Vi är inte bara akademiker – vi är superhjältar
Krönika ˝Det är faktiskt inte riktigt sunt hur vi håller på. Vi måste på riktigt hjälpa varandra att sätta gränser. Vilken annan yrkeskår skulle hålla på så här?”, skriver Maria Wiman.
Förra veckan skrev jag en krönika som handlade om Folkhälsomyndighetens allmänna råd för städning i skolans lokaler. Minns ni – det var ju helsnurriga råd! Men det som kanske är ännu mer tossigt var alla kommentarer jag fick efteråt, både i öppna forum och privat skickade till mig.
Det osar katt här. Det är fara och färde med Sveriges lärarkår. Folkhälsomyndighetens tips om att det ska tvättas gardiner en gång i veckan är ju bingbång. Men ännu mer tokigt är att ni – VI! – därute faktiskt tycks göra det. Och mer därtill! Vi är ju galna!
På bekostnad av mig själv
Jag är sannerligen ingen förebild. Ni skulle ha sett mig för tio år sedan! Ja, när jag var ung och smäcker brukade jag åka till Gröna Lund med mina elever. På min fritid! Jag ställde upp på allt möjligt. Sålde grejer till klasskassan på loppis, tog emot samtal från vårdnadshavare på helger, hade piffiga övernattningar i skolan, anordnade picknickar på kvällstid, handlade arbetsmaterial för egna finanser, utvidgade gränsen för mitt uppdrag så till den milda grad att det inte fanns någon skarp linje mellan jobb och privatliv. Jag tyckte ju så väldigt mycket om mina elever (åh, det gör jag än!). Det blev liksom på bekostnad av mig själv alltihop.
Jag var inte bara lärare, jag var mamma, Moder Teresa, projektledare, fältarbetare, oraklet i Delfi, FN:s fredsbevarande styrkor. Och som jag hyllades! Mitt engagemang prisades, jag var en hjältinna!
Jag var inte bara lärare – jag var mamma, Moder Teresa.
Min senaste krönika har öppnat upp mina ögon ännu mer för den vansinniga mängd extrajobb som i tysthet bedrivs därute i våra skolor. Det är saker vi bara gör av farten för att vi tycker så mycket om våra elever, för att ingen annan kommer att göra det, för att vi jobbar med barn och barn är det bästa vi har och vilka är vi att förvägra dem det bästa vi kan uppbåda?
Vi tvättar tydligen inte bara gardiner. Vi tar också med inredning hemifrån och utsmyckar våra klassrum. Vi skottar snö på vintern, sandar, tvättar fönster, portionerar mat i matsalen, anordnar klassdiscon, åker på klassresor, torkar kräks i korridoren, packar diskmaskiner, tömmer papperskorgar, inreder personalrum med privata medel, torkar golv, skurar golv, dammsuger golv. Vi är flyttgubbar, målare, tapetserare, snickare och elektriker.
Vi lever i ett bollhav
Så där tycks vi hålla på. Vi gör det av god vilja såklart. Och så länge det inte finns regleringar kring undervisningstid, planeringstid, mentorsuppdrag och arbetsuppgifter så är det liksom fritt fram! Vi är inte bara akademiker, vi är också samhällets slasktrattar, superhjältar och allt-i-allon. Många bollar i luften säger du? Ja du. Vi lever våra liv i infernaliska bollhav!
Jag älskar att vara lärare och den dagen min kärlek falnar slutar jag direkt. Men det är faktiskt inte riktigt sunt hur vi håller på. Vi måste på riktigt hjälpa varandra att sätta gränser. Vilken annan yrkeskår skulle hålla på så här? Tänker ni att professorn på KTH tar hem institutionens gardiner för att tvätta över helgen? Tömmer läkaren papperskorgar i väntrummet? Skruvar tandläkaren ihop tandläkarstolen efter semestern? Nej precis.
Dra i nödbromsen
Så varför ska vi hålla på och åbäka oss med arbetsuppgifter som inte på något sätt har med vårt egentliga uppdrag att göra? Vi behöver vakta varandras gränser, hjälpa varann att dra i nödbromsen.
Någon gång måste väl det där förbaskade måttet ändå vara rågat?
LÄS MER:
Maria Wiman: FHM:s allmänna råd om städning är skrattretande
