Körling: Vi borde fira varje elev som lär sig att läsa

”Hur många barn har du lärt att läsa?”

Det blir alldeles tyst då jag ställer frågan. Jag kan riktigt se hur lärarna försöker att räkna ut hur många barn det kan bli. De har aldrig fått frågan berättar de. Det borde de ha fått. Frågan är varför de aldrig fått den. Tänk så många svar de hade kunnat ge om det hade varit en fråga i fokus. Det borde firas i kollegiet. Rektorn kunde hålla ett litet tal. Vaktmästaren kunde komma in i klassrummet och gratulera de elever som knäckt koden och med ett varmt leende säga ”Jag kommer tillbaka för jag vill gratulera varenda kotte som fått lära sig konsten att läsa”.

Intervjuade varenda elev

Jag ville veta hur eleverna lärt sig läsa så jag intervjuade varenda elev i en årskurs två. De flesta hade lärt sig i skolan. Några hade lärt sig redan då de var fem, sex år. Flera hade lärt sig av sina syskon. När storasyster började skolan och snart kunde läsa ville lillebror också kunna. Han fick gå i storasysters kurs. En sådan kurs utgick ifrån det eleven lärt sig i skolan. Det ljudades bokstäver. Det lästes ord. Tre-ords-meningar. Och vips. Så kunde lillebrorsan läsa. Nu visade det sig att den här eleven också lärt sina klasskamrater att läsa. Knepet var att varje gång man läst ett ord eller en mening skulle man säga till sig själv ”Åh så bra jag är på att läsa”. När jag intervjuade dessa elever berättade de att de också hade lärt sig av klasskamraten. Då ville jag ha ett nytt samtal med eleven som utbildade sina kompisar. Jag ville veta hur man gjorde. Hon såg oroligt på mig och sa att hon hade visat att man skulle bli glad över det man kunde när man läste. Sen bad hon om förlåtelse och förklarade att de bara lekte.

”Varför minns jag inte?”

Puh, tänkte jag. Den där stoltheten över det man kan. Den där festen som man ger sig själv. Och även om eleven utbildade sina kompisar var samma elev den som lärde sig av sin lärare. Den läraren som aldrig fått frågan om hur många elever läraren utbildat i konsten att läsa. ”Jag har arbetat i 24 år som lärare, jo, det är nog en hel del jag som lärt att läsa. Varför minns jag inte?”

Mitt enkla svar är att skolan tvingas leta upp svårigheterna och ge dem all uppmärksamhet. Det på bekostnad av de berättelser om lärarens arbete som borde berättas. Alla barn som lärt sig att läsa. Alla lösta ekvationer i matematiken. Och att så många faktiskt kan beskriva vattnets kretslopp. Det om något skulle ge läraren den raka rygg som krävs för att genom sitt yrkeskunnande tro sig kapabel till att göra det jobb som kräver lite extra.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Därför fortsätter jag envist hälsa på alla elever jag möter

Körling: Pippi Långstrump behövs när galenskaperna sprider sig

Körling: Schemalägg en lästimme varje skoldag!

Körling: Fler borde ha min mammas tillit till lärare

Körling: På rasten är han kung – i klassrummet ”dum i huvudet”