När jag var liten sades det att man fick fyrkantiga ögon om man tittade för länge på teve. Min klasskompis på lågstadiet hävdade bestämt att detta öde hade drabbat hennes bror. Jag var så fascinerad. Ja, en period satt jag klistrad vid dumburken. Jag ville så väldigt gärna se mina ögon transformeras till fyrkanter.

Idag är ingen rädd för tv-apparaten. Istället pratar vi om AI. Eller kanske snarare pratade (i preteritum). Vi pratade om det väldigt intensivt under en period. Storögt bevittnade vi Chatgpt författa utmärkta bokrecensioner, labbrapporter och analyser om både ditt och datt. ”Hur ska det bliii?”, suckade vi skräckslaget.

Skolans värld fylldes till brädden av frälsta it-gurus. ”Framtiden är här!”, deklamerade de i salig stämsång. Hoppa på tåget! Omfamna morgondagen!

Någon borde vara expert

Vissa av oss vände blicken mot Skolverket i pur förvirring. Där jobbar ju liksom 850 rådiga människor. Någon i denna massiva människoskara borde ju vara expert på området. Men döm om min förvåning – här är svaren minst sagt luddiga.  Allt man får är rekommendationer i stil med att man inte ska använda sig av inlämningsuppgifter för betygsättning, att elever inte bör använda generativ AI i skolan och att skolledaren bör godkänna så fort en lärare använder sig av AI i jobbet (hihi, arma rektor!).

Men hallå. Tack för ingenting liksom. Det är väl lite mer komplext än så? Vi är fortfarande lika förvirrade. Eller är vi inte?

Diskussionen tycks ligga i dödsryckningar.

Varför pratar vi inte mer om AI? Vad hände med diskussionen – varför tvärdog den? Har alla lärare övergått till poängprov i låsta plattformar? Hur påverkar i så fall det vårt sätt att undervisa? Är den formativa bedömningens tid förpassad till utbildningshistoriens mest dunkla arkiv? Eller är vi mer progressiva än någonsin, är vi vidsynta förändringsagenter, innovative creative futurists (som jag hörde en sån däringa peppig coach säga)? Vad vet jag? Diskussionen tycks ju ligga i dödsryckningar.

En jättelik experimentfas

Jag tänker att open ai vände upp och ner på det mesta i skolvärlden. Det är så stort och hände så fort och få på klassrumsgolvet har riktigt tid att greppa eller reflektera över hur vi ska hantera denna massiva informationsgenererande megaapparat. Jag ser massor av fördelar men det finns också en hel del orosmoln.

Det känns som att vi befinner oss i någon slags jättelik experimentfas. Här skulle jag önska att Skolverket gick i bräschen och guidade oss lugnt och proffsigt. Vi behöver någon slags gemensam strategi. Hur ska vi ställa oss till AI i undervisningen egentligen? Hur nyttjar vi styrkorna och hur ser vi till att det är eleven och inte den där AI-botten som får betyg vid terminsslutet?

Fantiserade om lukt-tv

När jag var liten och satt vid teven i väntan på att ögonen skulle bli kvadratiska så drömde jag stora drömmar. Jag fantiserade om lukt-tv! Det hade väl varit häftigt? Och jag drömde om 3D-tv där man kunde sugas in i rutan och bli ett med Lilla huset på prärien.

Den tiden är här vilken sekund som helst. Vi kanske behöver prata mer om den, högt och brett och stort. Hur ställer vi oss till allt det nya? Vad blir bäst egentligen? När ögonen blir fyrkantiga – hur ser vi på världen då?

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

AI-experten: Lärare sparar tid – och undervisar bättre

AI-boten svarar själv: ”Kan inte ersätta lärare”

AI-boten satte samma betyg som lärarna