Vi lärare är faktiskt också bara människor
Krönika ”Vi vill också hetsäta choklad ibland – eller ta en snus för den delen – utan att kölhalas offentligt”, skriver Maria Wiman.
Häromdagen läste jag att en rektor skrev på sociala medier att lärare inte bör räkna ner till skolavslutningen. Det sänder tydligen ut dåliga signaler. Att döma av kommentarerna höll många saligt med honom! Jag (möjligen) fultolkade det hela som att lärare kanske i värsta fall kan få längta till ledighet men i så fall bör det ske i det fördolda, i skammens mest dunkla hörn. Där kan vi frodas med syndiga tankar om att ledighet är härligt och att sovmorgnar är komfortabla.
Det är tungt att vara übermänniska, att vara lite större och förmer än alla andra. Men det är tydligen livet vi valde när vi sökte oss till lärarhögskolan. Det är bördan vi måste bära. Vi är inte människor. Vi är lärare och vi ska helst stå över världsliga bekvämligheter.
Ge oss en smula tilltro
I Kungsbacka till exempel – där får lärare inte ens ta en smygsnus på rasten. Fattar ni vidden av detta? När den arme pedagogen älgar in efter förmiddagens lektioner för en halv kopp kaffe i kombination med raketsnabb pinkning får hen alltså inte i all hast ens trycka in en liten prilla utan att riskera skäll och bassning? Det är ju helknasigt! Vi är ju för tusan vuxna människor med lärarlegitimation, kollektivavtal och pensionsförsäkring! Borde man inte ha åtminstone en liten smula tilltro till vårt nyktra omdöme?
(Om vän av ordning känner ett skriande behov av att påpeka det omoraliska i att snusa framför elever vill jag genast lugna vederbörande. Jag pratar alltså om vad som händer bakom personalrummets stängda dörrar, det vill säga inte alls om att knåda prillor eller rulla ciggisar framför oskuldsfulla barnögon på skolgården).
Sommarhäng på balkongen och en riktig bondprilla under läppen.
Nä, vet ni vad? Jag vill slå ett slag för upprättelsen av läraren som en alldeles vanlig människa, av kött och blod med laster och brister som vem som helst. Jag kan villigt erkänna att jag visst räknar ner till ledighet. Jag må älska mitt jobb men det är också ganska gött med sommarhäng på balkongen och en riktig bondprilla under läppen (skojade bara, jag snusar inte men jag har nog aldrig varit så sugen på att börja). Det ska bli förbaskat skönt att låta hjässan läka i några veckor efter senaste läsårets alla hårdhänta huvudklappningar.
Skönt att bara vara människa liksom. Att svära lite då och då, tugga tuggummi livligt och synligt (Vet ni att ibland g ö m m e r jag tuggummi i kinden när jag undervisar – men säg det inte till någon), dricka ett glas vin på en tisdag (syndigt så det förslår), skoja om saker som går över gränsen, gå in med skorna i köket ibland, äta godis på förmiddagen och stundom klä sig slafsigt och ohyfsat.
Behandlas som vanliga människor
Jag tänker att det är på tiden att lärare börjar behandlas som vanliga människor. Vi vill också hetsäta choklad ibland – eller ta en snus för den delen. Vi vill också ha en gräns för när arbetsuppgifterna tar slut. Och vi vill kunna räkna ner till ledighet utan att kölhalas offentligt.
Men men. Nog om detta. Nu tar vi snart semester va? Som fria vanliga medborgare, med olater såväl som förtjänster, ska vi leva livet i frid och fröjd. Nu äter vi tårta till frukost om vi vill, dricker kaffe när andan faller på, lever livet i sus och dus eller – om man är lagd åt det hållet – i paltkoma.
Allt går bra – vi är ju trots allt bara människor.
LÄS MER:
