Dela gruppen, stäng dörren

Vad är egentligen färgen röd? Barnen på Värby förskola jobbar med språk och färg.
Foto: Andrè de Loisted

Alla har hittat sin prick på golvet och förskolläraren Michaela Åblom sticker ner handen i kassen hon har framför sig och drar upp en liten röd figur. En bekant till barnen på Värby förskola i Bara, visar det sig.

– Vilken färg är Bobbo? undrar Michaela Åblom.

– Jöd!

Hon nickar, visar TAKK-tecknet för färgen röd. Sedan söker sig handen på nytt ner i kassen, för Bobbo har en cd-skiva med sig.

– Den ska vi dansa till! Men...

Hon lägger huvudet på sned, som om hon lyssnade noga.

– Vad säger du Bobbo? Är det något mer i påsen?!

Vi är 33 barn i arbets­laget. Befinner sig alla i samma rum? Då är det fel på ledarskapet.

Med öppna munnar ser barnen röda sjalar dras upp ur påsen – en till dem var.

Strax efteråt spelar Babblarnas låt och barnen flyger med över kullarna, med armarna utsträckta följer de förskolläraren runt i rummet. Eller några av dem rättare sagt, för två vrider och vänder fascinerat på sjalen de har i händerna och en pojke snurrar runt och runt för att se sjalen röra sig. Efter ett tag märker de hur de andra rör sig efter förskollärarens ledning och hakar på. Snurrar, klappar, stampar och kastar sjalen upp i luften.

”Mer!” ropar de när musiken tar slut men Bobbo har andra besked. Titta! En flaska röd målarfärg dyker upp ur kassen och plötsligt är det som om någon släppt lös ett gäng lyckliga griskultingar – ett jubel i diskant bryter ut samtidigt som de hoppar jämfota.

Färgduken, förkläden och penslar åker fram, men vänta nu – det fattas en pensel. Michaela Åblom skyndar iväg, medan barnskötaren Suzanne Kingberg hjälper de andra att komma igång.

Breda penslar körs hårt ner i kopparna, eller doppas försiktigt, färgen stryks på i långa bestämda drag, eller duttas, eller rörs runt på pappret till det snudd på löses upp.

Isadoras mun formar ett litet koncentrerat, ljudlöst O medan hon målar varje finger.

Allt medan samtalet runt bordet flyter på. Michaela Åblom sitter med och ömsom lyssnar, och frågar. De målar en väg, en bil, en varg. Det skojas om vargar i träd, om skogar och någon ryter som en varg. Bobbo ramlar i färgen.

Michaela Åblom.
Foto: Andrè de Loisted

– Oj då, tur att han redan är röd, säger Michaela Åblom.

Intensivt och utmanande. Så sammanfattar Michaela arbetet med att leda de yngsta. På Värby förskola följer hon med samma grupp från ett år tills de lämnar förskolan. För snart två år sedan började hon på nytt med de yngsta.

– Jag brukar försöka varva aktiviteter där man sitter stilla och rör på sig. De yngre är mer här och nu. Därför är det oerhört viktigt att jag är förberedd och alla saker är på plats, för ser de färgduken vill de börja måla nu, direkt.

Undervisningen nyss var lyckad, för alla var fångade av vad de gjorde och trots att hon glömt en pensel tappade hon inte gruppen, konstaterar hon. Kring målandet blev det dialog och hon fick de mer tystlåtna att prata också, genom att ställa direkta frågor. Så på det hela taget uppfylldes hennes mål med att gestalta färgen röd, samt arbeta med språket.

Det finns vissa förutsättningar som är avgörande för om man ska lyckas leda undervisningen, anser hon och berättar sedan hur det ser ut hos dem: I arbetslaget är de 33 barn och sex vuxna. De är i sin tur indelade i tre grupper med 10–13 barn, samt en barnskötare och en förskollärare var. Förskollärarna ansvarar för undervisningen och har två timmars enskild planering per vecka medan barnskötarna har en timme. Den strukturen gör det möjligt att bedriva en bra verksamhet och undervisning, anser hon.

– Vi är 33 barn i arbetslaget. Befinner sig alla i samma rum? Då är det fel på ledarskapet.

I området strävar de efter att ha samma slags struktur och dela in i mindre grupper, för att barnen ska få en likvärdig förskola.

– Att ha barnen i mindre grupper gör jobbet lättare.

Förutom att dela upp gruppen, har de också gått mot att arbeta mer med stängda dörrar, berättar Michaela Åblom.

– Jag älskar stängda dörrar! En stängd dörr signalerar att ”nu är vi här, vi fokuserar på kamrater och material i detta rummet och känner en samhörighet”.

Som personal blir man mer närvarande.

För många barn är det också lugnare med en stängd dörr, tror hon. Dels distraheras de inte av de som kommer och går, dels behöver de inte sträva efter att vara med överallt, eller undra vad de missar. Miljön spelar med andra ord också en roll för om ledarskapet i barngruppen lyckas eller inte.

– Sedan vi började stänga dörrarna mer har vi också fått positiva reaktioner från föräldrarna. De kommer in och säger ”åh, vad lugnt det är här”.

Men alla gånger är det förstås inte lugnt och skönt. Ibland blir det inte som man tänkt, som när hon skulle arbeta med flyta och sjunka för ett tag sedan.

– Jag har jobbat i 23 år och ändå tog jag med mig en bakskål, säger hon med ett skratt och skakar på huvudet.

Skålen med vatten hann knappt fram förrän barnen började trängas, någon skrek ”jag först!”, andra hamnade utanför och började gråta.

– Så det försöket fick vi bryta. Jag utvärderade och gjorde om.

Varför hade det gått snett? Jo, för att barnen älskade vatten och ville vara med, men skålen var för liten.

– Jag tog med en lång balja och fick en helt annan grupp.

Hon ler. Blir inte saker som man tänkt, får man helt enkelt tänka om och göra annorlunda nästa gång. Tid finns det gott om, för barnen går ju i förskolan i fem år.

– Sedan tänker jag att det är bra att vara öppen med sina kollegor och kunna säga att ”i dag när vi gjorde det här blev det rörigt”. Då kan man få råd och stöd inför nästa gång, i stället för att hålla det inom sig som ett personligt misslyckande.

Annars är det klart att ens ledarskap prövas vid stök, som kan uppstå vid olika tillfällen, som när barnen byter aktivitet, eller ska ut i den långsmala hallen. Ju stök­igare, desto större anledning att hålla sig lugn, anser hon och viftar med händerna.

– Stressar man upp sig känner barnen det direkt.

Hon rycker på axlarna, beskriver sin inställning:

– Oj då, nu blev det så här. Vi tar en sak i taget och behöver inte göra allt i dag.

Att skala av, välja ut, välja bort och ta en sak i taget är också del av ledarskapet. Men det är klart att om organisationen är god, och gruppen inte allt för stor, blir allt det andra lättare. Allt hänger ihop. Och sam­tidigt som hon understryker vikten av att förskollärare leder arbetet, är hon noga med att poängtera syftet.

Hon tecknar en cirkel med händerna.

– Ledarskap är inget man sysslar med själv. En god ledare gör andra delaktiga, den fångar in barnen och skapar en vi-känsla.