Jag undrar vad en anhängare av ”No excuse-modellen” skulle svara. En modell där det inte finns några ursäkter för ”dåligt uppförande”. Hos oss på folkhögskolan kan det se ut som oreda i klassrummet. En sitter i fönsternischen, en är inte med, hon har tid hos kuratorn, en har svårt att själv kliva över tröskeln och möts upp av deltagarassistenten i foajén. En står med ryggen mot läraren och blickar ut genom fönstret under genomgången. En är med via skärm för hen kunde inte ta bussen, i dag är en dålig dag. En har gått en termin och knappt talat med någon annan än sin mentor, vilket också var svårt men med varsam hand gick det vägen. Det kanske är något tillspetsat just den här dagen men det är inte en helt ovanlig klass på allmän kurs vid en folkhögskola.

Inte av nonchalans

När jag var ung förväntades det att kepsarna skulle av, jag fick aldrig ihop det där med att just ungars huvudbonader skulle av medan tanternas skulle behållas på i kyrkbänken. Av vördnad skulle det ena tas av och det andra behållas på. Jag tycker att man kan ställa sig frågan: Varför och för vem finns reglerna? Behövs det regler som säger att unga ska buga, bocka och se sin lärare i ögonen? Inte hos oss, vi vet att de som viker undan blicken inte gör det av nonchalans.

I ett partiprogram läser jag
”Disciplin och ordning måste åter råda i klassrum”. Jag vet inte vad de vill tillbaka till och undrar vems ordning som måste råda och disciplin för vem? Hur ska den som inte mäktar med ett sådant klimat få sin utbildning?

Jag kan tänka mig att förespråkare för disciplin och ordning i klassrummen skulle uppfatta det jag beskrivit ovan som flummigt. Om någon av er läser det här vill jag säga till er att där tar ni fel. Först när vi möter behoven har vi en möjlighet att ge utmaningar och i dessa ligger samma krav och förväntningar som hos alla andra. Ett behov är särskilt lika hos alla: att lyckas.

Noga utarbetade anpassningar

Om ni visste vilken ordning och reda det är i de här pedagogiska sammanhangen. Det är ett möjliggörande för de som av olika anledningar ännu inte fått eller kunnat tillgodogöra sig den utbildning de behöver för att komma vidare.

Det som kan ses som kaos handlar i själva verket om noga utarbetade anpassningar av kunnig pedagogisk personal i samarbete med deltagarna. Om dokumentation, handlingsplaner och ständiga avstämningar. Vi gör allt för att deltagaren ska lyckas. Det innebär ibland ett regelverk som kan te sig udda för icke invigda. Men det behövs eftersom deltagarna inte är stöpta i samma form. Andra terminen ser det ofta annorlunda ut, självkänslan växer och någon kliver ner från fönsternischen och sätter sig i en bänk. Någon behövde den tiden.  Så ... ja, du får se ut genom fönstret när du lyssnar på mig!  

Kristina Ståhlnacke är folkhögskollärare på Örnsköldsviks folkhögskola.

• Detta är en kommenterande text. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram.

LÄS MER av Kristina Ståhlnacke:

Ståhlnacke: ”Varför sätta detta svårartade i händerna på personer med intellektuell funktionsvariation?”

"Men så var det han då… Han som inte var så snabb"