Gästkrönika: Jag älskar fritids – även när få andra verkar göra det

Jag älskar fritids.

Jag älskar att få finnas i barnens mellanrum – i tiden som binder ihop skoldagen, i leken, i aktiviteterna, i övergångarna, i stunderna då trygghet och vänskap växer. Jag älskar den kreativa friheten, möjligheten att bygga relationer över tid, och jag älskar särskilt loven. För då får vi äntligen hela skolans ytor som våra egna. Då kan vi skapa världar, utforska äventyrspedagogik på ett djupare plan och låta lärmiljöerna leva kvar i flera dagar.

Men jag ska vara ärlig.

Det är inte alltid lätt att känna sig stolt i fred.

På en AW sa en klasslärare med glimten i ögat, men ändå med en viss underton:

”Åh nej, just det – stackars er! Ni jobbar ju nästa vecka när vi andra är lediga. Då kanske vi inte ska prata om våra påsklovsplaner?”

Missriktat medlidande

Jag log. Men inuti tänkte jag: Snälla, du behöver inte tycka synd om mig.

För det är ju just under loven jag får blomma. Det är då jag får vara som mest kreativ, som mest närvarande, som mest jag i mitt yrke. Kommentaren var säkert menad som skämtsam, men för mig blev den som att beklaga sig över att jag ska få göra det jag älskar allra mest. Det vi på fritids faktiskt är bäst på.

En annan gång hörde jag någon beskriva oss som ”väktare som inte klarat polisutbildningen”. Det gjorde ont.

Det är små kommentarer, men de landar i något större. En bild av fritidshemmet som något sekundärt. Något som finns, men som inte riktigt räknas. Och det märks även i vardagen.

Klasslärare har ofta förberedelsetid mellan lektionerna – en stund för kaffe, planering eller återhämtning. Och det är dem väl unt. Men vi på fritids? Vi älskar att vara rastvärdar. Det kan ofta en av dagens höjdpunkter – när vi får möta barnen i rörelse, i samspel, i det där levande nuet som bara finns på skolgården.

Ska finnas på två ställen samtidigt

Men när rasten är slut för barnen, är den sällan slut för oss. Då väntar nästa aktivitet, nästa grupp, nästa behov. Och helst ska vi vara på två ställen samtidigt. För barnen. För att verksamheten ska fungera. För att vi behövs.

Skillnaden är inte att vi inte trivs i vårt uppdrag – vi gör det med hela hjärtat. Skillnaden är att vi sällan får stanna upp. Att vår återhämtning inte ryms i schemat, trots att vår närvaro alltid förväntas.

Och när det pågår år efter år – att vissa får utrymme att andas, medan andra alltid förväntas vara i gång – så påverkar det också hur yrkesrollerna uppfattas. Som att det ena kräver mer, och det andra lite mindre. Som att fritidshemmet är något som bara finns där.

Men det är vi inte.

Det här är inte en klagosång. Det är en önskan om att nyansera bilden.

För samtidigt som jag är stolt över det jag gör, så vet jag att vi som arbetar på fritids ibland dras ner. Att det ibland är lite för lätt att få jobb på fritids. Ett fritt belastningsregister och en känsla för boll – så är man inne.

Vårt arbete kräver kompetens

Och det påverkar hur vi ses. Men det förändrar inte yrkets värde.

För att arbeta på fritidshemmet kräver kompetens. Det kräver närvaro, hjärta och hjärna. Det kräver att du kan se varje individ och samtidigt hålla ihop en grupp. Att du kan styra upp en konflikt utan att kväva den viktiga dialogen. Att du kan få ett blygt barn att våga. Att du kan få en hel barngrupp att känna sig trygg.

Det är i mellanrummen vi finns. Det är där vi bygger relationer. Och det är där skolans värdegrund formas på riktigt.

Så till dig som också arbetar på fritids – jag ser dig. Jag vet vad du gör.

Och till dig som är nyfiken – kom och titta. Kanske blir du också förälskad. Precis som jag blev.

Sandra Helgöstam, fritidshemssamordnare på Lärande förskolor och grundskolor AB. 

LÄS OCKSÅ:

Eriksson: Jag är lärare i fritidshem, inte superhjälte, rockstjärna eller elitidrottare

Grimm: Får vem som helst arbeta på fritidshemmet?

Sju av tio lärare i fritidshem hinner inte planera

Fritidsläraren: Vi hinner inte se alla barn