Härjefors: Mötet med mina gamla fritidsbarn – ett värmande kvitto
Mötet med de tidigare eleverna på fritidshemmet blev ett värmande bevis för att relationerna de byggt upp finns kvar, skriver krönikören Andreas Härjefors.
Krönika Vad händer när treorna kliver vidare mot mellanstadiet och sedan ännu högre upp i årskurserna? Lever något av det vi byggt kvar? Ja, mer än man kanske tror. Och i veckan fick jag en tydlig påminnelse om det, skriver Andreas Härjefors.
Det finns en sak som är en av fritidshemmets absoluta styrkor, men som vi sällan pratar om. Under ett eller flera år bygger vi relationer med en fritidshemsgrupp. Vi följer dem genom vardag, utveckling, konflikter, skratt och allt däremellan. Vi skapar en meningsfull fritid tillsammans, formar trygghet och rutiner – och sedan släpper vi dem.
”Hej då och tack för den här tiden!” på skolavslutningen. Men sen då?
Vad händer när treorna kliver vidare mot mellanstadiet och sedan ännu högre upp i årskurserna? Lever något av det vi byggt kvar? Ja, mer än man kanske tror. Och i veckan fick jag en tydlig påminnelse om det.
Jag kom in efter halva dagen, efter att ha vabbat på förmiddagen. Det gjorde att jag precis missade lunchen med mina nuvarande treor. Hungrig tog jag mat och satte mig vid ett tomt bord, en liten stund av tystnad kändes rätt fint efter en halv dag hemma.
Sjuorna slår sig ner
Det blev inte tyst särskilt länge.
In i matsalen kom sjuorna. Många av dem var mina allra första fritidsbarn när jag började på skolan. Ett gäng fick syn på mig och slog sig ner runt bordet.
”Åh, sitter jag på era platser?” frågade jag.
”Nej då, vi får sitta var vi vill”, svarade en av dem.
”Bra, då sitter jag kvar här”.
”Gör det. Om du vill.”
Och det ville jag.
Det blev en av de bästa luncherna jag haft, någonsin.
Vi pratade om helgen som väntade, om byte av innebandylag, gymnastiktävlingar och hur bedömningar går till. Samtalet gled sedan över till tiden vi hade tillsammans i trean. De mindes saker jag själv hunnit glömma. En gammal vikarie. Galna situationer. En riktig tripp längs minnenas allé. Och såklart: Rastkampen.
”Har du kvar rastkampen?” frågade en av dem.
”Ja, såklart”, sa jag. Jag hade nyligen haft rastkampen med mina treor i våras.
”Jag minns när vi skulle balansera en frisbee på handen. Det var så jobbigt. Idag skulle jag aldrig orka.”
”Eller jägarvilan!” fyllde en annan i.
En tredje sa: ”Jag har kvar diplomet fortfarande.”
Det vi bygger håller länge
Efter en lång stund tittade jag på klockan.
”Hur länge får ni sitta här egentligen?”
”Hur länge vi vill. Eller till kvart i när vår lektion börjar.”
Till slut behövde jag gå. Jag tackade för sällskapet, men bar med mig något mycket större än en trevlig lunch.
För det där ögonblicket är ett kvitto. Ett tydligt, värmande, yrkesstolt kvitto på att man fortfarande betyder något i deras liv. Trots att de inte längre går på fritidshemmet. Trots att de blivit äldre. Andra saker har kommit in i livet som har fått betydelse.
Det här är fritidshemmets kärna och vår största styrka:
Relationerna.
Det vi bygger tillsammans håller länge.
Ibland ända in i en vanlig, men ändå ganska ovanlig, lunch en helt vanlig fredag.
Andreas Härjefors har arbetat i fritidshem i cirka 15 år och studerar till lärare i fritidshem.
LÄS OCKSÅ:
Härjefors: Skolans hjälpreda? Nej, tack!
Härjefors: Vi lärare i fritidshem har nog landets svåraste ledaruppdrag
Här tjänar lärare i fritidshem mest
Tre lärare i fritidshem: Så skapar vi bra relationer
