Fohlin: ”IQ ska inte avgöra vem som får vara med”

Debatten om ”gråzonsbarnen” växer. Psykologer och lärare beskriver elever som kämpar sig igenom tio år av skola utan att få uppleva att de lyckas. När Love Grahn och Anna-Maria Nord efterlyser vägledning och en skola som värderar praktisk kunskap högre, sätter de fingret på något viktigt.

”Barnen betalar priset”

Men steget från berättelser om skolmisslyckanden till förslag om nya skolformer är farligt. Då blir det barnet som får betala priset för att vi vuxna inte lyckas göra skolan tillräckligt bra, och en siffra på ett IQ-test riskerar att avgöra vem som får vara del av den gemensamma skolan.

Här kommer ofta siffran 14 procent in. Gråzonsbarn. Det låter sakligt. Men ordet gör något med oss. Plötsligt pratar vi om barn som en grupp som ska hanteras, i stället för individer som ska förstås. Statistik kan aldrig säga vem just ditt barn är, vad det kan växa till eller vad det bär med sig in i ett klassrum.

”Sorteringen smyger in”

I vårt samtal flyttas fokus från vad vi vuxna behöver förändra till vad barnet påstås vara. Det är så sorteringen smyger sig in, ofta med de bästa intentionerna. Men den slår sällan rättvist. Den riskerar att drabba barn som redan kämpar, barn med språkliga hinder och barn från hem med mindre resurser. Det är inte bara en skolfråga. Det är en demokratifråga.

Skolan är inte bara en plats där vi lär ut och mäter kunskap, utan en social gemenskap där barn får lära sig att höra till, ta plats och träffa vänner för livet. Om vi börjar sortera barnen tidigt säger vi samtidigt något om vem som passar in och vem som inte får vara med.

”Där öppnas möjligheter”

Barns potential är heller inte en siffra som väntar på att bli upptäckt. Barn formas i relation till sin omgivning: språket de får, undervisningen de möter, stressen de lever med och tryggheten de har.

Det är där möjligheter kan öppnas, eller stängas. Och just därför får vi lärare aldrig tappa tron på att vi kan göra skillnad. För varje gång vi skapar begriplighet, ger tid, bygger relationer och håller i när det skaver, så flyttar vi gränsen för vad som blir möjligt för ett barn.

Just därför måste vi vara försiktiga när vi gör testresultat till grund för sortering. Även moderna IQ-tester som WISC och WPPSI är framtagna och normerade i en viss språk- och kulturmiljö.

Så påverkas resultaten

Resultaten påverkas av språkbakgrund, skolvana och livsvillkor, och vi vet också att testpoäng kan förändras över tid på befolkningsnivå när miljön förändras. Då riskerar sorteringen i praktiken att handla mindre om barns förmåga och mer om vilka villkor de vuxit upp med, vilket språk de bär med sig och vilken kultur de tolkar världen genom. Och plötsligt bygger vi ett A- och B-lag utifrån bakgrund och föräldrarnas utbildningsnivå, inte utifrån behov.

Därför behöver vi hålla fast vid en enkel princip: tester kan hjälpa oss att förstå, men de får aldrig bli en biljett som avgör var ett barn hör hemma. Skolan ska inte handla om att sortera barn. Skolan ska vara en plats där barn får växa.

”Borde göra oss vaksamma”

Vår historia borde göra oss vaksamma. När intelligensmätningar tidigare användes för att sortera elever till specialklasser blev följden ofta stigmatisering, sänkta förväntningar och skillnader som bet sig fast.

Har vi inte lärt oss hur lätt en "praktisk lösning” blir till det där klassrummet längst bort i korridoren, med en stämpel som följer barnet långt efter skoltiden. Är det en sådan skola och samhälle vi vill ge våra barn?

Ord gör något med oss

Lösningen är att göra skolan bättre på riktigt.

Skolverket och SPSM behöver ta fram konkret stöd för hur undervisning och bedömning kan utformas för elever som behöver mer tid och tydligare vägar in i lärandet, utan att svaret blir nya parallellskolor.

Vi behöver även fler vuxna nära undervisningen, en kunskapssyn där det praktiska och teoretiska värderas lika, bättre och snabbt stöd när det behövs, och mod att se över krav och betyg så att färre barn fastnar i F och tappar tron på sin egen förmåga.

”En skola för alla barn”

En skola värd namnet är en skola för alla barn, illbattingar som läshuvuden. Och ärligt talat, de flesta av oss har varit allt det där i vår egen barndom, ibland under samma vecka.

Vad hade du själv sagt om din chef ville flytta dig till avdelningen för de mindre begåvade?

Niclas Fohlin, speciallärare, Stockholm

LÄS ÄVEN:

Därför blir skolan en plåga för ”gråzonsbarnen”

Yrkesläraren om mindre teori i skolan: ”Olyckligt”

Läraren om gråzonsbarn: ”Svåra att upptäcka i tid”

Maria Wiman: Tanken är obekväm – men gör vi rätt?

Filippa Mannerheim: Ska vi sätta korrekta betyg på gråzonsbarnen?

SPSM rycker ut för gråzonsbarnen