Malin Lindroth växte upp i Surte norr om Göteborg och studerade på Göteborgs universitet, inte särskilt långt från Poseidon, Götaplatsen och stadsbiblioteket.
Hon lär andra att uppfinna sitt språk
Malin Lindroth är författaren och folkhögskolläraren som delar sin tid mellan Mölndal och Småland, mellan stad och landsbygd. Foto: Fredrik Jalhed.
Porträtt Att skriva är att famla, menar Malin Lindroth. Hon misstror manualer, hierarkier och färdiga svar. Ändå – eller just därför – lär Malin Lindroth andra att skriva, på Sörängens folkhögskola i Nässjö.
Utanför stadsbiblioteket i Göteborg skiner Karin Boye, Poseidon och solen. På fiket en trappa upp råder ett sansat efter-lunch-kaos när en Dr. Martens-skodd Malin Lindroth kommer in i bilden. Sedan 2017 har hon varit lärare på författarskolan på Sörängens folkhögskola i Nässjö. I början var hon gästlärare lite sporadiskt. Anställd på femtio procent har hon varit sedan pandemiåret 2020.
– Jag vill att deltagarna ska få undersöka, försöka hitta sin egen röst. Det är lite av en klyscha men jag tycker att vi tar det på allvar, säger Malin Lindroth på en göteborgska som tar fart än mer under samtalets gång.
Jag har alltid bråkat med mitt eget skrivande.
Någon manual för hur man skriver en roman finns inte så det handlar om att deltagarna ska söka efter sina egna uttryck och pröva sig fram. Malin Lindroth kan hjälpa dem med vissa knep och hantverkstips och med att ge dem utrymme.
– Det gäller att skapa en miljö där det känns lustfyllt och intressant att utforska. Men det är svårt att vara lärare i kreativt skrivande eller litterär gestaltning för det finns egentligen ingenting att göra, konstaterar Malin Lindroth med ett kort skratt innan hon förklarar hur hon menar:
– Såklart finns det mycket att göra och mycket att lära ut men man kan ju vara en hejare på att skriva dialog och man kan veta precis hur man gör en dramaturgiskt väl uppbyggd historia. Och ändå blir det inte alltid bra.
Malin Lindroth lägger till att om läraren får med sig alla på det så kallade tåget, då är det underbart. Men så lätt går det inte alltid. Inte minst för att många av deltagarna kommer från en annan lärandemiljö, som hon beskriver det, och syftar bland annat på deltagare som kommer direkt från gymnasiet och har en ”annan typ av undervisning i blodet”.
Folkhögskolans sätt att vara och tänka överensstämmer på många plan med hur Malin Lindroth vill arbeta. Hon som växte upp i Surte norr om Göteborg och numera delar sin tid mellan en lägenhet i Mölndal och ett hus i Småland, tycker om den icke-hierarkiska skolformen och slår fast att hon är trött på hierarkier.
– Det har hjälpt mig att hitta rätt i undervisningen. Jag har också undervisat på universitetet och det är något helt annat. Inom folkhögskolan har man en helt annan frihet som lärare. Vi sätter inga betyg, det är inte den typen av utbildning, så vi kan göra vad vi vill.
Den friheten är härlig menar hon. Men att man inom folkhögskolan arbetar så mycket med processer är svårt och nödvändigt på en och samma gång. I samhället utanför folkhögskolans värld fungerar det sällan så, att man fokuserar på vad man gör och inte på resultatet. Så, apropå tåget som alla inte alltid är med på, tänker hon att det finns många föreställningar om hur en författarutbildning ska se ut och ibland kan förväntningar ställa till det.
Som att uppfinna hjulet
Egentligen har det aldrig funnits något alternativ för henne. Hon har alltid velat skriva och hon tror att den unga versionen av henne hade varit nöjd med hur det blev. Allting i livet har handlat om att försöka göra det möjligt.
– Från början drogs jag till skrivandet för att jag var ganska blyg när jag var liten och skrivandet var ett sätt att kunna uttrycka sig utan att bli avbruten. Man fick tala till punkt. Det var ett annat tempo i språket och jag kunde styra över det på ett annat sätt.
Malin Lindroth beskriver det som att hon hittade ett utrymme och att hon när hon skrev i sin dagbok och ljög, förstod vad skönlitteratur var. Det var möjligt att skapa en alternativ värld, det som skulle kunna vara kan också ha betydelse. Innan hon ens fyllt tjugo debuterade hon med en diktsamling, ”Lära gå”.
Ganska snart kände hon att hon ville skriva längre och 1999 kom hennes första roman, ”Vaka natt”. I stöket på fiket 26 år senare, uttrycker hon det som att hon lärde sig skriva prosa när hon skrev den.
– Det var som att uppfinna hjulet och om vi återvänder till lärandesituationen så önskar jag att jag som lärare kan inspirera deltagarna att uppfinna sitt språk, sin form eller vad det nu kan vara, under skrivandet.
Jag vet inte om man kan vara olönsam så länge som jag har varit.
Hon lyfter folkhögskolans roll och plats i utbildningssystemet, inte minst ur inkluderingssynpunkt och poängterar att det är många deltagare på folkhögskolorna som inte skulle ha skrivit annars. Det är en lägre tröskel dit än till universiteten.
– För litteraturen är det också viktigt, att författare kommer från olika håll. Det är folkhögskolans styrka, att vem som helst kan gå där. Jag tänker också mycket på att det är viktigt med de perifera utbildningarna, som i Nässjö, att det blir annorlunda med en skrivarskola som inte ligger i Stockholm.
Någon kommersiell författare har Malin Lindroth aldrig varit men har ändå givit ut romaner i snart 30 år. Hon funderar lite och säger sedan att den typen av skrivande liv som hon har haft nog kan vara svårt i dag.
– Jag vet inte om man kan vara olönsam så länge som jag har varit. Jag försöker låta bli att prata om verkligheten med deltagarna men å andra sidan försöker vi ge en realistisk bild av hur bokbranschen ser ut.
Boken ”Nuckan” fick stor uppmärksamhet. Boken blev pjäs på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och Katarina Ewerlöf spelade huvudrollen.
Längs vägen har Malin Lindroth bland annat fått Aftonbladets litteraturpris och Samfundet De Nios julpris och litteraturkritikerna har uppskattat både hennes böcker och hennes dramatik. 2018 kom den av hennes böcker ut, ”Nuckan”, som har fått överlägset mest uppmärksamhet. Dagens Nyheters recensent var lyrisk: ”I en skimrande långessä skriver Malin Lindroth den avvisade kvinnans kulturhistoria, som naturligtvis är marinerad i skam och ömkan – men som också inneburit stor frihet”.
Det är en historisk tillbakablick men det är också Malin Lindroths berättelse om att vara bortvald. Om och om igen.
– Jag har ”Nuckan” att tacka för mycket men den lever lite i sin egen värld i mitt författarskap. Den var nästan mer än en bok. Jag gjorde så många samtal och föreläsningar och det var en extremt intensiv dialog med läsarna på ett sätt som jag aldrig har upplevt förut. Det var ganska häftigt och det var något med frågeställningen som angick många, säger Malin Lindroth.
Ensamma hörde av sig
Det blev mycket fokus på henne och inte bara på hennes skrivande utan också på hennes liv och hennes sätt att leva sitt liv. Hon menar att ”Nuckan” blev en träning i att lämna en bok ifrån sig. När det väl har skett ”har man ingen kontroll över monstret”.
– Man måste sluta förklara sig och sluta försvara sig. Jag lärde mig att överlämna boken till läsaren för vissa blev jättearga, samtidigt som många ensamma människor hörde av sig. Men det handlade inte om mig egentligen utan om fenomenet, samtidigt som det var kombination. Jag var tvungen att skriva boken så, jag hade en önskan att bryta den tystnaden.
I våras kom ”En annan doktor Glas”, en dekonstruktion av Hjalmar Söderbergs klassiker och Malin Lindroth konstaterar att det har varit skönt att, inte minst med tanke på ”Nuckan”, ge sig i något som är fiktion, där det är tydligt vem som är berättarjaget.
– Jag tror att jag är mer överens med mitt skrivande nu än jag var förr. Jag har alltid bråkat med mitt eget skrivande och har drivits av en känsla av att orden är så otillräckliga. Men jag tror att jag har förlikat mig med att man som författare aldrig kommer att bli helt förstådd!
LÄS MER:
