Hur många minns Alva i Madicken? Hur många minns scenen där Madicken blev påkommen med att ha ljugit om låtsaskamraten Rickard? Där glänste Alva med sin empati, hon uppmuntrar Madicken på ett snällt och icke skuldbeläggande sätt att försöka hålla sig till sanningen, även om det kan kännas svårt emellanåt. Rickard försvann. För mig är det en viktig och relevant scen i allt prat om straff och hårdare tag som florerar bland oss vuxna just nu.

Jag har själv två berättelser jag vill dela med mig av. 

En grabb, en som gjorde mycket tokigt. Han hade en gång tagit allt papper i en toa och låst in sig, och menade på att någon annan skulle städa upp efter honom. Personal och vårdnadshavare var arga. Jag var inte heller glad på pojken. Av någon oklar orsak fick jag komma in på toaletten, men ingen annan. Jag såg allt stök där, det kunde lätt rubriceras som skadegörelse. Det var kaos. Pojken bankade högljutt på väggen och skrek att jag inte skulle säga något. Han satt hopkurad på golvet.

Undersökte vad som låg bakom 

Jag satte mig på golvet bredvid och vi pratade om den blöta toarullen. Han vägrade slänga den i soptunnan. Jag undersökte vad det stod för. Han ville inte få straff. Jag hörde och bekräftade honom. Jag frågade honom om han hört vad konsekvens är, och han sa nej. Jag pratade om vad det är i mitt perspektiv. Att det är ta ansvar för något som har uppstått. Jag sa att alla människor gör tokigt emellanåt, ingen är felfri. Men när man tar ansvar för sina handlingar, då växer man inombords, även om det för stunden kan kännas jobbigt eller obehagligt.
I det långa loppet kommer man känna att det var bra att man rättade till det som blev tokigt. Allt blött papper slängdes sedan i soptunnan, och det av pojken själv. Han gav mig en kram och sa att det kändes bättre i honom efter att han fick rätta till stöket. Vi gick ut tillsammans.

Tillsammans städade vi upp 

En flicka, det var mycket stök kring henne, både socialt och språkligt.

En kollega kom och berättade att flickan hade hällt ut allt papper i papperskorgen och vägrade städa upp. Jag kom dit, det såg ut som ett bombnedslag. Jag sa till henne att hon behövde plocka upp och att jag skulle hjälpa henne. 

I början var hon inte samarbetsvillig, men när hon såg att jag så smått började plocka gjorde hon det med. Sedan hämtade jag en stor sop och en skyffel, och med samarbete så åkte pappersbit för pappersbit tillbaka ner i papperskorgen. När vi blev klara ”high fivade” vi varandra. 

Symptom på ohälsa i samhället

När jag ser stora rubriker om att 13-åringar kan hamna i fängelse, och att det ska bli ännu mer hårdare tag i skolan är det för mig snarare ett symptom på ohälsa i samhället. Vi kapar resurser på olika håll och kanter på bekostnad av oss själva. Vi ser inte att bakom ett dåligt beteende finns det ofta en hög grad av skuld och skam inombords.

Jag tycker att skolorna ofta har okej rutiner för att bemöta och hantera stök, vi behöver inte fler insatser av den typen. Vi behöver en förbättrad elevhälsa och mer elevstöd, fler utbildade lärare och mindre elevgrupper för att vi vuxna på golvet verkligen ska hinna hjälpa, vägleda, stötta och undervisa våra unga medborgare. Och vi behöver många vuxna som Alva i Madicken.

Irina Eriksson är lärare i fritidshem i Östersund. 

LÄS OCKSÅ:

Irina Eriksson: Skolan behöver fler som Alfred

Eriksson: Lärare förbereds inte för verkligheten

Eriksson: Du är viktig för ”jobbiga” barn

Eriksson: Sociala förmågor behöver också läras ut