”Lärare lämnas i osäkerhet kring digitala verktyg”

Debatten om digitalisering i skolan har över tiden blivit allt mer ideologisk och onyanserad. Det handlar inte längre om hur tekniken kan stötta pedagogiken – utan om huruvida tekniken ska finnas där över huvud taget. Resultatet är en ökad osäkerhet ute i skolor och kommuner: Vad får vi göra? Vad bör vi vänta med?

I många klassrum drar man sig i dag för att uppdatera digitala verktyg eller investera i ny programvara. Inte för att det saknas vilja – utan för att skolpolitiken saknar tydlighet. I stället för att få stöd i hur verktyg kan användas klokt, möts skolorna av signaler från nationell nivå som snarare manar till försiktighet.

Ojämlikheten växer

Samtidigt växer den digitala ojämlikheten. Enligt studier, bland annat ICILS, har barn från socioekonomiskt utsatta familjer generellt lägre digital kompetens än sina klasskamrater.

Digital kompetens handlar inte om att konsumera innehåll i sociala medier, utan om att orientera sig i digitala miljöer, lära sig hur en dator används och skaffa sig färdigheter i hur man söker, värderar och producerar information. Det är skolans uppdrag att ge eleverna dessa kunskaper. Lyckas skolan inte riskerar det att cementera ett utanförskap även i vuxenlivet.

En viktig förklaring till att det ser ut så här är en brist på strategiskt ledarskap som sträcker sig flera decennier tillbaka.

Digitalt ledarskap i skolan handlar inte om fler skärmar – utan om tydliga riktlinjer, nationellt stöd för kompetensutveckling och strukturerad uppföljning. Sedan Myndigheten för skolutveckling lades ned 2008 har ingen aktör axlat ansvaret för att vägleda skolorna i digitaliseringen.

”Dröjer flera år”

Skolverket har formellt haft uppdraget, men mer skulle ha behövt göras. Hittills har den nuvarande regeringen inte fyllt tomrummet: förslaget till en ny digitaliseringsstrategi för skolan skrotades och uppdraget till Skolverket att i stället ta fram rekommendationer för lärverktyg drogs nyligen tillbaka i väntan på nya läroplaner.

Det innebär tyvärr att det lär dröja flera år innan skolans huvudmän och lärare får vägledning.

Vi vet samtidigt att många lärare efterfrågar stöd: hur kan digitala verktyg användas för att utveckla skrivandet? Hur kan de stödja elever med särskilda behov? I dag lämnas de ofta att lista ut det på egen hand.

För att bidra till en mer nyanserad diskussion har vi startat Skolinitiativet Praxis. Vi vill visa hur en genomtänkt, ändamålsenlig och meningsfull användning av digitala lärresurser och verktyg, på vetenskaplig grund och i kombination med traditionella metoder, kan stärka undervisningen.

Handlar inte om fler skärmar

Vi som står bakom initiativet har alla en lång bakgrund inom skolan som lärare, skolledare och rektorer och vet av egen erfarenhet värdet av digitala verktyg.

För oss är teknik inget självändamål – utan verktyg i händerna på lärarna. Rätt använda bidrar de till en bättre skola. Det borde alla kunna enas om.

Eva Bida, gymnasielärare, Per Falk, utvecklingsledare i Sundbyberg, Malin Frykman, skolutvecklare, Caroline Andersson, skolchef på Innovitaskolan och Pops Academy, Örjan Johansson, ansvarig för Atea Skola.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.