En gång i tiden bestämde min kommun att jag skulle bli en superdigital spjutspets. Jag skulle genomgå någon slags utbildning i datakunskap och som belöning skulle jag få ett PIM-körkort. Ja, det hette så. 

PIM stod för "praktisk it och mediekompetens" och det föll sig så väl att jag blev gravid och slapp därmed slutföra skiten. Och tur var väl det för jag hade dittills fuskat mig igenom varje utbildningstillfälle. Jag satt med datamaskinen till synes idogt arbetande men egentligen planerade jag lektioner, bedömde arbeten – ja, ägnade mig åt mitt riktiga jobb.

Tolka regler flexibelt

Filosofen Jonna Bornemark kallar det mikromotstånd. Det handlar om att tolka regler lite flexibelt, att lägga tiden där den verkligen behövs, att prioritera människan framför dokumentationen. 

Hör ni den ljuva musiken som smeker öronen? Mikromotstånd! Det är tidens melodi!

I mätbarhetens tidevarv ska allt dokumenteras. Så länge det finns nedskrivet i ett dokument så finns det på riktigt. Incidentrapporter, betygsvarningar, mötesprotokoll, pedagogiska utredningar, frånvaroutredningar, omdömen, text, text, text. Till och med Skolinspektionen har ibland kritiserats för att de bara är ute i verksamheten för att granska dokumentation. Att man liksom lägger tyngdpunkten på vad som står skrivet i papper snarare än vad som faktiskt sker på skolan. Så symptomatiskt.

Genomföra miniprotester

Men mikromotstånd hörrni! Det kanske vi skulle prova lite mer systematiskt? Vi kan genomföra små vardagliga miniprotester liksom, knappt märkbara men ändå kännbara.

Ponera om vi skulle slarvdokumentera alla extra anpassningar och istället faktiskt lägga tid på att genomföra riktigt genomarbetade anpassningar! Eller om vi istället för att ägna en halv evighet åt att uppdatera skolplattformen faktiskt la tiden på lektionsförberedelser, om tiden att skriva F-varningen istället kunde ägnas åt att få eleven att förstå vad som måste göras, om vartannat möte kunde bli ett mejl. Tänk om vi kunde smygeffektivisera bort allt onödigt trams som stjäl viktig tid från våra elever? Vi kan göra det lite försiktigt, steg för steg.

Det handlar om att värna sitt eget professionella omdöme.

Man skulle kunna hävda att det är att inte göra sitt jobb. Kanske skulle en gammal chef rent av bli en smula vrång på mig så här retroaktivt för att jag slarvade bort hela PIM-utbildningen. Men kanske handlar det inte om att vara på tvären utan snarare om att värna sitt eget professionella omdöme, att lägga tiden där den behövs, att sätta människan före systemet. Kanske handlar det om att freda vårt uppdrag så mycket vi bara kan.

Att göra minsta möjliga

Det är så lätt att gå fullkomligt vilse i den snåriga djungel som läraruppdraget har blivit. Ett litet snedsteg så har man förvillat sig in på trassliga villovägar av pappersmonster och ha-ryggen-fri-dokumentation. Kanske måste vi bli bättre på att värna vår egen tid? Mikromotstånd i formen av att göra minsta möjliga av sådant som inte omedelbart gagnar eleverna.

Kanske är det mer värt att snabbt titta vad elevenkäten säger, identifiera bristerna och skrida till handling än att ägna timmar åt att skriva djupanalyser för arkivet som gud glömde? Kanske är det klokare att ta tid att faktiskt prata med de ledsna gossarna än att ägna sig åt brottsutredningar för att skriva en korrekt kränkningsanmälan? Kanske måste vi bilda mur mot mätbarheten som monterar ner vårt egentliga uppdrag och alltför ofta reducerar undervisning till administrativ tjänstgöring?

Jag har ju facit i hand! Jag författade hela denna krönika på datorn. Utan PIM-körkort! 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Maria Wiman: Hur mycket ska vi tåla innan valdagen kommer?

Maria Wiman: Det får blodet att isa sig i mig

Maria Wiman: Vi måste sluta fjamsa om småfrågor