Vilket lyft när fritidshemmet flyttar ut!

Efter en eftermiddag i skogen tillsammans med lärarna i fritidshem Josefin Petrusson Garpsäter, Annie Bäck och deras elever är det lätt att förstå vad de menar.

Utefritids Skogen på Kullaviksskolan är ett innovationsprojekt som varit i gång sedan augusti 2024. Fritidshemmet fick ekonomiskt bidrag för att starta verksamheten och när projektet avslutas ska de berätta om sin pedagogik för andra kolleger i kommunen. Och nej, det handlar inte bara om ren utomhuspedagogik även om den också finns med – som att de lagar mellanmål över öppen eld, lär barnen tälja och undervisar om allemansrätten.

– Vi vill inte begränsa oss utan erbjuda det mesta som barnen får på ett traditionellt fritidshem, som att pyssla, måla eller leka något bollspel, säger Josefin Petrusson Garpsäter.

Viktig med rätt packning

Innan vi ger oss ut i skogen denna grådisiga, småkyliga eftermiddag, har Josefin och Annie förberett utrustningen. Tre väskor (modell dramaten) står packade. En lekväska med material för dagens tema, men också saker som barnen har önskat ha med inför just den här dagen, en toalettväska där också sjukvårdsväskan ligger och en mellanmålsväska med färdiga smörgåsar.

Barnen samlas på skolgården och Josefin och Annie räknar dem innan de ger sig i väg på led. I dag är 21 av 30 inskrivna barn på plats.

– Utefritids – är ni redo? Då går vi! ropar Annie.

Rymdvarelser på sockervaddskullarna

Utefritids på Kullaviksskolan har ungefär tio olika platser i skogarna runtomkring att välja på. Barnen har även gett namn till platserna och den här dagen är vi på väg till Sockervaddslandet. Den fick sitt namn efter de mossbeklädda bergen som påminner om mjuk sockervadd.

Josefin Petrusson Garpsäter och Annie Bäck har alltid ett förberett tema, men det hindrar inte barnen från att hitta på andra saker de hellre vill göra – med en uppfinningsrikedom vi snart ska få se prov på.

När alla barnen samlats på en av sockervaddskullarna tar Josefin fram det spännande brevet som precis kommit.

– Vi har fått ett brev från Kullaviks Astronautförening. Är det någon som vill läsa? frågar hon.

”Jag!” ”Jag!” ropar barnen och flockas sedan runt eleven som får äran. Från en planet långt borta har ett gäng underliga varelser bett om hjälp med att bygga upp en helt ny värld.

Den första uppgiften blir att skapa en egen rymdvarelse. I dagens lekväska finns kottar, enris, granfjäll, kastanjer, glasspinnar och ögon. En batteridriven limpistol är alltid med. De har också med sig ett planetmemory för den som vill lära sig saker om rymden på ett annat sätt.

Gemensamt tema med fria aktiviteter

Men alla vill inte pyssla eller spela memory. Då är det fritt för barnen att göra vad de vill. Några barn skuttar i väg med orden ”Jaaa, vi bygger en koja”. Några andra sticker direkt upp till sitt ställe, som också heter ”Stället”, för att fortsätta en rollek de lekt ända sedan utefritids startade i höstas. Några vill använda kikare och fortsätta spana på fåglar (förra veckans tema var just fåglar). Ett barn sätter sig på en stubbe och gör ett spindelnät av loom bands.

– Vi har ett erbjudande arbetssätt där vi lyssnar in vad eleverna vill göra. Om en elev till exempel frågar efter bollar, tar vi med det nästa dag. För om de känner att de blir lyssnade på, föder det också fler idéer hos barnen. Men vi har alltid en del som är styrd, som rymdtemat, men sedan är det valfritt, säger Josefin.

Att vara i skogen är något som i sig erbjuder aktiviteter, menar Josefin Petrusson Garpsäter och Annie Bäck, vilket flera av barnen också bekräftar.

”Skolgården är jättetråkig”

Vi krånglar oss upp för de mossiga bergen och förbi ett rejält grenverk för att träffa barnen som lekt samma rollek i över ett halvår.

– Det började med att vi lyssnade på Familjen Knyckertz. Sedan när vi lekte i skogen kom vi på att vi ville vara skurkar. När vi leker blandar vi ihop magi och verklighet, säger Tilda.

I varje skog de vistas i har de sitt ”Stället”. Och varje plats har sina egenskaper som de fångar in i leken.

– I går var vi vid Grantoppen där vi har en träningsbana och i morgon ska vi till Indiankojan. På fredagar leker vi inte skurk för då är vi på skolgården och där kan vi inte springa på samma sätt. Skolgården är jättetråkig. Det händer ju mycket mer i skogen för här kan vi klättra i berg, gå i bergen och upptäcka nya saker hela tiden, säger Tilda.

Lugnare miljö och mer att titta på

Tillbaka i ”baslägret” sitter Lea och täljer med sin kniv. Innan vi hinner fråga försäkrar hon oss om att hon vet vad hon gör.

– Jag har gått i täljskola och tagit knivkörkort så jag kan hantera en täljkniv.

Lea tycker om att vara i skogen. Det är inte alltid hon vill delta i de andras lekar, hon kan lika gärna sätta sig och pyssla med något eget.

– Jag tycker det är skönt att det inte blir så mycket ljud i skogen som det är inomhus. Här är en lugnare miljö och det finns så mycket att titta på. Jag får liksom en större blick än när jag är inomhus, säger Lea.

När Josefin och Annie startade utefritids i höstas var reaktionerna inte riktigt lika positiva. Det fanns en skepsis hos några barn. Till exempel att de missade ”diggitiden” (möjlighet att spela dataspel en timme i veckan).

– Den typen av kommentarer får vi aldrig längre. Nu blir de i stället kritiska till att vi är på skolgården en gång i veckan, säger Josefin.

Lägre arbetsbelastning och ljudvolym

Att barnen trivs i skogen råder ingen tvekan om, men hur blir det för lärarna? Blir det inte massor med extrajobb att ta med sig alla saker ut i skogen varje dag? Eller att hålla ordning på alla elever? Enligt Josefin och Annie är det precis tvärtom.

– Arbetsbelastningen blir lättare genom att vi slipper alla höga ljud och all yttre stimuli som det blir inne i skolan. Jag har mycket mer energi kvar nu när jag kommer hem från jobbet, säger Annie.

– Jag ser detta som en möjlighet att jobba inom skolans värld tills jag blir gammal. Det här har öppnat upp nya möjligheter, säger Josefin.

Lärarna har märkt att hela barngruppen blir lugnare av att vara i den tystare miljön i skogen. Det har lett till att de inte behöver ha så många regler och känner sällan att de behöver bromsa barnen med att säga ”spring inte” eller ”hoppa inte”, som ofta var fallet när de jobbade inomhus.

– De får gå så långt så att de ser en vuxen, de ska komma när vi visslar och de ska vara goa kompisar, säger Annie Bäck.

Miljön och barnens drivkraft ger möjligheter

När Annie bäck och Josefin Petrusson Garpsäter startade ute­fritids i höstas styrde de aktiviteterna mer eftersom de ville få ihop gruppen. Det första temat handlade om vänskap och bestod av olika samarbetsövningar. Efter hand har de kunnat släppa taget mer och litar på att barnens egen drivkraft räcker långt.

– Bara de olika skogsmiljöerna erbjuder ju aktiviteter i sig. Sedan har vi valt att se möjligheter i stället för hinder och hellre göra misstag ibland, som när vi tog med ritpapper ut när det var lite för blött, säger Annie.

Lite längre bort från gruppen, men inom synhåll, har ett av barnen kurat ihop sig i en bergsskreva. Vi undrar förstås hur de gör om någon väljer att inte delta i lekarna utan går undan.

– Skruttan däruppe var så trött förut så hon ville vila lite. Jag ska gå och prata med henne, säger Annie.

En stund senare ser vi henne vara med och leka tafattleken ”Harmamman” med några andra barn. Annie förklarar att även rätten att gå undan är en frihet för barnen. Alla vill kanske inte vara aktiva hela tiden och då behöver de inte det.

De två lärarna säger att de aldrig kommit så nära en barngrupp, något de tror beror på att det är lättare att bygga relationer i en miljö utanför skolan. Josefin Petrusson Garpsäter:

– Jag tror definitivt att pedagogiken spelar roll. Det är en tillåtande verksamhet där barnen kan känna sig fria.

LÄS OCKSÅ:

De flyttar ut fritidshemmet till skogen

Forskaren: Så kan fritidslärarna hitta balansen mellan styrt och fritt

Åsas frågekort får fart på barnens språk