Ellen Key – häcklad, omtvistad och hyllad

I juli 1925 fotvandrar den 17-åriga journalisten Astrid Lindgren från sitt hem i Vimmerby för att våldgästa sin stora idol. Ellen Key är dåtidens mest berömda svenska. 

Hon har skrivit drösvis med böcker och hållit hundratals föredrag. Umgåtts med kändisar som Verner von Heidenstam, Hanna Pauli, August Strindberg, prins Eugen och Victoria Benedictsson. Hängt med internationella storstjärnor som poeten Rainer Maria Rilke, matematikern Sonja Kovalevsky och teologen Martin Buber. Inspirerat författare som Hjalmar Bergman, Elin Wägner, Agnes von Krusenstierna och Pär Lagerkvist.

Nu bor hon i sitt smakfulla residens Strand vid Ombergs södra sida med en makalös utsikt över Vättern. 

Med sig på vandringen har Astrid Lindgren en jämnårig kamrat. När flickorna oombedda kliver in i Ellen Keys trädgård kommer plötsligt författarens stora hund farande mellan de välansade rabatterna.  

Flickan blir biten i benet. Blodvite och kalabalik uppstår. Varvid Ellen Key kommer utfarande på trappan i bara underkjolen och barskt undrar vad i herrans namn som står på. 

– Vad vill flickorna?!

Sedan får hon syn på blodet och veknar en smula:

– Men kom in, så får mitt hembiträde ta en titt på det där fula bettet!

Därefter vänd till Wimmerby Tidnings unga utsända, som planerat tre artiklar under vinjetten ”På luffen”:

– Knäpp min underkjol!

Inspiration till Saltkråkan

Och det är nu som den blivande mamman till Pippi, Emil & Co av en slump finner tre bitar till det pussel som hon senare ska döpa till ”Vi på Saltkråkan”. För vad står det på en bonad som hänger i Ellen Keys vardagsrum och är hämtat ur en dikt av skalden Tomas Torild?

Vad heter hembiträdet som sköter omplåstringen?

Och vad är den bitska gårdvaren för ras?

Rätta svaren är i tur och ordning:

1. Denna dagen ett liv.

2. Malin.

3. Sankt Bernhardshund.

Ja, ni som kan er ”Vi på Saltkråkan” fattar direkt.

Men förstår vi e g e n t l i g e n tyngden i det där mötet vid Vätterns strand för snart 100 år sedan, när 1800-talets största barnvän mötte 1900-talets?

För om Astrid Lindgren med tiden skulle bli vår tids kanske viktigaste och mest inflytelserika svenska kvinna, så var Ellen Key hennes förlöpare, inspirationskälla och mentor på flera sätt.

Båda drog blankt mot översitteri, intolerans och vanlig sketen dumhet.

Båda bidrog till att förvandla ett auktoritärt och kollektivistiskt land till ett av världens mest demokratiska och individualistiska.

Men framför allt höjde de barnens status. 

Att Sverige var först i världen med att avskaffa barnaga, att vi har världens bästa barnbokslitteratur, ja, kanske även att svenska skolelever i dag äger rätten att sätta betyg på sina lärare, kan ledas tillbaka till dessa två superklipska småländskor.

Fick fria tyglar som barn

Ellen Karolina Sofia Key var född den 11 december 1849 på herrgården Sundsholm i Gladhammars socken utanför Västervik.

Hemmet var vackert, burget och stort. Flickan vaken och vetgirig, men ansågs knappast vara någon skönhet. Hon kallades länge ”Nisse”, eftersom föräldrarna tänkt sig en förstfödd son. Fyra år gammal lärde hon sig läsa med mormor som lärare.

Det har påståtts att pappa Emil Key, liberal riksdagsman, och mamma Sofia Ottiliana, grevinna och kusin till statsminister Arvid Posse, älskade varandra högt, men aldrig riktigt brydde sig om sina barn. Ellen Key och hennes fem yngre syskon fick fria tyglar. 

De bodde på vinden, undervisades i hemmet av guvernanter och fick på egen hand gå på upptäcktsfärd i herrgårdens stora bibliotek. 

Inte minst teologi intresserade unga Ellen och det fanns en period när hon drogs till det fromma ”läseri” som tagit fart i bygden. 

Relationen till pappan var dock inte dålig, tvärtom. När Ellen var 15 år utsåg han henne till sin privatsekreterare och tog dottern med på sina resor till riksdagen i Stockholm.

Där gick hon också fyra år på Fröknarna Rossanders Lärokurs för fruntimmer och hennes lärare, den religiöst frisinnade Jenny Rossander, konstaterade:

 ”Den svärmiska, romantiska Ellen kom in i realpolitiken såsom väl få svenska kvinnor under samma tid.”

Beläst, begåvad och brådmogen, alltså.

Orädd om kvinnofrågor

Men hon var framför allt en orädd debattör när det gäller kvinnosaken, rösträtten, kärleken, sexualiteten och kristendomen, ja, i stort sett alla de frågor som kring sekelskiftet formade vårt land. 

Renässansmänniska, är bara förnamnet. Men också ett slags sierska.

När Ellen Key 1900 publicerade ”Barnets århundrade” var det en glödande profetia. Boken kom snabbt att översättas till 26 språk, debatteras, hyllas och ge många en helt ny syn på skolundervisningen. I den skriver en 50-årig Ellen Key bland annat:

”I min drömda skola skall inga betyg eller belöningar finnas; inga andra ’mogenhetsprov’ anställas än dem, vilka ske genom samtal.

Under dessa blir det icke detaljinsikterna men helheten av bildningen, vilken kommer att bli avgörande för de ’censorer’, vilka då skola vandra omkring med de unga ute i naturen, för att sålunda i ro erfara vad de veta om denna, om människorna, om förtiden och om nutiden!”

Det är upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rosseau i svensk folkdräkt. 

Det är – om man så vill – också den moderna pedagogikens födelse (vissa säger även ”flumskolan”) och det är knappast förvånande att Maria Montessori lusläste Ellen Key innan italienskan skapade sin egen, världsberömda läroplan.

Aga hörde till exempel inte hemma i barnuppfostran, ansåg Ellen Key. Hon mindes med fasa den ”strykpedagogik” som framför allt hennes bröder utsatts för i barndomshemmet och lät förstå att hennes mor aldrig någonsin hade smekt sina barn.

"Barn ska ej behöva vara rädda"

”Alla barn skola ha roligt och ej behöva vara rädda”, skrev hon och fick 28 år gammal chans att testa sina pedagogiska teorier på vännen Anna Whitlocks skola på Kammakargatan 8 i Stockholm.

1800-talets traditionella undervisning var alltför tråkig, menade hon. Det var utantillläxor, korvstoppning, årtal, kungar, krig, latin, grammatik, matematiska formler och alldeles för lite praktisk lärdom. Tillsammans med Whitlock började hon i stället med obligatorisk syslöjd och träslöjd för både pojkar och flickor. 

De fortsatte med vandringar i skog och mark, sexualundervisning, matlagning, gymnastik, teckning, handarbete, köksarbete, städning och studiebesök på museer, bibliotek, gasverk och tryckerier. 

Men många i Sverige var kluvna inför Ellen Keys gestalt. Även kvinnorättskämparna.

Det stack dem i ögonen att hon ansåg könen jämlika, men också olika. Mannen var bättre på överblick och skarpsinne, menade hon. Kvinnan på känslor, inlevelse och omsorg. 

Och Ellen Key höll aldrig tyst med sina åsikter.

Stödde rasbiolog

Det skulle leda till en brytning med vännen August Strindberg, som tecknade ett elakt porträtt av henne med täcknamnet Hanna Paj i ”Svarta fanor”. 

Hon stödde också den omdebatterade rasbiologen Herman Lundborg, eftersom Ellen Key ansåg att ”obotligt och ytterligt missbildade” barn bör avlivas och kriminella hindras att fortplanta sig. Ett tag kände sig Ellen Key till och med tvungen till en sorts självvald landsflykt undan sina belackare. 

På kontinenten mottogs hon dock som en briljant intellektuell och hyllades för sina nya, djärva idéer.

Inget helt lätt liv, vilket manifesterades när pappa Emil försattes i konkurs och barndomshemmet Sundsholm måste säljas.

Det var där hon hade tänkt tillbringa sin ålderdom. I stället köpte hon mark nära kamraten Verner von Heidenstams Övralid och byggde det Strand – namngivet efter en dikt av Johan Ludvig Runeberg – som än i dag är ett centrum för kvinnokraft, bildning och trädgårdsodling.  

Arkitekturen lånade hon från vännen Axel Munthes berömda Villa San Michele på Capri. De vackra grindarna med mönster av solstrålar formgav hon själv. Det vimlar av vittnesbörd om hur hon ända fram till sin död, som 76-åring i hjärnblödning, rensade ogräs eller for runt med sin vattenkanna. 

I dag är den trägna odlaren, ateisten, kvinnokämpen, stilgurun och, inte minst, pedagogen Ellen Key knappast det hetaste namnet för dagen. 

Rent konkret lever hon bland annat kvar som namn på en park vid Birger Jarlsgatan i Stockholm, en gata i Fruängen, K-huset vid Linköpings universitet och skolor i Stockholm, Göteborg och Västervik, det är sant.

Men det är i Tjorven, Båtsman och skolbarnets heliga sommarlov som hennes hjärta klappar vidare.