Eriksson: När uppfostran tar över och empatin försvinner

Josefin 9 år. Det är en elev som ljuger, en elev som slåss, en elev som är taskig och otrevlig mot både personal och andra barn. Hon får skylla sig själv. Eleven har inte närvarande och engagerade föräldrar. Det är deras fel för att Josefin är som hon är. Listan kan göras längre för att det är Josefins eller vårdnadshavarnas fel för en ohållbar situation kring Josefin.

Hur många känner igen att ni har haft, eller har, en elev som Josefin? 

Men i alla dessa beskrivningar ovan glömmer man bort den andra sidan av myntet, att man har en elev som kanske är i socioemotionella svårigheter, som kanske bär på en enorm skuld och skam, det kanske är svintufft hemma hos eleven. Eller kanske är det en elev som själv blir utsatt eller en elev som egentligen är väldigt rädd för att tappa kompisar och bli illa omtyckt av personal, och som kanske egentligen är otroligt känslig och stressad? Vem vet?

”Hård och dömande inställning”

För ett tag sedan hade jag en Josefin som hade gjort något tokigt. Jag såg hur både andra elever och personal fick en hård och dömande inställning till Josefin. Det blev hon mot alla andra. Det blev obehaglig stämning. Jag gick närmare, och till slut hoppade jag in i samtalet. För att bryta och låta alla i situationen få talutrymme, och för att jag kom in som icke-dömande vuxen och ville höra vad som pågick. Både kollegor och elever var upprörda och irriterade. Jag lyssnade och lyssnade.

I allt prat kom det till slut fram, Josefin var väldigt rädd för att förlora en kompis, fast hon ljög både personal och jämnåriga rakt upp i ansiktet. Hon hade gjort något tokigt hemma hos kompisen, det hade inte rett ut sig och konflikten drogs med till skolan.

Det synliggjorde jag i samtalet, att Josefin egentligen är jätterädd för att förlora en kompis, för att hon hade gjort fel mot den andra, som hon egentligen tycker om och vill vara rädd om. Situationen för stunden blev inte konstruktivt löst, och det slutade med tårar och ilska åt alla möjliga håll och kanter.

Eleven kände sig sedd

I efterhand kom Josefin diskret till mig och sa: ”Du såg mig när jag grät idag”. Jag sa: ”Ja, vi var flera som såg när du blev ledsen. Dagens incident måste ha varit jättejobbig för dig.” Josefin nickade instämmande. Jag sa till henne ”I sådana här lägen är det inte bra att ljuga, det gör bara situationen sämre. Våga vara ärlig från start trots att det är läskigt eller känns svårt, för då blir det lättare att reda ut tokigheter från start. Du har inte förlorat kompisen, denne ville precis som du lösa bråket. Tror du att du skulle kunna prata med kompisen och säga förlåt för de tokigheter du gjorde”? Eleven skulle försöka sedan.

Inte att rättfärdiga dåligt beteende

När vi tappar den empatiska blicken, då sviker vi eleverna. Det gör något med oss vuxna. Vi blir mer distanserade och mer kallsinniga än vanligt. Vi går in i rollen att uppfostra och glömmer själva bort det sociala samspel och växelverkan som konstant sker. Det kan nog vara ett uttryck för den maktlöshet och frustration som man som pedagog kan känna kring elever man inte lyckas nå. Man vill eleven och omgivningen väl, men har inte de rätta redskapen. 

Jag påstår inte att man ska rättfärdiga taskigt agerande från elever. Men vi bör i gränssättningen också se vad som också kan finnas med i en jobbig situation. För den som har det mest jobbigt i situationen är eleven som beskrivs ovan. Att dagligen misslyckas och att dagligen bli missförstådd. Barn gör rätt om de kan, som Ross Greene så väl uttrycker det.

Irina Eriksson lärare i fritidshem i Östersund. 

LÄS OCKSÅ:

Eriksson: Se på eleverna med snälla ögon

Eriksson: Du är viktig för ”jobbiga” barn

Läraren Britt-Marie, 79: ”Försöker vara en förebild”

Satsningen som skapar lugn på mellanmålet