Forskarna: Så påverkas undervisningen av klassens sammansättning

Det är inte enbart läraren som har betydelse för elevernas resultat.

– Lärarens egenskaper väger inte upp effekten som klassammansättningen kan ha på undervisningen.

Det säger Pontus Bäckström, som i en doktorsavhandling har undersökt hur sammansättningen i en skolklass påverkar undervisningen och elevernas resultat.

Pontus Bäckström, forskare och till vardags samhällspolitisk chef på Sveriges Lärare, har undersökt vilken inverkan klasskamraterna har på eleverna resultat.    

Vi Lärare har talat med ytterligare tre forskare som studerat olika försök att minska segregationen genom att ändra klassammansättningen, vilket ofta handlar om att flytta elever mellan skolor, så kallad bussning.

Pontus Bäckströms forskning tog avstamp i Ramfaktorteorins idéer från 1960-talet som hävdade att det finns många faktorer utanför lärarens kontroll som har stor betydelse för undervisningen. De tre viktigaste faktorerna är vad eleverna ska lära sig, hur lång tid de har på sig och elevgruppens sammansättning.

Kan inte väga upp negativa effekter

Självklart och intuitivt, kan tyckas, men teorin har mer eller mindre fallit i glömska.

Pontus Bäckströms forskning visar förvisso att läraren har stor betydelse för elevernas resultat. Att en elev själv uppfattar att den har en lärare som är tydlig i undervisningen och bidrar med stöd och hjälp, har ett samband med högre elevresultat.

Men – visar resultaten av forskningen – läraregenskaper på klassrumsnivån kan inte väga upp de negativa effekterna som klassammansättningen har på individuella elevers resultat.

– I debatten hör man att det viktigaste för eleverna, även om de går i socialt utsatta skolor, är att deras lärare har ”höga förväntningar” på dem. Visst, det stämmer att det är viktigt, men mina resultat indikerar att det inte kan väga upp den styrande och begränsande effekten klassammansättningen kan ha på lärarens undervisning, säger Pontus Bäckström.

På 1950-talet i Stockholm, när man skulle införa grundskolan, genomfördes en försöksverksamhet där stadens skolor delades upp i homogena respektive heterogena skolor, alltså med elever med hög förkunskap respektive låg.

Det visade sig att i de homogent sammansatta skolorna behövde eleverna ett år på sig för att lära sig en typ av matematik medan eleverna i de heterogent sammansatta skolorna behövde tre år för att lära sig samma matematik.

De svagaste gynnades mest

En viktig slutsats var, enligt Pontus Bäckström, att de med sämre förkunskaper ändå kunde lära sig motsvarande ämnesinnehåll. Genom att blanda klasserna lärde sig alla – och de svagaste gynnades mest.

– De elever som behöver mest hjälp klarar sig bättre om de går i en klass med högpresterande elever. Alla gynnas av att ha duktiga klasskamrater. Ur dessa perspektiv kan skolsegregation bli ett problem, bland annat genom flykten till friskolorna, säger Pontus Bäckström.

Fram växte vad som länge ansågs vara världens bästa skola.

– Forskning visar att det svenska skolsystemet ur ett internationellt perspektiv fortfarande står sig i fråga om likvärdighet och kompensatorisk effekt. Det behöver vi slå vakt om och förstärka snarare än försämra. Den ökande skolsegregationen i svensk grundskola kan ses som att uppdelningen av elever i olika skolor har ökat efter friskolereformen, säger Pontus Bäckström.

• • •

I flera kommuner där man länge brottats med en växande segregation och låga behörighetsnivåer för fortsatta studier i gymnasiet har olika metoder använts för att lösa problemet. Det första steget är vanligtvis att öka resurserna till skolorna som kämpar mest.

Som i Trollhättan. Där satsade kommunen på olika typer av kompensatoriska insatser och ökade resurser som till exempel ökad lärartäthet och utbildnings- och forskningsinsatser. Trots det minskade inte skillnaden mellan skolorna så som man hade hoppats.

Ylva Svensson, docent i psykologi med fokus på barn och unga vid Högskolan Väst och Karin K. Flensner, som är docent i utbildningsvetenskap och undervisar inom lärarutbildningarna, också hon vid Högskolan Väst ligger tillsammans bakom studien  ” som undersökt Trollhättans segregationslösning i skolan.

När extra resurser inte gav önskat resultat beslöt kommunen att knappt 300 elever från två skolor med låg måluppfyllelse skulle fördelas till fem mottagande skolor, alltså så kallad bussning.

Men det blev starka protester.

Upprörda föräldrar skrev protestlistor, insändare i lokaltidningen och mejl till kommunen.

– Det skapades också grupper på sociala medier där frågan diskuterades livligt, säger Ylva Svensson.

Skolan ett socialt nav

Det som skrevs lästes såklart av eleverna som skulle bli tvungna att lämna sina skolor och fick dem att känna sig allt annat än välkomna.

Enligt Ylva Svensson gillade eleverna som skulle tvingas byta till nya skolor sin gamla skola, även om betygen halkade efter. De hade upparbetade relationer till lärarna och kände sig trygga. Skolan var ett socialt nav.

– För vissa av eleverna återkom aldrig den tryggheten i den nya skolan.

På en skola fick alla elever helt nya klasser när terminen startade.

De mottagande skolorna hade mycket skilda erfarenheter av elever med de olika behov av särskilt stöd som många av de trehundra hade. På någon skola saknades det i stort sett helt, på någon annan var det vardagsmat.

Fördelningen av eleverna gjordes medvetet ojämn. I någon klass placerades bara ett par elever, i någon annan skola hela klasser.

– På en skola fick alla elever, nya som gamla, helt nya klasser när terminen startade, säger Ylva Svensson.

Skolorna förberedde sig olika

Och när gamla grupperingar upplöstes gick det, enligt studien, lättare för de nya eleverna att komma in i gemenskapen.

Det var upp till var och en av de mottagande skolorna att förbereda sig och de gjorde det väldigt olika.

På skolorna som haft viss vana med elever från andra kulturer var det självklart för alla – rektorer, lärare och elevhälsopersonal – att arbeta med inkludering i olika grupprocesser och i de klasserna kände sig både de som bytt skola och de som tidigare gått på skolan, en stor tillit till sina lärare och de beskriver även ett tryggt klimat.

Lärare på andra skolor berättar i studien att de inte arbetar med relationsskapande processer på något systematiskt sätt och i de klasserna beskriver också eleverna en större otrygghet.

Av forskningsetiska skäl avslöjas inte vilka skolor som gjorde vad.

Frågetecken om framgången

Ylva Svensson och Karin K. Flensner skriver i sin studie att: ”Den stora bilden är övervägande positiv och de allra flesta vi har träffat, både skolpersonal och elever, berättar om positiva erfarenheter, att nya relationer skapats och att elever trivs med sin skolvardag och lärmiljö.”

På gruppnivå gick det alltså bra, men på individnivå fanns det frågetecken om framgången.

– Enstaka elever på de mottagande skolorna mådde sämre efter förändringen. Om det hade med organisationen att göra eller inte gick inte att slå fast, säger Ylva Svensson.

Men studien visar även att ”… en övervägande majoritet av eleverna, oavsett om de bytt skola eller inte, sa att de kände sig trygga och hade en hög grad av tillit till sina lärare och att det finns vuxna på skolan som de har förtroende för. Därför finns det ett starkt stöd för grundidén med omorganiseringen och tankarna kopplade till inkludering och kamrateffekter.”

• • •

I Nyköping gjordes ett annat försök 2014. Kommunen beslöt att stänga alla befintliga högstadieskolor och samla alla elever i en nybyggd skolenhet med en helt nybyggd och en helrenoverad skola. Där skulle klasserna mixas utifrån ett socioekonomiskt index.

Året därpå kom flyktingkrisen och den nya skolan fick ta emot merparten av de nyanlända eleverna. Andelen elever med utländsk bakgrund ökade snabbt från 18 till 37 procent.

Många elever med välutbildade föräldrar valde då att byta till friskolor. Elevantalet sjönk drastiskt på den nya skolan och skolsegregationen befästes.

Kan drivas av yttre tryck

Enligt Pontus Bäckström drivs föräldrar som grupp inte enbart av rena akademiska motiv när de överväger att sätta barnen i en friskola.

– Det kan vara yttre tryck som att grannarnas barn börjar på en friskola och att man inte vill vara ”sämre” eller att man hoppas att friskolan ska erbjuda bättre studiero, till exempel. Men ju fler högpresterande elever som lämnar den kommunala skolan desto mer skiktas de lågpresterande ut i den kommunala.

Ove Sernhede, seniorforskare vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande vid Göteborgs universitet, anser att det i grund och botten är fel att över huvud taget ge skolan ansvar för att bryta segregationen.

– Det är att angripa problemet i fel ände. Problemet har sin rot i att vi skapat ett samhälle som blivit allt mer skiktat och uppdelat. Bussning av elever är plåster på samhällsproblem som kräver helt andra åtgärder.

Hans perspektiv är detsamma som elevernas som tvingas lämna sina skolor och sin trygghet. Att det i sig riskerar att skapa nya problem.

– De elever som tvingas lämna sina skolor känner sig inte sällan som andra klassens elever och medborgare på de nya skolorna. Och behandlas som sådana, av såväl andra elever som av vissa lärare. De lämnar skolor de känner sig trygga i och som inte är sämre eller mer slitna än de skolor de hänvisas till. De lämnar lärare de haft en relation till i många år och som hjälpt dem med mycket mer än kunskapsförmedling.

”Lokala experiment fungerar inte”

Ove Sernhede menar att problemet inte går att lösa lokalt, men att det går att lösa.

– Lokala experiment fungerar inte för att få ordning på skolans generella brister i kvalitet och likvärdighet. Marknadsskolan bidrar till att skikta eleverna på ett sätt som bevarar eller ökar klassklyftorna.

– Men det är fullt möjligt att återskapa skolan så som den en gång var. Uppdaterad, naturligtvis, men likvärdig.

• • •

Stefan Lund, professor i pedagogik vid Stockholms universitet, ägnar dagarna åt frågor om utbildningspolicy, ungas utbildningsval, skolsegregation, skolkulturer, såna saker.

För närvarande leder han ett forskningsprojekt med titeln ”Att ta skolan i egna händer: styrd skolintegration och social förändring”. Där har han följt en – av etiska skäl anonymiserad – mellanstor kommuns vedermödor för att få acceptans för att flytta elever mellan skolor i tre områden. Det fina, det trasiga och det som få än de som bor där vill besöka. Och mönstret känns igen.

Kommunens beslut innebar att samtliga elever, oberoende av bakgrund, någon gång under sin låg- och mellanstadietid skulle gå i en skola som inte låg i deras direkta närområde.

Kände sig överkörda

Inledningsvis framhöll kommunen främst integration och segregationsproblem som skäl. I alla fall var det det som invånarna hörde. Ett skoluppror startade på sociala medier.

Kommunen ordnade möten med vårdnadshavare för att förklara sig, men argumenten spretade och oron ökade.

Föräldrarna kände sig överkörda. Vissa hade flyttat till området just för att de gillade skolan där.

Samtidigt kände sig föräldrar med utländsk bakgrund oroliga över vad det hela skulle betyda för deras barn som uppenbarligen inte var önskade på andra skolor.

Lärarbristen var avgörande

Den avgörande pusselbiten var paradoxalt nog den tilltagande lärarbristen i kommunen. Genom att skapa nya skolenheter kunde man koncentrera de behöriga lärare man hade att tillgå till de respektive skolenheterna och därmed erbjuda alla elever det som skollagen kräver.

Ledaren för skolupproret säger i studien att när kommunens argument upplevdes som logiska rann upprördheten av de flesta. Omorganisationen kunde genomföras.

Fallstudien visar att majoriteten av eleverna, som sedan starten av sin skolgång gått i den organisationen i hög grad umgås med elever som har en annan etnisk bakgrund än dem själva. Eleverna har också fått högre resultat på de nationella proven i svenska och svenska som andraspråk jämfört med innan och åren direkt efter reformen.

– Elevernas förbättrade resultat visar sig först några år efter omorganisationen, säger Stefan Lund.