Irina Eriksson: Tuta inte i barn att de är för gamla för att leka

Det är sommarkollo, och jag sitter med ett barn i mellanstadieåldern och spelar ett spel. Ett barn som är över 10 år med förpuberteten i full blom, men fortfarande ett barn. Vi har det riktigt roligt ihop, och det är en blandning mellan tävlingsanda, skoj och allvar. Plötsligt i allvaret sänker barnet sin röst och säger att hen vill berätta något hemligt, och ber mig luta mig över bordet.

Barnet säger ”vet du, jag tycker om att leka, men det är barnsligt, säger mina föräldrar, när man är så pass gammal som jag är”. Barnet ber mig att inte berätta för någon. Allvaret blir ren ilska inom mig. Inte mot barnet, utan mot oss vuxna, eller som en del kallar det, ”samhället”. 

Jag blir tyst, vet inte vad jag ska uttrycka.

Vuxna är snabba att döma

Det för tankarna till min egen barndom. Jag var ett barn som tyckte om att leka, även när jag var 11–12 år. Kanske jämnåriga tyckte att jag var barnslig, men det var i så fall inget de sa till mig. De som matade mig med kommentarer om att lek var barnsligt och omoget i min ålder, det var mellanstadielärarna och vuxna i min släkt. Vuxna i min närhet som egentligen borde stärka mig. Men när man som 12-åring ville åka snowracer och fick kommentaren att det var barnsligt, hamnade den snabbt i garaget.

Jag tänker mycket på vuxna i dag och vuxna på den tiden, hur snabba vi är att döma, och hur det högst troligen är omedvetet.

Men när vi vuxna begränsar barns rättighet och behov för lek försvinner den inte. Den förflyttar sig, exempelvis till den digitala världen eller så experimenterar och leker de med vuxen- och ungdomsroller på ett sätt som de kanske inte behärskar.

Då är vi vuxna i stället snabba med att slänga ur oss klagorop om hur mycket barn sitter framför skärm, eller hur snabbt barn växer upp i dag. När vi redan satt etikett på att hoppa hopprep är barnsligt för 11-åringar, åka snowracer är barnsligt för 12-åringar, eller att gunga är barnsligt för 10-åringar.

Vi har alla del i skulden

En del vuxna kanske tänker att just de har en snäll och icke-dömande syn på ålder, barn och lek, och känner inte igen sig i vad som förmedlas i denna krönika. I stället tänker de kanske att det är samhällsutvecklingens fel att det blivit så här.

Men det är vi vuxna människor som exempelvis fattar budgetbeslut så att skolgårdarna runt om i landet minskar i storlek, det är vi vuxna människor som skapar spel och appar riktade till barn, det är vi vuxna som säger till barn att inte klättra i träd och leka med pinnar, och det är även vi vuxna som i vår interaktion med barn formar hur vi kan och ska vara mot varandra i vår omgivning.

Vi vuxna behöver förstå att vi är en del av samhällsutvecklingen och orsak till att det blivit som det blivit gällande barn och lek i dag.

Barn har rätt till lek

Det gör ont i mitt fritidspedagogiska hjärta att se att leken begränsas och mer eller mindre villkoras till barn upp till ungefär årskurs tre, därefter blir barnen i vissa vuxnas perspektiv ungdomar. 

Enligt barnkonventionens 31:a artikel så har barn rätt till lek, vila och fritid. Men får barn i 10–12-årsåldern, och även 13–18-årsåldern, i Sverige 2025 verkligen leka? Är det socialt acceptabelt i våra vuxna ögon?

LÄS OCKSÅ:

Forskaren: Så främjar du leken på fritidshemmet

Därför är leken livsviktig – fem orsaker

Eriksson: Vi är alla lärare – och tillsammans är vi starka

Eriksson: Det är dags att sätta ord på vad fritidspedagogik är

Eriksson: Utbildning lönar sig visst

Eriksson: Jag är lärare i fritidshem, inte superhjälte, rockstjärna eller elitidrottare