Anna-Maria Roos, som skrev ”Sörgården”, åldrades inte alls i ett rött litet torp på landet, som man kan tro. I stället reste hon friskt, intresserade sig för new age och avled i Bombay, Indien.
Nostalgi! Minns du skolboken som lästes av alla?
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se
Retro Vad ligger egentligen bakom vår fäbläss för röda torp, närodlade tomater och bönder som söker fruar? Kåsör Petter Karlsson har en teori.
Magnus Härenstam berättade för mig hur en gravt tatuerad skinnskalle plötsligt spände ögonen i honom på Café Opera.
Busen var kanske i 30-årsåldern. Rejält påstruken. Slagsmålsbenägen, utan tvekan.
Målmedvetet började han bana sig fram genom trängseln. Var till slut framme hos Härenstam, tog ett rejält tag i hans krage, tryckte upp honom mot bardisken och vrålade med en andedräkt som kunde dödat ett barn:
”Det var ju du!”
”Va ... vadå?” stammade Härenstam.
”Det var ju du som ... (snyft) ... lärde mig läsa!”
Varvid skinnskallen föll honom om halsen och med tårar i ögonen förklarade hur tv-programmet ”Fem myror är fler än fyra elefanter” räddat hans liv.
Eller i alla fall hans skolbetyg.
På Sörgården rådde urgamla ideal, respekt för äldre, luthersk arbetsmoral och ett stabilt klimat, där blåsippor tryggt stod uti backarna utan att någonsin hört talats om DDT, hormoslyr eller Greta Thunberg.
”Där är där man inte är”, ”Igelkotten Ivar”, ”O vad det låter bra” ... ja, det var ingen måtta på hur många låtar han kunde sjunga med sin alkoholförstärkta stämma, den gode skinnskallen.
Själva fick vi luta oss mot andra pedagogiska storheter, konstaterade salig Härenstam och jag.
”Sörgården” inte minst.
Jag vet, jag borde vara alltför ung för att ha tvingats stava mig igenom klassiska rader som ”Far ror” och ”Mor är rar”. Men den byskola som jag hedrade med min närvaro, var inte lika snabb i vändningarna som sina mer urbana kolleger.
Det tog tid att fasa ut läroböcker. Någonstans i en hylla till höger om tramporgeln stod en vältummad uppsättning av Anna-Maria Roos klassiska läsebok för folkskolan.
Då och då kommenderades vi att slå upp ett kapitel och läsa om de präktiga barnen Sven och Karin som klappade lamm, täljde barkbåtar och byggde snölyktor i en idyll som för varje dag hade allt mindre gemensamt med vår egen verklighet.
På tv förfasade sig Ville, Valle och Viktor över miljöförstöring och kapitalism, samtidigt som Staffan Westerberg med sina yllestrumpor och storpotäter gav oss en försmak av vuxenlivets ångest.
På Sörgården rådde i stället urgamla ideal, respekt för äldre, luthersk arbetsmoral och ett stabilt klimat, där blåsippor tryggt stod uti backarna utan att någonsin hört talats om DDT, hormoslyr eller Greta Thunberg.
1,2 miljoner exemplar påstås ha tryckts genom åren, vilket gör ”Sörgården” till en bestseller som får Läckberg, GW och Guillou att blekna.
1912 låg boken första gången på skolbänkarna och vad den betytt för svenska folkets bildning och världsbild är förmodligen omöjligt att överskatta.
Jag misstänker att det i mångt och mycket är ”Sörgården” som ligger bakom allas vår fäbless för röda torp, närodlade tomater, ludna husdjur, påtande mandelmän och bönder som ömt söker en fru.
Att jag själv varje sommar skickar min tonåring till en bondgård i södra Östergötland för att mjölka, stängsla och köra hö, är säkert också en följd av denna skickliga indoktrinering.
Lasse O’Månsson gjorde på 60-talet en underbar satir med titeln ”Körgården” i tidskriften Hjälp! och själv petade jag på 90-talet ihop en egen variant i Expressen med rader som ”Far slår mor” och ”Mor är i Ruhr”.
Inget att rekommendera för skolbarn, kanske. Men ett bevis på att ”Sörgården” finns i allas vårt blodomlopp, vare sig vi vill eller inte.
Författaren skrev också barnvisor
”Sörgården”, liksom uppföljaren ”I Önnemo”, ingick i den serie läseböcker som skolpolitikern Fridtjuv Berg och pedagogen Alfred Dalin tog initiativet till på 1910-talet.
De andra tre verken som var obligatoriska i undervisningen var Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”, Verner von Heidenstams ”Svenskarna och deras hövdingar” och Sven Hedins ”Från pol till pol”.
Författaren Anna-Maria Roos (1862–1938) var dotter till Postverkets generaldirektör Adolf Wilhelm Roos och stolt innehavare av Sveriges första postsparbanksbok. Hon målade, komponerade och skrev även barnvisor som ”Blåsippan ute i backarna står” och ”Tre små gummor”.
Ända upp i 40-årsåldern bodde hon hemma hos sin mamma och förblev ogift hela sitt liv.
Att Sörgårdens skapare själv skulle vara en jordnära, präktig folkskollärarinna med eget potatisland och knut i nacken, har jag också alltid sett som något självklart.
Anna-Maria Roos, tänkte jag, åldrades givetvis i ett rött litet torp på landet, omgiven av prunkande syrenbersåer och kesande kalvar.
Om aftnarna tog hon kanske rent av fram sin gamla läsebok för folkskolan och stavade sig igenom kapitlen där Karin, Sven, Greta och Lill-Olle åkte i skid-backen, gick till frukt-boden eller lade upp ved på hugg-kubben.
Jo, pyttsan.
En snabbkoll visar i stället att hon var uppvuxen mitt i Stockholm, reste friskt till Egypten, Italien och USA, hade bostad på Teneriffa och med tiden drog sig allt mera mot ockultism, spiritualism, healing och det som senare kom att kallas new age.
76 år gammal avled hon i Bombay, Indien – så långt det gick att komma från röda stugor, kälkbackar och sörgårdsidyller.
Ur led är i sanning dåtiden.
