Vi gör oss en otjänst om vi fördömer skärmar i skolan helt

Idag 16:25

Krönika ”Jag tror att mobilfria dagar i skolan är en bra grej. Men samhället i stort behöver fundera på vad kidsen gör med skärmarna på sin fritid.”, skriver Maria Wiman.

Enligt Folkhälsomyndigheten är barn och unga inaktiva under större delen av sin vakna tid. Annat var det förr! Min morfar berättade att på hans tid vandrade man minsann kilometer till skolan i åska och drivis och när vintern kom spikade man fast träsulor på de fattigaste barnens skor så att de inte skulle frysa tårna av sig. Forskning från Stockholms universitet berättar att många barn för hundra år sedan ofta fick gå 4 km enkel väg till skolan – och vissa ända upp till 10 km – oavsett väder. Här var det ingen pardon. Ingen curling så långt ögat kunde nå.

Uppstyrt är tryggt

Nu är det andra bullar. Nu skjutsar föräldrar gärna sina små gulltussar hela vägen till skolans entré. Och när det är dags för efterskolanaktivitet får denna gärna vara säkert organiserad i form av prydligt planerad fotbollsträning, cirkusskola eller pianospelning (som det naturligtvis skjutsas till medan man himlar med ögonen åt l-i-v-s-p-u-s-s-l-e-t). Uppstyrt är tryggt och det vore väl själva fasen om ungen fick testa sina vingar själv någongång. Tänk på alla faror som lurkar i hörnen!

En gång jobbade jag på en skola med världens roligaste isbacke. På vintrarna kunde man liksom glida hur långt som helst. Ungskruttarna var som galna och kom in rödblommiga och lyckliga efter varje rast. Den isbacken fick sånt där skyddstejp runt sig efter att ett gäng rådiga vårdnadshavare hört av sig för att berätta att man faktiskt kunde slå i huvudet! Efter det fick en lärare agera ordningsvakt där varje rast och mota bort varje luststyrt barn! “Du kan skada dig”, hörde man sig själv säga samtidigt som själen förmultnade till en sorglig svart oformlig massa.

I tider av nationellt mobilförbud i skolan och “från skärm till pärm” i politiken är detta tänkvärt.

I USA genomfördes i våras en opinionsundersökning bland barn där de anonymt fick svara på frågor om sin egen skärmanvändning. Där uppgav en majoritet av barnen att de inte får vistas fritt utomhus. Deras sociala liv har förflyttats till dataspel, Snapchat och Tiktok. Och – tänka sig – dessa barn längtar efter frihet! De vill inget hellre än att gå ut och leka, klättra i träd, åka virvlande isbana och bygga kojor i skogen.

I tider av nationellt mobilförbud i skolan och “från skärm till pärm” i politiken är detta tänkvärt. Jag kan nämligen tycka att det finns en hel del bra grejer med att jobba digitalt. Denna krönika till exempel författas på datamaskin och sänds till redaktören via så kallad elektronisk post. Mina elever skriver en hel del texter med penna och jag föredrar att de läser skönlitteratur på papper. Men jag tycker också om när de kan spela in diskussioner, mejla människor eller skriva faktatexter i ordbehandlingsprogram. Det finns inget antingen eller här.

Mobilfria dagar bra

Alltså. Jag tror att mobilfria dagar i skolan är en bra grej. Och jag tror att Malmö gör rätt som förbjuder sociala medier i sina grundskolor. Men samtidigt gör vi oss en otjänst om vi alldeles fördömer skärmar i skolan. Det finns massor med bra grejer man kan göra med digitala verktyg när dessa betraktas som arbetsredskap. Man kan få hjälp av AI (icke att förväxlas med fusk), man kan få användbara källor, fiffiga ordbehandlingsprogram, tillgång till roliga quiz och smarta filmer. Typiskt bra grejer.

Men samhället i stort behöver fundera på vad kidsen gör med skärmarna på sin fritid. Är det så att man som vårdnadshavare tycker att det är lite tryggt att ungspolingen sitter på sitt rum istället för att hen är ute och lever rövare med sina polare? Inbillar man sig att det är fullkomligt ofarlig verksamhet? Då har man inte hört talats om Skinnytok, snuskgubbar, filterbubblor, nätmobbning, opassande reklam och desinformation.

Min morfars kompisar vandrade kilometer på träsulor i snöstorm. Jag cyklade som flickebarn iväg långt från hemmet för att samla pant från fullegubbar (mina föräldrar lyckligt ovetandes). Jag tillhör den bindgalna generationen som åkte pulka utan hjälm! Det gick ju bra ändå liksom.