Debatt: Förbjud inte barnens snölek
Barnen bygger, men vi vuxna begränsar, skriver läraren i fritidshem Maria Ljung, som ser att mycket lärande sker i barnens snölekar.
Debatt Den tragiska dödsolyckan i Nordanstig påminner oss om att barns lek alltid sker i en verklighet där vi vuxna har ansvar. Men ur mitt perspektiv kan vi inte förbjuda allt som liknar något som varit farligt. Om vi gör det tar vi ifrån barnen både deras värld och deras lärande, skriver läraren i fritidshem Maria Ljung.
När snön faller över våra skolor i landet händer något som borde få hela Utbildningssverige att stanna upp.
Inte på grund av trafikläget, halkrisken eller de dubbla restiderna som vi lärare kämpar oss igenom.
Utan för att snön blottlägger en sanning som ofta glöms bort i styrdokument, scheman och effektiviseringskrav:
Barn lär sig bäst när de får skapa, samarbeta och ta plats i sin egen värld.
På skolgården ser vi det tydligt.
Snöfort, snökök, snödrakar och konstruktioner som växer fram i ett tempo som skulle göra vilken arkitektbyrå som helst svettig.
Barn i olika åldrar som spontant organiserar sig, förhandlar, kompromissar, testar, misslyckas och börjar om.
Det är inte lek istället för lärande.
Det är lek som lärande.
En beundransvärd målmedvetenhet
Och mitt i allt detta finns en dimension som vi sällan pratar om: barnens målmedvetenhet.
När de kommer ut efter lektion eller mellis och upptäcker att någon byggt om, råkat förstöra eller helt enkelt tagit över deras konstruktion — då händer något fascinerande.
De suckar, kanske svär lite… men de ger inte upp.
De börjar om.
De rullar nya snöbollar.
De radar upp dem igen, noggrant, systematiskt.
De förhandlar om ytor, om roller, om idéer.
De bygger vidare som om ingenting hänt.
Det är en uthållighet som vi vuxna ofta förlorat.
En instinktiv förståelse för att skapande är en process, inte ett resultat.
Närvarande vuxna i stället för förbud
Men samtidigt som vi ser allt detta måste vi också bära en annan insikt:
Lek i snö är fantastisk — men den är inte riskfri.
Den tragiska dödsolyckan nyligen påminner oss om att barns lek alltid sker i en verklighet där vi vuxna har ansvar.
Men ur mitt perspektiv kan vi inte förbjuda allt som liknar något som varit farligt. Om vi gör det tar vi ifrån barnen både deras värld och deras lärande.
I stället behöver vi göra det vi på fritids gör bäst: Fortlöpande riskbedömningar, närvarande vuxna och tydliga ramar som håller barnens lek trygg utan att kväva den.
Det är inte kontroll — det är omsorg.
Det är inte begränsning — det är möjliggörande.
Barnen samarbetar och löser problem
Och medan alla vuxna pulsar fram genom vintergatorna, halkar, svär lite tyst och undrar om vi borde haft dubbdäck på själen, står fritidslärarna på skolgården och bevittnar något som borde vara självklart i svensk skola:
Det här är kärnan i Lgr22.
”Eleverna ska ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att samarbeta och lösa problem.”
Barnen visar oss varje dag att de redan gör det — när vi låter dem, och när vi tryggar ramarna för att de ska kunna fortsätta.
Men här kommer problemet:
Vi har byggt ett skolsystem där denna typ av lärande ofta betraktas som ”extramaterial”.
Som något som får ske om det finns tid.
Som något som inte riktigt räknas.
Det är ett misstag.
För i snön ser vi vad barnen kan när de får utrymme:
– De organiserar sig utan att någon vuxen leder (men gärna ser på)
– De skapar strukturer som kräver både planering och samarbete
– De tränar sociala förmågor som inget arbetsblad i världen kan ersätta
– De bygger relationer som bär långt efter att snön smält
– De fortsätter, även när deras arbete raserats, förändrats eller tagits över
– Och de gör allt detta tryggare när vuxna finns nära, följer leken och fångar upp risker innan de blir faror
Grundläggande för barns utveckling
Det är dags att vi slutar behandla detta som en parentes.
Det är dags att vi slutar se fritidshemmets pedagogik som ”komplement”.
Det är dags att vi erkänner att skapande, lek, uthållighet och samarbete är grundläggande för barns utveckling — inte bonusmaterial.
Och att säkerhet inte är motsatsen till lek, utan förutsättningen för att den ska kunna blomma.
Snön visar oss vad som är möjligt. Frågan är om vi vuxna vågar ta det på allvar även när marken är bar.
Maria Ljung är lärare i fritidshem i Stockholm.
LÄS OCKSÅ:
Överdrivet säkerhetstänk begränsar leken
Riskful Play: ”Barn har rätt till skrubbsår”
Debatt: ”Fritidshemmet är inte ett stödhjul – det är motorn”
