ADHD – inte bara en superkraft

Adhd kan vara svår att leva med. Får man rätt stöd, både i skolan och i arbetslivet, kan man dock få ett bra liv, säger Georgios Karpathakis. Foto: Johan Lindunger

Georgios Karpathakis driver företaget Underbara adhd. Det började som en blogg för sex år sedan, men nu arbetar han på heltid med bland annat föreläsningar. Förra året kom hans bok Underbara adhd – Den svåra superkraften.

– Jag kan nog ha bidragit till att ge en skev bild av adhd som något enbart positivt och en superkraft, säger han.

Men han intygar att det är en väldigt jobbig dia­gnos som för många innebär livslånga utmaningar och svårigheter. Det är inte och kommer inte att enbart vara en superkraft. En utredning och diagnos får man efter att vardagslivet både hemma och i skolan på ett eller annat sätt fallerat.

– Får man däremot rätt stöd och förutsättningar kan man lära sig att leva med adhd, säger Georgios Karpathakis.

Att vi talar mer om olika diagnoser generellt i dag är bra

Hans egen skoltid var jobbig och strulig med återkommande konflikter med lärare och elever. I fritidshemmet fick han panik – fritidspedagogerna ville enbart brodera och lägga pärlplattor – en bild som förmodligen är överdriven men det var så ­Georgios­ Karpathakis minns det. Räddningen kom när han som nioåring fick komma med de äldre eleverna till Gården, där det fanns många aktiviteter med styrt schema. Barnen delades upp i grupper och alla fick utlopp för sin energi. Som tonåring och ung vuxen kantades hans liv av alkohol- och narkotikamissbruk, polisanmälningar och senare också självmordsförsök, men han sökte och kom in på handels- och administrationsprogrammet och lyckades få bra betyg – stödet hemifrån har aldrig sviktat.

– Adhd är överrepresenterat bland krim­inella och missbrukare, men också bland entreprenörer, företagsledare och artister. När jag drog igång bloggen för sex år sedan tänkte jag: Vad vill vi ha mer av? Människor som hamnar snett eller människor som kan nå sin fulla potential och möjlighet att vara kreativa – oavsett vad de jobbar med?

Han tror att man med rätt stöd från omgivningen kan skapa ett bra liv. Men det är tufft att ha adhd i dag när du ska ha en lyckad karriär, vara snygg, ha ett perfekt hem, vara social och tillgänglig dygnet runt. Det är egentligen omöjligt för vem som helst.

Lena Häägg är rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten. Hon tycker att det är bra att vi talar mer om adhd i samhället i dag, men är väldigt noga med att säga att det inte är en superkraft, utan snarare en väldigt jobbig dia­gnos.

– I skolans värld talar man mer om barn med dia­gnoser i dag och jag tror att det beror på att det ställs högre krav på eleverna. Klasserna är större och framför allt måste du klara fler saker på egen hand; forska och analysera, säger Lena Häägg.

På så sätt märks de elever som inte hänger med mer. Har man adhd kan man arbeta hårt och mycket med det man är intresserad av – men bara under en period. Diagnosen innebär att man har svårt att slutföra saker och svårt att hålla i uppmärksamheten. Därför kräver elever med adhd att läraren anpassar undervisningen och att man har ganska styrda aktiviteter, gärna flera liknande uppgifter i stället för en lång. Tappar man uppmärksamhet kan man störa de andra i klassen och ha svårt att behålla sina kompisar över tid.

Lena Häägg ser ingen direkt nackdel med att tala om adhd, men när vi gör det måste vi tala om dia­gnosens båda sidor. Det finns många elitidrottare och artister som talar om diagnosen som något som tagit dem dit de är, men vägen dit har inte varit gratis – och alla har förstås inte förutsättningar att bli kända artister bara för att de har adhd.

– Man måste ha bra och förstående människor runt sig och få bra stöd och hjälp för att klara av vardagslivet – men det är också viktigt att komma ihåg att vi är alla unika och olika, även de som har samma diagnos, säger hon.

Att vi talar mer om olika diagnoser generellt i dag är bra, menar hon, men som rådgivare har hon perspektivet att alla elever i skolan ska få det stöd de behöver, oavsett diagnos eller inte. Alla som har svårt att sitta stilla som sjuåringar har inte adhd.

Hon har noterat att barn och unga kan uttrycka sig lite slarvigt om olika diagnoser – på bussen hörde hon en tjej som sa om en kompis: ”Han är lite aspig.”

– De tar efter hur vi vuxna talar. Det är bra att tala om diagnoser, men vi måste vara noga med hur vi talar om dem.