Forskaren: Normen får skolor att peka ut elever som problem

Tidigare i höst disputerade hon på avhandlingen ”Jag fattar ingenting igen”. Flera citat av den typen snappade hon upp under sin åtta månader långa fältstudie i årskurs 9 och på introduktionsprogrammet Individuellt alternativ på gymnasiet.

– Eleverna själva är också så påverkade av individualiseringsnormen att de enbart vill hitta förklaringar till att de inte lyckas hos sig själva.

Socialantropologer studerar människan i sitt sociala sammanhang, de tillhör inte de vanliga forskarna på skolans område. De börjar sällan med en färdig hypotes, snarare söker de efter mönster genom att vistas långa perioder i den miljö de ska undersöka.

Uppstår krockar

Två dagar i veckan var Kajsa Rudberg i grundskolan, två dagar på gymnasiet. Hon satt med på lektioner, lyssnade till samtal på rasterna, rörde sig i samlingsutrymmen, tillbringade tid i personalrummet. Förutom att lyssna in genomförde hon också intervjuer med lärare och elever – om stödåtgärder, om svårigheter de mötte, om trivsel.

Sakta växte bilden fram av den krock som dagligen sker i skolan mellan ”rådande individualiseringsnormer och skolans centrala uppdrag” som hon uttrycker det i den längre titeln på avhandlingen.

– I det centrala uppdraget ingår att skapa en trygg och inkluderande skolmiljö där alla elever har möjlighet att lyckas, alltså ett kollektivistiskt uppdrag. Men hur rimmar det med budskapet om individens eget ansvar?

Ibland går det hand i hand, betonar hon, som när skolan sätter in individuella anpassningar med syftet att alla elever ska nå målen. Men ofta går det på tvärs när man helt fokuserar på elevens eget ansvar – och skolans ansvar kommer i skymundan.

– Ta exemplet med adhd, där den individualiserade förklaringsmodellen vunnit mark. Att diagnosen skulle vara själva förklaringen till studiesvårigheterna, istället för att försöka hitta förklaringen i skolans otillräckliga åtgärder för att anpassa undervisningen. Ansvaret förläggs hos individen.

Ofta kunde hon höra kommentarer som ”man kan om man vill”.

– Det är självfallet så att den individuella eleven också har ett ansvar för sina skolresultat, men det måste finnas en balans mellan individ och kollektiv. Efter åtta månaders fältarbete kan jag konstatera att balansen är skev.

”Vad Kalle var jobbig idag”

Kajsa Rudberg menar att det hänger ihop med statens gradvisa tillbakadragande från det sociala välfärdssystemet, där skolan är ett typexempel: decentraliseringen av beslutsfattande till kommunerna, införandet av det fria skolvalet, framväxten av fristående skolor – och i förlängningen större inflytande för både föräldrar och elever.

– Visst finns det fördelar med ökad valfrihet, men det har också lett till ökad skolsegregation och resursbrist. Gör skolan, som kollektiv aktör, allt den kan för varje enskild elev? Nej, uppenbarligen inte, just på grund av denna resursbrist.

Vad sa lärarna om individens och skolans ansvar?

– Flera betonade förvisso bristande resurser och andra faktorer i skolmiljön, men de lyfte snarare upp individuella faktorer bakom vissa elevers utmaningar. ”Vad Kalle var jobbig idag” var en vanligare kommentar än resonemang kring vilket stöd skolan skulle kunna ge honom.

Ingen konstruktiv tanke

Idag jobbar hon som lärare i samhällskunskap och engelska på en folkhögskola. Trots sin omfattande studie kan även hon falla tillbaka i att söka individuella förklaringsfaktorer.

– Så vana har vi alla blivit av att leva med individualiseringsnormen! ”Kalle är ju jobbig” tänker jag också, men det är ju ingen vidare konstruktiv tanke.

Ditt fältarbete gjordes för tio år sedan, kanske har det blivit bättre sedan dess?

– Nej, det verkar snarare som att individualiseringen har förstärkts, det märker jag dagligen i skolan.

LÄS ÄVEN

Elever vill att dåligt beteende i skolan ska få konsekvenser

Debatt: Extra anpassningar används som en ”väntsal”

Forskaren: Skrollandet på mobilen är skadligt för barns hjärnor

Jätteklassen sänker stressen och höjer lärarna