”Gråzonsbarnen”: Varnar för riskerna med IQ-måttet

i den svenska skoldebatten växer ett narrativ fram som säger sig vara både realistiskt och ansvarstagande.

Rektor Linnea Lindquist och skribenten Filippa Mannerheim beskriver på varsitt håll en grupp elever de kallar ”gråzonsbarn” – ett begrepp som säger mer om hur vi väljer att se på barn än om barnen själva – som trots omfattande stöd inte kan nå skolans kunskapskrav.

Lindquists slutsats är inte att överge dessa elever, utan att omorganisera skolan genom att införa en ny skolform mellan grundskola och anpassad grundskola.

Argumenterar för evidens

Samtidigt argumenterar Viktor Kaldo med kollegor i SvD för en kraftigt förstärkt evidensbasering av skolan, med systematiska översikter, effektutvärderingar och tydligare metodstyrning.

Även om Lindquist, Mannerheim och Kaldo med kollegor talar med olika röster pekar de i samma riktning. Förslagen skiljer sig till form, men förenas i en gemensam idé om att skolans problem ytterst kan lösas genom bättre sortering, tydligare styrning och mer precisa mätinstrument.

Lindquists förslag utgår från en begriplig omsorg om elever som misslyckas och far illa. Men det bygger samtidigt på att IQ ges en avgörande roll som styrande princip för organisatorisk differentiering inom normalspannet.

”Viktig gräns”

Här passeras en principiellt viktig gräns. Sverige har redan anpassad grund- och gymnasieskola för elever med intellektuell funktionsnedsättning. Dessa skolformer är rättighetsbaserade och vilar på samlade mottagningsutredningar av både kognitiva och adaptiva förmågor.

Att därutöver införa en ny skolform för elever med ”lägre teoretisk begåvning” innebär något kvalitativt annat: att använda IQ som sorteringsgrund inom normal variation.

IQ-test är normrefererade och utvecklade för att beskriva statistiska mönster på gruppnivå. När resultaten på testen ska tolkas så måste vi också vara medvetna om att de dessutom är känsliga för språkförståelse, barnets motivation och till och med dagsform.

De är inte konstruerade för att fungera som normativa urvalsinstrument för enskilda barns utbildningsvägar. När IQ ges denna roll riskerar barn att reduceras till en poäng – med långtgående konsekvenser för deras framtid.

"Sorteringslogik”

Denna sorteringslogik hänger samman med en bredare kunskapssyn som också präglar kraven på en snävt evidensbaserad skola. I Kaldo med kollegors text framställs skolans problem främst som ett resultat av bristande kunskapsstyrning, där lösningen är att identifiera ”vad som fungerar” och skala upp det. Det låter tilltalande, men är förrädiskt.

Bakom namnlistan efter Kaldo återfinns flera tongivande företrädare för den kognitionsvetenskapliga traditionen – som under senare år fått ett betydande genomslag i statliga utredningar, expertgrupper och arbete med styrdokument. Den kunskapssyn som förs fram är därmed inte bara ett debattinlägg, utan håller på att institutionaliseras och bli normerande. Perspektiven är inte felaktiga, men otillräckliga. 

”Undervisning reduceras”

Problemet är inte ambitionen att skolan ska vila på vetenskaplig grund, utan vilken vetenskap som ges tolkningsföreträde och hur dess logik används.

Mätbara effekter och standardiserade metoder har ett värde, men när de görs till allenarådande norm reduceras undervisning till en förrädiskt teknisk fråga.

Utbildning är en social och demokratisk praktik där relationer, delaktighet och meningsskapande är centrala, men svåra att fånga i standardiserade effektmått.

Barn tillåts vara mer än testresultat

Effekter inte utan betydelse – men de kan heller inte ges all betydelse. Forskningens och praktikens olika perspektiv behöver förenas, inte översättas till varandra eller rangordnas.

”Personaltät skola”

Alternativet till dagens misslyckanden är inte nödvändigtvis mer segmentering, utan en sammanhållen, välfinansierad och personaltät skola där variation ses som norm. När IQ och evidens görs till organisationsprinciper riskerar skolan att bli både snävare och hårdare.

Om skolan ska vara en plats där barn tillåts vara mer än sina testresultat, måste också vår syn på kunskap vara bredare än så.

Oscar Björk, universitetslektor, Mälardalens universitet

LÄS ÄVEN:

Filippa Mannerheim: Ska vi sätta korrekta betyg på gråzonsbarnen?

Läraren om gråzonsbarn: ”Svåra att upptäcka i tid”

SPSM rycker ut för gråzonsbarnen

Därför blir skolan en plåga för ”gråzonsbarnen”

Yrkesläraren om mindre teori i skolan: ”Olyckligt”