Linda lyfter glesbygden

– Är det för stereotypt? Det är det jag har grubblat mest över. Det kan vara svårt när det handlar om glesbygd, machokultur. Vad ska folk säga? Kan jag skriva en bok för ungdomar där jag skriver om Länsstyrelsen typ 50 gånger?

Ja, det kunde hon och inte verkar det hindra unga eller vuxna som har läst boken. Så där är det med skrivandet för henne, hon tvivlar. Hon har som hon säger det, tio olika djävulsadvokater som sitter och säger emot. Då måste hon försvara sina idéer.

Efter många år som journalist är Linda Jones sedan en tid dramaproducent på Sveriges Radio P1. Men hon är också författare och den här dagen är ingen vanlig dag. Om några timmar börjar Augustgalan och ”De tar allt ifrån mig” är nominerad i barn- och ungdomskategorin.

Något pris blir det inte för Linda men det vet vi inte när vi ses i Stockholm, i Elin Wägner-rummet på hennes förlag. Hon bär en randig skjorta, håret är långt.

Det är en våldsam bok hon har skrivit, en bok som nästan skriker ut frustration över att växa upp i ett nermonterat Sverige. Hon skildrar tonåringar och deras liv i den fiktiva orten Marken, någonstans i Norrlands inland. Här finns Frida, berättarjaget, här finns jaktlaget, här finns den nya killen i klassen, Frej, och här finns ”Korsningen”, något älgliknande som ska skyddas och så stoppas till och med älgjakten.

"Suger ut glesbygden"

– Jag är uppvuxen och bor i Lule. Som är en stad som suger ut glesbygden. Jag kommer inte från glesbygden. Jag är inte de här personerna som jag skriver om. Men om man jämför med Stockholm och storstäderna så är jag eller vi, den som sugs ut. Frustrationen är hundra procent begriplig, säger Linda Jones vars efternamn inte uttalas på engelska utan så som man säger Jonas.

Sedan lägger hon till att det snarare är tvärtom i Norrbotten. Man tar allt med jämnmod, det är som det är. Som när hon en dag satt i huset där hon arbetar, Sveriges Radios hus i Luleå, i närheten av receptionen. En man pratade i telefon, kanske med Luleå Energi. ”Ja, men nu har elen varit borta i två dygn. När ska den komma? Ja, ja, jo, jo”. Hon konstaterar att det var ingen som skrek, ingen som hetsade upp sig.

Linda Jones suckar, säger att folk i Norrbotten är så vana vid att andra kommer hit och tar, kanske förstör skogen på kuppen och får ingenting tillbaka. Oavsett om det handlar om järnmalm eller el. Sådant sätter sig i själen.

Hon har arbetat länge som journalist, säger att det är svårt att åka runt i ett län som Norrbotten, det är smärtsamt att se byarna där det växer träd genom taket på de gamla skolorna, där fönster är krossade, där det har varit fint en gång i tiden.

– Nu är det så dött på något vis.

 

Nedmonteringen existerar

Sedan säger Linda Jones att det finns många böcker som tar upp glesbygdsfrågorna, men inte för de yngre läsarna.

– Det är alltid viktigt med representation. De som bor i sådana byar och samhällen ska också få finnas i kulturen och litteraturen och få känna att man syns. Men det är också lika viktigt för de människor som bor långt ifrån att förstå att det är så här det ser ut. Boken är ju fiktion och historien är ju ganska långt dragen men nedmonteringen existerar ju.

Kunde du läsa om dig själv, kunde du känna igen dig i det du läste när du växte upp i Luleå?

– Ja, Katarina Kieri, en författare från Lule som nu bor i Stockholm sedan många år tillbaka, hon fick Augustpriset 2004. Hon hade skrivit två böcker, ”Dansar Elias? Nej!” och ”Ingen grekisk gud, precis”. Jag minns det så väl, det stod uttryckligen Lule, Mjölkuddsvägen. Det var verkligen wow, jag kände igen mig. Fiket, sporthallen. Det var enormt att få vara med om det även om det var en annan tid, utan sociala medier. Jag vet inte om man känner så i dag.

Vad tror du att den femtonåriga versionen av dig hade tänkt om den du blev, om den du är i dag?

– Jag läste som en galning och skrev ganska mycket, var med i en novelltävling i P3 när jag var femton. Den personen hade tyckt att det var enormt, det som har hänt, och hade nog inte trott på det. ”Man kan ju inte bli författare”. Jag tror att jag inte reflekterade så mycket då på vad skrivandet var för mig, det bara kom, jag tyckte att det var kul. Det fanns nog bara i mig och när jag väl började skriva igen var det som om dörren till ett nytt liv öppnades upp.

Alla i hennes familj är ekonomer. Hon skrattar när hon säger att hon verkligen är det svarta fåret, den udda, den som gör flummiga grejer.

Då och då stannar Linda Jones upp. Hon tycker att hon ”babblar så mycket” och vi, två journalister, fnissar åt att hon i huvudet, under vårt samtal, bedömer det hon själv har sagt: ”Bra citat, dåligt citat. Ta bort det där, ta med det där”. Hon gör en inre radioklippning utan att kunna hejda sig, hon som är så kluven till sitt Lule. Ska hon verkligen bo där i hela sitt liv? Jo, det ska hon nog. Trots allt.

Linda Jones romandebuterade med ”Bete sig” 2019, en bok hon fick Norrlands litteraturpris för och deltog sedan i tidningen Skrivas novelltävling när hon precis hade börjat på Skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola. Något pris i tävlingen fick hon inte men idén kunde hon utveckla till en roman, till ”De tar allt ifrån mig”. Från början hade hon en annan idé men den här kändes mycket viktigare och större, hon gick igång på ett helt annat sätt.

Gått på flera folkhögskolor

Hon har gått journalistutbildningen på Kalix folkhögskola, skrivarkurs på Österlens folkhögskola, på distans precis som när hon gick på Jakobsbergs folkhögskola.

– Jag skickade en bok till personalen på Jakobsbergs folkhögskola som tack. ”Utan er ingen bok”, skrev jag. Det hade inte gått. Jag behövde gå en skrivarkurs och jag behövde en kurs där jag kunde arbeta enbart med ett projekt i ett halvår.

 

Tiden på Kalix folkhögskola var underbar det första läsåret, betydligt tuffare det andra året. Hon ser nästan lite besvärad ut, skrattar till.

 

– Man ska nog inte bo på internat längre än ett år. Det skapades en stämning där vi nästan tappade greppet om vad vi höll på med. Det tog lång tid innan jag repade mig från det som hände. Det var faktiskt det boken jag skippade att skriva skulle handla om. I första kapitlet citerade jag August Strindberg: "Akta dig din jävel, vi ses i min nästa roman." Ganska töntigt, men också befriande? Vi får se vad det blir av den berättelsen.

 

Vi pratar folkbildning i Elin Wägner-rummet som har fönster ut mot Sveavägen. Hon menar att det är som att låta alla människor få en chans och inte minst innebär folkhögskolornas spretighet och bredd vägar åt många olika håll, alla behöver inte stöpas i samma mall.

– Att få göra det man tycker om och ändå kan det bli något av det, den drömmen. Det behöver inte vara så nyttigt på det sätt som mycket annars anses vara i dag. Det kan vara så utvecklande och ge så mycket till en människa. Jag tänker att en del av Sverige, vilar på det här, det är en viktig del i vårt system, säger Linda Jones.