Folkbildningsrådets förslag hotar folkbildningens idé

Mycket finns att säga om Folkbildningsrådets remissförslag om de nya bidragsvillkoren. Det som saknas i förslaget är lika viktigt som det som finns med. Jag saknar kultur, demokratiutveckling, jämställdhets- och jämlikhetsarbete. Att lärarna är viktiga delar i processen fattas också. Lite precision i många av formuleringarna typ ”långt tillbaka i tiden”, vad man menar med kvalitet, kvalitetsgranskningar samt lokala och regionala värden skulle ge dokumentet större värde. Allt detta påpekar jag och mina kollegor i vårt remissvar till Folkbildningsrådet.

Deltagaren blir sin diagnos, inte en människa.

Det som är tydligt är ett närmast mekaniskt tänk runt lärandet och vad vi pedagoger ska göra. Stödinsatser ska noggrant förberedas så att varje deltagare vet vad hen har för NPF och hur vi ska agera i relation till dessa. Hela fokus är på deltagarens problem: alla skavankerna ska utredas i detalj. Deltagaren blir sin diagnos, inte en människa som vi möter och arbetar med utifrån hennes styrkor och möjligheter till utveckling eller för att ta vara på det friska hos henne. I stället ska vi administrera insatser, dokumentera kunskaper och avkräva deltagarna läranderesultat motsvarande kursplaner från övriga skolvärlden. Detta är ett revisors-tänk som kommer ifrån kvartalsrapport-jagande börshajar och ekonometriska matriser. 

Ytterligare ett misslyckande

Avhumaniseringen är total och här finns ingen plats för process. Icke-kvantitativa värden som att beakta individens utgångspunkt i resan mot bildning finns inte. I stället ska vi kränga samma tvångsjacka på folkbildningen som övriga primära och sekundära utbildningsformer. Den består av noggrant utmätta kursplaner som ligger till grund för betygskriterier och slutgiltig dom efter 9 respektive 12 års utbildning. Det är just denna tvångsjacka som folkbildningens deltagare sliter av sig när de söker till folkhögskolan. Vi bör inte tvinga in dem i densamma igen för att skapa förutsättningar för ytterligare ett misslyckande i en ”fri” skolform. Vi måste stå emot tanken att alla lär sig på samma sätt, lär sig samma saker och landar i samma förståelse. Evolutionens viktigaste element är just diversitet. Det är inte bara en fråga om hår- och ögonfärg; hela vårt väsen som individer bygger på diversitet. I progressiva kretsar i USA talar man idag om neurodiversitet: NPF är ute. Våra olika kvalitéer: ADD, ADHD, autism, med flera flätas samman med miljön för att skapa var och ens unika drag. Att göra som remissen kräver är att trycka – eller snarare förtrycka – in våra deltagare in en och samma mall och förvänta samma resultat av lärande: ren galenskap!

Deltagarna ska ta ett aktivt ansvar för sina studier.

Vi ska ha förväntningar eller ställa krav på våra deltagare, absolut! Förutom våra omdömeskriterier arbetar vi med lokala kursplaner som ger deltagarna ett stort inflytande över vad som ska göras samt hur och när det ska redovisas. På allmän kurs i Sigtuna arbetar vi dessutom med fyra A:n: Andra chansen, Avcurlifiering, Avkolonialisering, och Avskolifiering.

Alla ska få en andra chans att ta revansch för tidigare misslyckanden. Vi ska inte curla våra deltagare genom studierna, de ska ta ett aktivt ansvar för sina studier. Att avkolonialisera har flera bottnar, en som är central är att inte ta andras sanningar som givna, inte låta sina tankebanor kolonialiseras av givna berättelser, givna av ”auktoriteter”. Nej, deltagare ska lära sig att källkritiskt granska både egna och nya idéer och ny information för att lära sig värdera kvalitén i ny kunskap innan den inlemmas i den egna förståelsen för omvärlden, det egna paradigmet.

Krav på sig själv

Den sista av våra A:n, avskolifiering, måste nämnas särskilt. Grundskolans och gymnasieskolans olika betygskriterier och krav på läranderesultat är skrivna på ett sådant sätt att elevens hela arbete har som målsättning att tillfredsställa läraren och lärarens sätt att mäta eleven mot de föreskrivna kriterierna. ’Fröken, fröken…magister, magister, kolla vad duktig jag är!’ Vi vill flytta fokus från att endast vi lärare ska vara tillfredsställda med utvecklingen till att DELTAGAREN själv ska vara tillfredsställd med sin utveckling. Allmän kurs är inte skolans utbildning, det är DELTAGARENS utbildning som vi, lärare och deltagare, håller på med tillsammans. Kraven på resultat och lärande ska komma från deltagaren själv. Det viktiga kravet vi ställer är att deltagaren är eller blir förmögen att ställa krav på läranderesultat på sig själv. Det här är en mycket större läxa än vad andra skolformer ger och vi ser ingen som helst anledning att göra avkall på denna för att närma oss de instrumentella kraven som ofta ställs, att elever ska kunna papegoja uppgifter som de läst i en bok.

• Elwood Overholt är samordnare och lärare på allmän kurs på Sigtuna folkhögskola.