Wiman: Jag försöker minnas hur det var att inte vara rädd

Jag tänkte länge att skolan var en slags portal in i det vanliga livet. När man gick in genom skolportarna tänkte jag att allt var precis som vanligt. Världen på andra sidan var full av social distansering, hemmajobb och stängda restauranger. Men där inne i skolvärmen tvingades vi fortsätta som vi alltid hade gjort, som om ingen illvillig pandemi över huvud taget existerade.

Men så plingar det till i telefonen. Den vill berätta för mig vad som hände denna dag för ett år sedan. Jag ser bilder på glada elever på en julmarknad. Folk trängs för att köpa deras pepparkakor och hemgjorda armband. En bild visar stolta elever som räknar pengar, en annan är på mig själv när jag står i mitten omgiven av människor. Det är som en annan tid och plötsligt slår det till mig som en örfil – hur mycket som förändrats. Det går liksom upp för mig hur många saker som gått förlorade, att väldigt lite är sig likt till och med i skolvärlden.

Det är så mycket jag saknar. Framför allt saknar jag friheten, den där som jag sturskt tog för given för ett år sedan. Att vi kunde anordna julmarknad, att vi kunde gå på museum, att vi kunde bjuda in människor till skolan om andan föll på. Jag saknar vernissager där nyfikna föräldrar kunde spana in sina barns alster. Jag saknar maffiga luciatåg och myllrande skolmässor. Till och med utvecklingssamtalen saknar jag, när vi möttes på plats mittemot varandra för att diskutera.

Jag förundras över hur obrydd jag var, aldrig på helspänn inför en host eller nys i klassrummet. Inget spritande någonsin. Jag försöker minnas hur det var att inte vara rädd, att slippa oroa sig för stressade kollegor eller elever som varit sjuka lite för länge.

Det var så mycket jag inte ens reflekterade över. Det var liksom självklart att vi kunde gå på teater eller att vi lärare kunde mötas över skolgränser och på storföreläsningar. Om en elev kände sig sjuk under dagen var det ingen stor grej.

Nu är verkligen allt upp och ner. Så mycket av mina tankar handlar om annat än undervisning. Jag längtar tillbaka till en tid när mina sinnen var skärpta, när jag kunde leverera lektioner i världsklass. Det fanns en tid när nästan hela min arbetsdag handlade om elevfokus.

Det känns som hundra år sedan. Samtidigt känns det som i går. Min telefon ger mig en smärtsam påminnelse om att skolan inte alls fortsätter som vanligt. Inget är som vanligt. Det där fördömda viruset letade sig hela vägen in i min undervisning. Inte bara berövade det mig möjligheten att hitta på roliga saker med mina elever. Det snirklade sig också in bakom mitt pannben och stal uppmärksamheten från mitt egentliga uppdrag. Jag kan inte riktigt fokusera på kärnan längre och det är en obarmhärtig insikt.

Så hejdå HT-2020. Kom inte tillbaka.