Maria Wiman: Tanken är obekväm – men gör vi rätt?
Krönika Vi har så fullt upp att dokumentera, poängsätta och jämföra att vi alldeles glömmer att det är människor av kött och blod som vi jobbar med, skriver Maria Wiman.
Maria Wiman: Tanken är obekväm – men gör vi rätt?
Ibland funderar jag alldeles fluffiga krumelurtankar om det här med skola. Jag tänker att det är som att vi tar för givet att skolan prompt måste se ut som den gör idag. Att det här är den enda rätta formen för hur vi ska lära våra barn hur man blir rimliga människor. Ja, som att placera alla barn i fyrkantiga rum från 6 års ålder till de fyller sisådär 18 år är det enda korrekta tillvägagångssättet.
Ibland blir man lite sådär Pippi Långstrumpskt bångstyrig. Man vill vända upp och ner på saker, bara för att man måste prova hur det är att sova med fötterna på huvudkudden liksom. För tänk om det faktiskt är så att vi är på väg käpprätt åt helskotta. Tänk om vi gör alldeles fel?
Har vi snavat vilse?
Ja men tanken måste ju ändå tänkas.
Tänk om det inte alls är så att det bästa sättet att fostra och uppfostra och säkra Sveriges framtid är att hela tiden mäta, måtta, foga och kvantifiera. Vi kanske har snavat fullkomligt vilse i vår iver att klicka i plattformar, kryssa matriser och skriva omdömen. Kanske är det så att det här med att tvinga ner spretiga vilda trotsiga tankar i stelbenta betyg snarare är ett tecken på en alltför anal samtid än ett uttryck för det mest gynnsamma klimatet att växa i som barn?
Kan det vara så att detta flyger fullkomligt under radarn?
Kan det vara så att när beslutsfattare, myndigheter och huvudmän stirrar sig alltför blinda på det mätbara glömmer man alldeles bort allt det där mjuka och svårfångade men livsviktiga som liksom inte går att formulera i siffror, punkter eller bokstäver? Jag pratar om sådant där som hårdföra tuffingar ibland kallar för flum, det vill säga empati, medmänsklighet, praktiska färdigheter och social förmåga. Kan det vara så att detta flyger fullkomligt under radarn i vår svenska skolas hetsjakt på analyser, mätbarhet och dokumentation?
Baka pepparkakor på golvet
Vi måste våga formulera den obekväma tanken på om vi verkligen gör rätt. När 16 procent av våra 15-åringar inte tar sig in på gymnasiet, när nästan 19 000 barn inte kommer till skolan alls och när den psykiska ohälsan hos unga ständigt stegras kanske det är dags att var lite mer uppnosigt Långstrumpsk, att våga utmana etablerade konventioner. Att baka pepparkakor på golvet och vara oduglig att ha på kalas liksom.
Tydligen är cirka 14 procent av eleverna vad man kallar gråzonsbarn, det vill säga barn som befinner sig i något slags limbo där de inte passar in i anpassad skola men samtidigt har för kognitivt svårt för att hantera ordinarie grundskola. Men även de ska mätas, synas, mallas och fogas in i samma dokumentation och bokstäver.
Vi kan missa något väsentligt
Kanske är svenska skolan alldeles för trångsynt? Kanske ser vi inte skogen för alla träd? Vi har så fullt upp att dokumentera, poängsätta och jämföra att vi alldeles glömmer att det är människor av kött och blod som vi jobbar med. Vi kanske måste prata mer om att inte alla i vårt land måste vara bokmalar med högskoleambitioner?
Risken är att vi missar något väsentligt. Tänk om vi i jakten på hårda fakta och mätbara data slår ut alla yrvädersbarn som har ett överflöd av andra – men inte lika mätbara – kvalitéer?
Det funderar jag på ibland.
LÄS MER:
Därför blir skolan en plåga för ”gråzonsbarnen”
Rektor Linnea: Inför en ny skolform för gråzonsbarnen
Skrota F-betyget – räddning för gråzonsbarnen
