Stolper: Alla elever förtjänar en Annelie

Extra anpassningar och särskilt stöd. Alla vi som arbetar inom skolan har elever som behöver kämpa mer än andra. Det är ett faktum att en del har det svårare än andra att få flyt i läsningen eller lära sig multiplikationstabellen. Orättvist och tufft är vad det är.

Just nu har jag ynnesten att få arbeta i en mellanstadieklass som är ytterst välfungerande. Självklart är inte alla elever på samma nivå kunskapsmässigt men den kollektiva klassrumssituationen ger mig och mina kollegor förutsättningar att lyckas väl på gruppnivå. Frågor som ”måste vi skriva?” eller ”när har vi paus?” förekommer ytterst sällan och lärandet genomsyrar rummet. Lyssnar jag noga hör jag pennornas raspande mot skrivbordssidorna.

”Eleverna har dragit en vinstlott”

Jag vet att den trio som ansvarat för gruppen på lågstadiet har gjort ett bra jobb. Eleverna har dragit en vinstlott. Jag försöker förvalta det här förarbetet med andakt och tacksamhet. Det är verkligen ingen självklarhet idag. Ärligt talat vet jag inte när jag senast arbetade med en så dynamisk grupp.

Nu tänker vän av ordning att ”det här kan inte stämma, barn idag är svårarbetade och behöver en mängd extra anpassningar för att det ska fungera hjälpligt, och uthålligheten ska vi inte bara tala om…”

Jag tänkte att vi skulle tala lite mer om uppmärksamhet, motivation och uthållighet. Jodå, jag har läst boken ”Det oumbärliga klassrummet”, om nu någon undrade. Där bekräftar författarna – Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap och Magnus Haake, forskare i kognitionsvetenskap – att det går att träna upp de tre nämnda förmågorna över tid. Härvid utmanas senare års debatt som har präglats av att det är olämpligt med för långa genomgångar, man bör växla och variera mellan olika moment och lärandet ska göras så lustfyllt som möjligt.

”Jag fick rysningar i kroppen”

Under ett utvecklingssamtal tidigare under terminen frågade jag spontant en elev hur det kom sig att klassen fungerar så bra, behåller uppmärksamhet och fokus under lång tid och samtidigt är så uthålliga. Det var ju som sagt väldigt många år sedan jag upplevde något liknande.

”Det är Annelie, hon jobbade jättehårt med oss under lågstadiet!”

Han förtydligade och berättade, på ett barns vis, hur ”Annelie och hennes crew” övade dem i att vara uthålliga och inte ge upp. Att det var självklart att kämpa på.

Jag fick rysningar i kroppen. Ödmjuka Annelie, slitvargen som jobbar på i det tysta. Inte den som framhäver sig själv i första taget.

Jag ser det jag ser. Det har fortsatt på samma vis. Högläsning är inga problem, det går att läsa länge utan att någon tröttnar. Inte som de visar i varje fall. Inte en stressboll så långt ögat kan nå. Alla läser för egen maskin, givetvis på olika nivåer. Lyssneläsning sker endast i undantagsfall.

Stick i stäv med Skolverkets råd

Min verklighet går verkligen stick i stäv med vad Skolverket säger om rutiner i början av dagen och tips på morgonsamling:

”Du kanske inleder skoldagen med att läsa en uppskattad bok för eleverna. Detta blir en upplevelse som ni delar och som visar att du är en intressant person, en person som är värd att lyssna på. Det kan vara värt att tänka på att du inte ska läsa för länge för eleverna, då kanske de tappar fokus och börjar att prata med varandra. Om elever börjar störa under läsningen kan boken ha varit för tråkig eller så är det möjligt att du har läst för länge.”

Vänta lite! Ska det behöva vara så här? Jag ska vara en intressant person, värd att lyssna på? Om eleverna stör beror det på att boken eller att jag är tråkig, det är därför de brister i uppmärksamhet? Jag har med andra ord svajpat för långsamt, det måste gå fortare! Let me entertain you!

Återigen går tankarna tillbaka till Annelie och hennes crew. Låt mig för evigt få ärva era elever. Snälla jag ber er!

Rebecca Stolper, lärare, Jönköpings kommun.