Vår verksamhet har gått i ide
Krönika Restriktionerna tär både på Jonas Wallman och hans elever på fritidshemmet. Desto viktigare att hitta på nåt skoj, skriver krönikören.
Mitt fritidshem har gått i något slags ide. Vi träffar inte barn från andra avdelningar. Vi tar oss inte iväg på kulturhändelser. Vi kan inte nyttja lokaltrafiken för roliga strapatser. Vi kan inte hänga i gymnastiksalen eller gemensamhetsytor. Jag hör mig själv för 83:e gången tjata om handtvätt eller kräva avstånd i matledet. Jag springer till ytterdörren för att hälsa på förälder, sedan tillbaka för att hämta vederbörandes barn för att slutligen lämna barnet korrekt påklädd åter till föräldern vid dörren. Detta gör jag varje dag med samtliga barn som är inskrivna på fritids. Det är jag som håller ordning på alla barnens hyllor, samt har koll på allas klädombyteslådor nu när föräldrar inte tillåts komma in. Det tär på mig och det måste ju även tära på barnen.
Vi lever alla under en konstig form av press och inget vet vad framtiden bär med sig. Själv vaknar jag varje morgon och känner efter om jag är frisk eller om detta är dagen då jag blir sjuk. Jag lämnar sedan mina egna barn på väl säkrat avstånd utomhus på deras skola för att åka till jobbet och förvissa mig om vilka kolleger som jobbar/insjuknat och vilka barn som kommer eller blir hemma. Jag läser in mig på ny corona-information från huvudman och försöker klura ut om vi är på väg mot en skolstängning av just min enhet eller om jag ska planera för en vanlig morgondag. Det här gör jag varje dag för det har blivit vardag.
Barnen på fritids har ett behov av att vi hjälper dem att hitta till det minimalistiska.
Men nu är det lov och det där andhålet dyker äntligen upp igen. Både jag och barnen på fritidshemmet behöver det, kanske nu mer än någonsin. Förutom någon läsbingo eller annan smyguppgift har barn och jag fått ledigt från skolan. Vi försöker vila upp oss från vår vardag men också hinna med allt det där roliga man får tid att göra på fritids när det är lov – i en mindre, coronasäkrad variant. Märker både privat och yrkesmässigt att flera rest till fjällen. Jag vill inte ”skid-skamma” någon här för jag förstår att man behöver en tristessbrytare.
Det är precis vad jag på fritids försöker planera för barnen under lovet, något skoj nu när samhället förväntas ”hålla i och hålla ut”. Vi tänkte därför ha ett pyjamasparty på lovet och jag insåg att det var ett annat millennium senast jag ägde en pyjamas. Så jag blev tvungen att ge mig ut på pyjamasjakt, men fick vända hem tomhänt. Ett affärsbiträde skrattade till och med åt mig och berättade att alla pyjamasar varit slutsålda sedan långt innan jul.
Då slog mig insikten att hela samhället verkligen har gått i ide. Kanske inte för att sova i väntan på en ny vår, utan för att vi har blivit minimalistiska. Vi har tvingats att dra ner på det storslagna och i stället hittat lycka och nöje i det lilla. Vi åker inte till Thailand … vi åker till skogen. Det blir ingen all-inclusive på Mallis … det blir grillad korv vid skridskobanan. Det blir inga hopphallar … det blir koja hemma. Här känner jag att barnen på fritids har ett behov av att vi hjälper dem att hitta till det minimalistiska. Barn har egentligen inget behov av det där svulstiga, men om man hela tiden serveras stora händelser kan det lilla te sig obetydligt. Här behöver barnen vår hjälp och min erfarenhet är att barnen faktiskt fixar det, till och med bättre än oss vuxna.
Den här tiden är tuff. Den tär på oss alla. På våra yngsta förmågor ställs stora krav och vi behöver hjälpa dem att hålla i och hålla ut. Det kan faktiskt vara ganska mysigt där i idet och när vi äntligen når den efterlängtade våren hoppas jag vi kan ta med oss erfarenheterna om att vi med små medel också kan göra stora saker.
LÄSTIPS
Fyra fritidslärare: Så har vi påverkats av pandemin
