Göran Greider lovordar folkhögskolan

Göran Greider kommer gående över Årsta torg, men utan hunden Stina den här gången. Han ber om ursäkt för att han är sen. Vi sätter oss i foajén i det hus där bland annat Vår teater/Kulturskolan, biblioteket, ett fik och en teatersalong också finns. Det är ett hus och en stadsdel som andas 1950-tal med dess framtidsdrömmar och tillförsikt. Men Årsta är också en stadsdel som växer så det knakar, nu 2022. 

”Köp en latte då.” När jag erbjuder mig att bjuda honom på en kaffe har personalen redan räknat ut att drycken är till ”Göran”. 

Han är lite slutkörd säger han. Dagen före var han i Vingåker för ett reportage för tidningen Vi där de förde samman honom med en annan S-stämplad son från bygden, Göran Persson. De blev förresten osams på hemvägen, men det är en annan historia. 

Vi bor på varsin sida om Årstafältet i södra Stockholm och har setts vid flera tillfällen. Om man dessutom bor häromkring så är Göran Greider på något sätt en nästan lika naturlig del av vardagen som de hus, butiker och restauranger som finns här. Han är alltid i debatt, alltid i diskussion, alltid i konversation, vem han än träffar. Vi pratar om hur det byggs på fältet, om hur han önskar att det som byggs skulle bli en jättelik hyreshuspyramid, något riktigt originellt, och han funderar kring hur folkhögskolan har format inte minst det politiska Sverige.
– I Frankrike har man elitskolor. I Sverige har vi folkhögskolor och det är verkligen varandras motsatser. Folk får kliva in i en annan värld, vid sidan av samhället ett tag. Det ger, i bästa fall, en blandning av människor, en smältdegel och inte minst finns där en friare syn på pedagogik än i den vanliga skolan. 

Den här morgonen har hans senaste bok recen­serats i Dagens Nyheter. Han tycker att det är otrevligt, det är så han säger det, att bli recenserad.
– Många missar egenarten i det jag håller på med. Jag har ett sätt att skriva som består av rätt mycket utvikningar samtidigt som det finns ett centralt tema, essäistiskt på många sätt. 

Göran Greider är poeten, författaren och trädgårdsälskaren som alltid har nära till sin inre punkare. Han bokdebuterade redan 1981 och har även ett avslappnat sätt att prata på som består av rätt många utvikningar. Utan att någonsin verka stressad är det som om hans hjärna alltid är på helvarv, alltid nyfiken och beredd, helt orädd inför att kasta sig över ett nytt ämne. I vilket fall som helst konstaterar han att kulturskribenter inte riktigt omfamnar att man/han pendlar mellan dagspolitik och litteratur. Men boken ”Stugland – En berättelse om Sverige” som det handlar om ”är mest en rolig och anspråkslös grej, inget stort verk”. Samtidigt har han en förmåga att, även om han är produktiv som få och öser ur sig politiska kommentarer i ett högt tempo, hamna rätt i vad folk pratar om. Ofta handlar det om stad kontra land, en låt oss kalla det för konflikt där han på något sätt tillhör båda lägren. Han har halva sitt liv i huset i byn Hagen i Dala-Floda i Dalarna och halva här i Årsta där han har bott sedan 1993.
– Jag har pendlat väldigt länge och fördelen är att det ger tillträde till två världar. Det har varit en stor sak för mig, att jag alltid får möjligheten att se frågor från två håll. Samtidigt tycker jag att vi inte ska överdriva det här med stad och land för jag tycker att klass är en viktigare faktor för att förstå saker och ting. 

Förståelse för landsbygdens oro

Men Göran Greider poängterar att risken finns att både staden och landsbygden romantiseras men att det definitivt finns skillnader mellan stad och landsbygd, att landsbygden länge har varit nedvärderad och att han har lätt att förstå företeelser som bensinupproret. ”Av den enkla anledningen att folk inte ens kan åka och handla till slut.”
– Och jag tänker på bonden som inte kan sova för att dieseln är så jäkla dyr. Man fattar vissa grejer som man kanske inte fattar om man inte bor på landet. Det finns en stor frustration. 

Någon risk för att han skulle bli främling överallt, för att han reser så mycket, det tror han inte finns. Han känner sig hemma både i Årsta och i Hagen. Så nej, den risken, att han skulle känna sig utanför, är nog minimal, han är för social för det. 

Han konstaterar också att det gör något med honom att han under halva året har naturen så nära sig. Han går i skogen, ser tranor, ser spår av lodjur.
– Samtidigt ser man också kalhyggen som man inte ser här. Det knapras ju på skogar och grönområden runt om i hela Stockholm också men jag tror att den akuta närheten till naturen och naturkrafterna är en viktig förutsättning för att man ska fatta ekologiska sammanhang.

Poeten Göran Greider vaknar när han berättar om hur det är när åskan går i Västerdalarna. Det KÄNNER man, ”det är fan vad det dundrar”. I staden är åskan inget speciellt. 

På kort tid drabbades han av två svåra sjukdomar. Först, i slutet av 2020, drabbades han av cancer som han behandlades för. Han återhämtade sig och friskförklarades för att sedan, ett år senare, åka på RS-virus som för de flesta bara blir en lätt förkylning. För Göran Greider tog det illa. Han fick hjärtstopp, blodförgiftning, organsvikt och dialysbehandling. Klen är han fortfarande, säger han, men han blir bara bättre och bättre.
– Jag låg i respirator i nio dagar och även under cancerbehandlingen så … ja, man är i händerna på omgivningen på något sätt. Dessutom var det pandemi så jag kunde inte ens gå ut i korridoren. Så det blev väldigt ödsligt alltihop. Min fru fick inte ens besöka mig eftersom det var besöksförbud. Men jag mådde bra av att skriva. Konstigt nog kom jag lite närmare min uppväxt och barndom på grund av sjukdomen. 

Skrivandet och barndomsblickandet gav boken ”Barndomsbrunnen – en historia om sjukdom och minne i brutna rader” som kom ut i augusti förra året, bara några månader innan han blev sjuk igen.
– Det var fifty-fifty om jag skulle klara mig men det märkte inte jag något av. 

Hans produktivitet har vi varit inne på, Göran Greider skriver debattartiklar och krönikor, han debatterar i radio och tv och ger ut minst en bok om året, ofta fler.
– Jag har aldrig upplevt det jag gör som arbete, även om jag livnär mig på det. Det brukar sägas att jag jobbar mycket men jag leker hela tiden. Det är den känslan jag har, det var rena fröjden att skriva om röda stugor, Falu rödfärg och dagens föränderliga politiska landskap. 

Han understryker att han vill ta ställning, han vill yttra sig, han drivs av en intellektuell nyfikenhet. Men arbete är det inte. Möjligen är det arbete att, som han måste ibland, läsa ”trista rapporter från Riksrevisionen”. 

Vad tror du att den femtonårige Göran hade tyckt om den du blev, om den du är i dag?
– Jag tror att han skulle ha tyckt att jag har blivit lite väl mesig och reformistisk. Vart tog den radikala socialismen och den radikala anarkismen vägen? När jag var ung var jag motståndare till allt och nu har jag insett att världen består av en massa kompromisser. Det svåra är att förstå att så måste det vara och samtidigt behålla sin ideologi, sin idévärld. Hur ska man kunna vara systemkritisk och samtidigt leva i det samhälle som man avskyr? Det är svårt men det är nog vad man måste göra.