Debatten om digitaliseringen i skolan är frustrerande onyanserad

En version av den här artikeln har tidigare publicerats på Pedagog Örebros hemsida.

Jag tycker att det är frustrerande att läsa så mycket negativt i media om digitaliseringen. Det blir ofta en ensidig debatt som blir väldigt svart eller vit och jag upplever att begreppet digitalisering används utan att man specificerar vad man menar. Både det digitala och analoga behövs och pedagogiken ska styra tekniken.

Jag läste nyligen artikeln ”Datorer på lågstadiet splittrar lärarna” här på Grundskollärarens sajt där det i slutet av artikeln lyftes fram att man kanske också behöver lyssna på de positiva reaktionerna kring användandet av digitala verktyg i skolan.

Jag vill med detta inlägg använda min lilla röst i den stora debatten och ge min bild av den del av digitaliseringen som handlar om användandet av digitala verktyg i undervisningen, främst som skrivverktyg. Jag vill inte göra det till något som är svart eller vitt. Jag önskar att vi kunde lyssna på, och lära av, varandra så att det analoga och digitala möts utan att behöva vara motpoler. Det är viktigt att problematisera och ifrågasätta saker, men jag skulle önska en mer nyanserad debatt kring användandet av digitala verktyg.

Det ena utesluter inte det andra

Att bara ”slänga in” lite maniklar i ett klassrum är ju såklart inte automatiskt något som gynnar elever och deras kunskapsinhämtning. Men det kan däremot genomtänkt användning av digitala verktyg göra. När vi faktiskt låter pedagogiken styra tekniken. Men vi lärare kan inte automatiskt allt, även om man tycks tro det titt som tätt. Vi kan behöva lite kompetensutveckling också. Hur och till vad kan jag använda dessa verktyg på lågstadiet? På mellanstadiet? Utan att det blir till något som bara distraherar eller används som stötdämpare åt exempelvis utåtagerande elever.

Mina elever skriver för hand, men även digitalt. Det beror på vad vi gör och vad syftet är. Ett kunskapskrav är att eleverna ska kunna skriva med läslig handstil men även med digitala verktyg (kriterier för bedömning svenska åk 3, centralt innehåll svenska åk 4–6). Eleverna ska även få träna på grundläggande textbearbetning med ökad progression (centralt innehåll svenska åk 1–3 samt åk 4–6). För att kunna genomföra textbearbetning på ett bra sätt så skriver eleverna texter digitalt. De får sedan återkoppling på sina texter och kan då bearbeta och förbättra dem. Eleverna blir oftast inte lika motiverade att bearbeta, sudda och skriva om en text som man skrivit för hand. Det hade inte jag heller blivit …

Om vi däremot ska skriva minnesanteckningar eller planera en berättelse, skriva stödord och så vidare, då skriver vi för hand. Både det digitala och det analoga skrivandet är viktigt, men fyller olika syften beroende på vad vi gör. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Det digitala kan bidra med mycket

Kanske är en del av problemet, det som ger den negativa synen på användandet av digitala verktyg i skolan, att datorer och Ipads slängdes in i klassrum utan att först ge lärare kompetensutveckling, utan att det fylldes på med kunskap inom IT, utan att prata om hur man kunde använda dessa verktyg på bästa sätt för att gynna elevers kunskapsinhämtning samt att man inte heller alltid ser till att det finns tillräckligt med IT-stöd när saker krånglar och faktiskt inte fungerar. Många har fortfarande inte fått denna kompetensutveckling. Andra ligger långt fram. Återigen, digital teknik gynnar inte automatiskt elevers kunskapsinhämtning. Speciellt inte om den som sagt bara används som stötdämpare för utåtagerande elever eller lite oplanerat som pausuppgift.

Hur får vi då den digitala tekniken att fungera på ett bra sätt i våra klassrum? Hur används verktygen så att de inte blir en distraktion eller pausuppgift? Hur fångar skolledare upp de kollegor som inte har kunskap om, eller har ett brinnande intresse för, IT? Vilken kompetensutveckling behövs eller önskas av dem som faktiskt står där i klassrummet och ska använda digitala verktyg tillsammans med eleverna? Vad förväntas man ta redan på eller kunna själv? Det finns många saker som digitala verktyg kan bidra med som exempelvis mängdträning, digitala besök på museum som ligger långt bort, informationssökning, i kompensatoriskt syfte, som ett socialt utbyte när man till exempel arbetar med återkoppling, för att redovisa ett projekt med hjälp av green screen, till att programmera och mycket mer.

Men hur får vi det tekniska att fungera med hållbara metoder så att undervisningen kan bedrivas med elevernas kunskapsinhämtning i fokus? Utan laggande datorer, internet som kopplar ner eller säkerhetsskåp som står illa till och dessutom saknar tillräckligt många laddare eller distraktion från det som ska vara i fokus? Och hur får lärare kompetensutveckling inom IT som faktiskt ger en ökad måluppfyllelse?

Elevernas utveckling är bevis nog

Jag har inte alla svar såklart. Men när mina elever skriver använder jag metoden STL (Skriva sig till lärande) som jag ser fungerar, gynnar deras kunskapsinhämtning och gör att jag kan använda digitala verktyg på ett genomtänkt sätt i mitt klassrum utan att för den sakens skull slänga alla pennor och bränna alla papper. Jag har elever som inhämtar kunskaper, skriver långa och utvecklade texter, är mer motiverade än tidigare och som får en ökad självkänsla.

Allt flyter såklart inte alltid på, men elevernas utveckling är bevis nog för mig för att jag ska vilja fortsätta använda digitala verktyg på olika sätt, genomtänkt och som EN del av min undervisning.

Maria Wiman önskade en fika med ministrarna och hon fick, nästan i alla fall, sin önskan uppfylld. Då passar väl jag på också. Jag önskar lite klassrumsbesök och bjuder gärna in en och annan politiker i mitt klassrum. Varmt välkomna!

Emma Carlström är lärare i årskurs 4 på Brunnsskolan i Örebro