Wallman: Barn behöver inte ett skolår till

Jag har nu klivit in i min fritidspedagogiska medelålder, vilket betyder att jag både har erfarenhet att luta mig mot, en yrkesmässig trygghet i ryggen och orken att utveckla och förnya mig. Jag har i mitt yrkesliv hunnit se sex fotbolls-VM på fritids, jag har varit med om fyra vågor av Pokémonhysteri och lyssnat till leda på 20-talet mellovinnare. Pogs, Yo-gi-oh, Turtles, Lego friends, slime…trender har kommit och gått och ibland kommit igen. Detta gäller inte leksaker utan även pedagogiskt.

Jag upplever att som begynnande ålderman kunna se tecken och förändringar samt dra vissa slutsatser av dem. Jag ser att yrket har blivit tuffare, men också att verksamheterna har blivit tuffare och mer krävande för barnen. Vi pedagoger har större barngrupper, färre adekvat utbildade kollegor, fler arbetsuppgifter under skoldagen samt sämre lokaler. Barnen har det tuffare hos oss på fritids i och med allt ovannämnt men också i att vi har blivit skolans förlängda arm snarare än hemmets. I dag på fritids är vi så upptagna med att prata med barnen om lärande och kunskaper att vi missar när vi släcker glöden i deras ögon… Barnen behöver inte konstant höra oss säga vad de lär sig och övar – de vill bara vara! Med vår unika pedagogik och vägledning kan vi hjälpa dem att bli större människor och utveckla det de önskar utan att vi tjatar hål i huvudet på dem. Vi kan behöva släcka bränder, men aldrig barnens inneboende eldar!

Jag ställer mig frågan vart leken egentligen tog vägen?

Nu rullas det tionde skolåret ut när förskoleklassen inkorporeras i skolan fullt ut och jag låter det stå som exempel för min tes. I mitten av 1990-talet flyttade förskoleklassen in i skolan – en flytt jag själv som fritidspedagog vet är väldigt svår – med intentionen att den skulle smitta av sig med lek på skolan. Nu 25 år senare är förskoleklassen obligatorisk och i min hemkommun har vistelsetiden ökat från 15 frivilliga timmar per vecka till 25 obligatoriska. De sista 10 timmarna ska vikas åt svenska och matematik för att uppnå högre måluppfyllelse i skolans ämnen. Jag ställer mig här frågan vart leken egentligen tog vägen? Lägg sedan till faktumet att sexåringen utvecklingsmässigt passar illa till att buntas ihop och in i klassrum då de är som minst mottagliga för att vara lagspelande, informationshämtande och stillasittande?!

Jag är rädd att vi inte kommer kunna få önskad kunskapsutväxling av ett 10:e skolår. Jag tror inte barnen behöver mer skola, mer kunskap eller mer lärande. Barns värld är mycket större och mer komplex än vad skolan vill inse. Barn behöver även ha tid att utveckla och förverkliga sig själva. Här kommer fritidshemmet in som en fristad där barnen får öva och utveckla det de själva är måna om att erövra i samspel med lyhörda pedagoger. Det kommer behöva vara fritidshemmet som har barnens lek för ögonen. Vi måste värna, säkra och lyfta leken! Lek är en mänsklig drivkraft och den behöver inte tjatas in i barnet.