bygga långsiktiga, stabila team nära elever och lärare. Varför läggs detta uppdrag på den enskilda rektorn och inte på huvudmannen, undrar jag?
Det är också värt att påminna om vad debatten visat: 58 procent av skolledarna saknar redan i dag resurser för elevhälsan där 86 procent tycker att elevhälsan som modell fungerar bra. Problemet har varit underdimensionering och för få speciallärare. Utredningen uppskattar själv kostnaden till två miljarder kronor, men kritiker menar att summan är otillräcklig och att bristen på utbildade speciallärare och specialpedagoger gör förslagen svåra att genomföra i praktiken. Finns det risk att utredningen främst blir en av alla nya pappersprodukter?
Min preliminära läsning är därför dubbel. På ytan talar utredningen varmt om tvärprofessionellt samarbete och samordning kring de elever som har störst behov. Under ytan finns en risk att mer ansvar och administrativa bördor läggs på en redan hårt pressad rektorskår. Ju mer jag läser, desto mer liknar utredningen ett försök att pressa in politiska direktiv, kommunala budgetar och professionernas rop på hjälp i ett och samma dokument. Varför gav man inte utredaren den tid och de mer genomtänkta direktiv hon behövde – med skolans professioner vid bordet och tydliga konsekvensanalyser för varje förslag? Var inte eleverna som har det tuffast i skolan värda det?
Med det sagt har utredaren gjort vad hon kunnat. Och kanske viktigast: utredningen understryker att elevhälsan är en tvärprofessionell skolfråga och ingen ren vårdinstans.
LÄS ÄVEN
”Elevhälsa är en skolinsats, inte vård!”
