Lösningen för en fungerande elevhälsa: ”Spindeldokument”

Precis som på många andra skolor hade lärarna på Alléskolan möten tillsammans med rektorn varje termin – den klassiska klasskonferensen. Klasslistan togs fram och så gick varje lärare igenom hela klassen, uppifrån och ner. Hur gick det för eleven i matte? I svenska då? Och hur fungerade barnet socialt i klassen? Lärare och rektor diskuterade tillsammans om det fanns några problem eller svårigheter.

– Men på något sätt var det som att vi ändå inte riktigt kom någonstans. Det var som att formen var viktigare för det vi gjorde än vad det faktiskt skulle leda till, berättar Mats Bauer.

Något behövde göras – men vad? Lösningen kom från Alléskolans kurator som hade hört talas om en metod som kallas för EHM eller elevhälsomötet. Modellen, som utvecklades under 2012 på Bergsjöskolan i Göteborg, bygger på möten med en speciell struktur där all personal som finns runt eleverna bjuds in och samarbetar med elevhälsan.

Sedan dess har metoden spritt sig till flera skolor i landet och Alléskolan bestämde sig för att testa att införa metoden. En av dem som var med från början är lågstadieläraren Yvonne Sjölin som upplever att det har blivit stor skillnad när det kommer till att hitta rätt stöd för eleverna.

– Jag tycker att vi har hittat ett nytt driv framåt, jag upplever att det händer någonting. Man ser inte att man kommer till en klasskonferens där man tar upp samma problem om och om igen. Att det på varje möte sägs att ”Pelle” inte kan läsa utan att något händer, säger Yvonne Sjölin.

Lyckas man sätta in rätt stöd i tid, kan man fånga upp elever som annars riskerar att halka efter, menar Yvonne Sjölin.

– Ju tidigare man upptäcker att någon behöver stöd, desto tidigare kan vi ju anpassa till vad just den eleven behöver, säger Yvonne Sjölin.

Men det där är lättare sagt än gjort. Ofta kommer stödet betydligt senare – i själva verket visar Skolverkets statistik att andelen elever med åtgärdsprogram är allra störst i nian. Så hur gör Alléskolan rent konkret för att lyckas sätta in rätt stöd i rätt tid?

– Först gör jag ju det alla lärare gör: vi prövar allt vi kan och försöker hitta lösningar i klassrummet. Jag prövar att sätta min elev långt fram i klassrummet, att jag sitter bredvid och anpassar arbetsmaterialet. Det jag tror att eleven behöver just i klassrummet.

– Men märker jag att det inte är tillräckligt och att jag behöver hjälp utanför klassrummet och arbetslaget så tar vi med oss det här problemet till elevhälsomötet, förklarar Yvonne Sjölin.

”Märker jag att jag behöver hjälp utanför arbetslaget så tar vi med oss problemet till elevhälsomötet.”

Med på mötet är rektor Mats Bauer, skolpsykolog, skolsköterska, kurator, skolans två specialpedagoger – och alla lärare i arbetslaget. Nu följer två intensiva timmar – en för F–1 och en för klass 2–3 – enligt en särskild struktur och varje delmoment klockas noga med timer för att allt ska hinnas med.

Först görs en uppföljning av föregående möte där man tittar på det så kallade ”spindeldokumentet”, det är handlingsplanen med åtgärder som är resultatet av det tidigare EHM-mötet. ”Spindeln” är den person som håller i trådarna, skriver ihop dokumentet och kontrollerar att saker faktiskt blir gjorda. På Alléskolan är det specialpedagogen som har rollen.

– Det här gör ju att saker inte hamnar mellan stolarna, eftersom det skrivs ut väldigt tydligt vem som är ansvarig för respektive åtgärd, förklarar Yvonne Sjölin.

Därefter berättar arbetslaget om klassen och vad de känner att de behöver ta upp. Det kan handla om alltifrån hur gruppdynamiken fungerar i klassrummet till kontakten med en viss förälder. Under hela tiden står den andra specialpedagogen och tecknar ner en stor tankekarta med alla funderingar, tankar och observationer.

– Vi berättar hur vi upplever det här och vad vi anser att det behövs för stöd utan avbrott, förklarar Yvonne Sjölin.

Först i nästa steg tar elevhälsoteamet, eller det reflekterande teamet till orda. På Alléskolan består det av kurator, skolsköterska och skolpsykolog.

– De återger vad vi har sagt och berättar på ett sätt som att vi inte är där. ”Nu berättade Yvonne det här och jag förstod det så här, men jag har lite frågor kring den här biten”, kan de säga.

Och hon upplever att det är värdefullt att få se sina problem ur en annan synvinkel.

– De har en särskild expertis som gör att de kan se en öppning eller vinkel som jag kanske inte upptäcker själv. Ibland kan det vara en tillräcklig lösning att få se en sak i ett nytt ljus, säger Yvonne Sjölin.

Mats Bauer håller med.

– Tänk att få sina problem belysta av den kompetensen som skolpsykolog, skolsköterska och kurator har. Trots att jag har jobbat 30 år i skolan sitter jag ofta och tänker ”det där var ett intressant perspektiv”.

Först när de är färdiga med sin reflektion kommer pedagogerna och rektorn återigen in i diskussionen, de får svara på frågorna som uppstått och sedan bestämma vilket område på den nu fyllda tankekartan som de vill fokusera på.

– Vi tar inte upp och berättar något litet om varje elev. Det blir fel fokus – och det där kan vi lösa själva i arbetslaget. I stället kanske vi vill lyfta en pojke med autism, där vi känner att vi behöver hjälp från hela skolans team. Vi diskuterar tillsammans kring problemet, vad det är vi inte kan lösa och vad vi behöver sätta in för att komma vidare, förklarar Yvonne Sjölin.

”Spindeln” skriver parallellt ner vad man tillsammans kommer fram till, vem som är ålagd vad och vad som ska hända till nästa möte. Kanske behövs ett möte med föräldrarna eller en specialpedagogisk insats? Allt skrivs in som konkreta åtgärder i spindeldokumentet som sedan skickas ut till alla som är med på mötet.

– Jag trodde aldrig att man skulle hinna med alla de här momenten under en timme men i nio fall av tio känner jag att vi gör det om man tydligt håller strukturen, säger rektor Mats Bauer.

Förutom att mötet är effektivt och ger resultat eftersom man kan ta snabbare konkreta beslut, framhåller han andra mjukare värden.

– Jag vet vad positiv feedback betyder för lusten, orken och drivkraften på en skola. Det här blir tillfällen där vi verkligen kan se vad pedagogerna gör och vi kan berömma dem för deras arbete. Det gör att det här arbetet har många bottnar hos oss på Alléskolan.

Yvonne Sjölin håller med om att det är viktigt att bli sedd.

– Jag tror att många lärare upplever att det inte händer någonting i frågorna kring stöd för elever och det skapar en väldig frustration när man inte blir lyssnad på. För en erfaren lärare vet ju när man prövat allt och det inte fungerar. Vi vet när det måste till något annat.

Med spindeldokumentet riskerar man inte att stå och stampa på samma ställe.

– Det finns en tydlig struktur och plan och det sker en uppföljning. Om det står att ledningen skulle göra något och de inte har gjort det får de förklara varför – som lärare får man hela tiden klara besked. Och om vi har prövat något under tiden mellan mötena och märker att det inte ger ett resultat så hittar vi en annan lösning – tillsammans med elevhälsan, säger Yvonne Sjölin.

Just det nära samarbetet med elevhälsan under mötena framhålls även av Mats Bauer, som menar att det även spiller över till det dagliga arbetet.

– De här forumen för alla funktioner närmare varandra och skapar relationer. På många skolor blir det ett ”vi” och ”dem”, där elevhälsan sitter ensam och beslutar saker som man sedan mejlar ut till pedagogerna. Det funkar inte. Skolsköterskan måste vara en person som känner alla lärare och som har insyn och insikter om vad som pågår i alla klassrum.

Det gör hela skillnaden, menar Mats Bauer.

– Funkar elevhälsan på en skola så funkar väldigt mycket.

Elevhälsomötet infördes först i Bergsjöskolan som ligger i ett socioekonomiskt utsatt område, medan Lomma är ett socioekonomiskt starkt område. Är elevhälsomöten lika applicerbart på vilken skola som helst?

– Om jag skulle vara med på Bergsjöskolans möte skulle de säkert göra en massa saker annorlunda. Alla som har jobbat i skola vet att man kan ha samma upplägg på pappret, men i verkligheten blir det helt olika saker. Men för oss har vår tolkning av elevhälsomötet gjort enorma skillnader i skolans insatser – både för hela klasser och enskilda elever. Vi har fått en annan helhetssyn.