Det är minus tolv grader ute och tortyrvinden tar sig igenom alla former av klädesplagg för att lägga sig som en gastkramande stryphand runt själen. Bussen kommer inte förstås. Den är två minuter sen, fem minuter sen, 16 minuter sen. Jag måste ju för helsike kopiera innan lektionen börjar, jag måste plocka fram pennor, jag känner inte mina tår längre, vem tar hand om hela stora klassen om jag blir sen och varför i hela fridens dagar bor jag på nordpolen när det finns en hel stor varm värld att härbärgera i? 

Slottsskolan i Eskilstuna hade 13 grader inomhus häromveckan. Värmepumpen hade fått köldslag och det övervägdes skyddsstopp på grund av det arktiska inomhusklimatet. Men så kom man på att skolan ju har tillsynsplikt så elever och lärare fick snällt fortsätta dagen iförda toppluva, överdragsbyxa och löskrage. Värdigt värre. Undrar vilka fler arbetsplatser som skulle acceptera dessa famösa förutsättningar?

Jag hackar tänder

Det kallas tydligen oxveckor. Vi sliter som kastrerade dragdjur den här tiden på året, när det är mörkt dygnet runt och frosten stockar sig i kroppens ådror. Oxveckor var ordet. Jag hackar tänder över lite allt möjligt dessa dagar.

Det här med screeningar tycker jag är gastkramande för att ta ett aktuellt exempel. Regeringen föreslår nu att obligatoriska screeningtester ska genomföras i årskurs 1, 2, 3, 5 och 8 (ja, typ alla årskurser alltså) för att stöd skyndsamt ska kunna sättas in.

Kan man börja i rätt ände någon himla gång?

Sådana där förslag kan göra mig kulen inombords. Skolan är redan superstressande för små barn. Jag har sett elever ha ont i magen över de nationella proven redan i årskurs tre. Vad kommer dessa regelbundna screeningar att göra med det psykiska måendet? Vad kommer de att göra för synen på kunskap och lärande? ”Jag lär mig för att jag ska screenas”, säger lilla Kalle med tindrande ögon på väg till sin första skoldag.

Och för höge Farao – problemet har väl aldrig varit att vi lärare inte vet vilka elever som behöver hjälp? Kruxet har ju alltid varit att vi vet precis men att det inte finns rätt resurser för att hjälpa. Kan man börja i rätt ände någon himla gång?

Bister kyla i mitt inre

Vet ni förresten vad mer som på riktigt får blodet att isa sig i mina arma ådror? Det nya betygssystemet! Eller egentligen inte själva betygssystemet, jag gör isprinsess-piruetter av lycka över att förhatliga F äntligen försvinner. Men jag blir stelfrusen av tanken på att de nya betygen ska vägas mot resultaten i nationella slutprov. 

Om man bortser från provstressen som kommer att drabba våra tonåringar i deras mest hormonstinna fas – fattar ni vad detta innebär? Herre jesus och hans förmanande tuktan! Skolverket ska alltså sätta igång den där pengamördande megamaskinen till digitala nationella prov igen! Och denna gång i skarpt läge när betygen så tydligt ska viktas mot proven?!

Hittills har provplattformen kostat apati, livsgnista och 800 miljoner kronor i reda pengar. Hur mycket mer ska vi tåla? Ska vi verkligen väcka upp det där monstret igen? Aj, vilken bister kyla i mitt inre!

Vad ska kunna värma mig?

Nåväl. Nu ska jag ta en varm dusch och se om jag kan väcka något slags liv i de där blåa stumparna som jag en gång i tiden brukade kalla tår. Imorgon är ju en ny dag full av dragiga fönster, strejkande element och den värmande känslan av att bildning bäst bedrivs i tumvantar och mamelucker.

Frågan kvarstår dock – vilket termounderställ kommer att lyckas värma upp min frusna själ?

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

700 vittnesmål om skolan: ”Svårt att värja sig”

Extra anpassningar skrotas – så blir elevernas nya stöd

Efter regeringens besked: ”Lärarna flåsar i nacken”